Förlåt Lily!

Det här är min första fanfic jag skrivit och är igentligen ett skolarbete som jag blev nominerad för i en skrivar tävling i skolan. Min lärare tyckte att den var bra men gav mig inte så mycket respons så jag vet inte riktigt vad jag ska för bättra om jag skriver något mer. Läs och ge mig era åsikter!

Jag minns när ja var elva. Jag bodde hos familjen Dursley, under en trappa. Jag var hatad av alla, för vem ville vara med den bortlämnade, fula pojken med det konstiga ärret? Ingen ville det. Om man var med mig så var man nästan lika hatad som jag, och vem ville vara det? Ingen ville det. Sen kom brevet, brevet som förändrade mitt liv. Det var brevet som berättade vem jag var, vad jag var. Jag var den berömda Harry Potter, pojken som överlevde. Jag var en trollkarl. Nu är jag vuxen, har dödat trollkarlen som dödade mina föräldrar, som ville döda mig. Jag är faktiskt vuxen, det är så svårt att tro att jag är vuxen, jag är ju den lilla pojken under trappan. Det är jag men det känns inte som jag. Jag har barn som är äldre än vad pojken under trappan var. Mina två söner och min dotter. Min lilla dotter är elva. Imorgon flyttar hon från oss och vi kommer inte att se henne alls innan vid jul. Det blir hennes första år på hogwarts, hennes första år bland andra barn med andra åsikter. Hennes första år bland andra barn som läst allt om henne i tidningen. Hennes första år bland andra barn som älskar att hitta fel på varandra.
// en orolig Harry Potter

-Nej mamma jag behöver inte någon extra tröja!
-Men det är ju kallt ute!
-Jag är elva år, jag börjar på Hogwarts idag och då kommer du inte kunna säga till mig vad jag ska göra så det är nog dags att du vänjer dig vid det nu. Det är sant, idag börjar jag på Hogwarts, det är sant idag börjar jag på skolan jag har drömt om hela mitt liv. Jag kan inte tro att vi om fem minuter kommer att vara på perrong 9 ¾, inte bara för att säga hejdå till mina bröder, i år ska faktiskt jag få åka.
-Lily, kom ner nu så åker vi!
-Jag kommer. Äntligen dags att åka! Jag tar mitt ny inköpta trollspö och går ner för trappan och in i köket. Det är ju bara vårat kök men det känns ändå sorgligt att det är sista gången jag kommer se det på flera månader. Egentligen så borde jag bli mer ledsen över mitt rum där jag spenderar nästan all min vakna tid i. fast det är ändå här i köket jag träffar min familj, vi pratar och äter och har kul med varandra. De ända gånger jag är social och inte sitter inne på mitt rum ensam och målar och lyssnar på musik. Eller gör musik. Jag skulle inte kunna leva utan musik, det känns lite som att den är mitt liv. Tänk om AiluCrash inte hade funnits. Jag hade nog inte överlevt då. Det är alltid hennes musik som räddar mig när jag känner mig ensam. Tänk om det inte finns eluttag på Hogwarts? Vad ska jag då göra?

-Lily, stå inte bara där, kom nu!
-Jag kommer… I mitt huvud så avslutade jag meningen med ”sakna dig” men det vågar jag inte säga, än. Hon kommer nog att tycka att jag är feg som är rädd för att göra samma sak som alla andra, gå i skolan. Jag går ner till köket där mamma och pappa väntar och tar mammas hand och blundar medans hon transfererar oss till Kings cross. Jag blundar och förvånas över att jag aldrig vänjer mig vid känslan av att stoppas in i ett rör och bli utsugen i andra ändan. Väl framme upptäcker jag att jag har glömt min koffert hemma. Lite pinsamt men tur att jag kom på det nu och inte sen.
- Mamma vänta, min väska är kvar hemma!
-Lily jag blir galen på dig snart! Dina bröder och pappa är säkert redan på tåget!
-Men jag kan ju inte åka utan min väska!
-Okej, jag åker hem och hämtar väskan om du går in till perrongen och väntar där.

Jag går genom väggen och in till perrong 9 ¾ och hittar ett tomt hörn att stå i. Det känns lite ensamt men ändå skönt att stå mitt i allas stress och se världens trollkarlar springa runt. Det känns lite som att jag är i en egen bubbla och kan se ut men ingen kan se mig. Jag är i min värld, de är i sin.

-Har du packat ner allt du behöver?
-Ja, jag har packat allt jag behöver! Han är så jobbig, jag är ju elva år nu och ska börja på Hogwarts. Han borde ju vänja sig snart vid att han inte behöver kontrollera att allt jag gör blir rätt! Jag kommer visserligen att skämmas över mitt namn men det är ändå Hogwarts. Scorpius, det fulaste namnet man kan hitta. Scorpius Malfoy, den söta killen med det fula namnet. Okej jag kanske inte är söt men jag hoppas att jag inte blir hatad för mitt utseende. Jag är ful, blek och har gråa ögon , precis som alla andra Malfoys. Men jag är stolt över mitt blod, nästan helt rent. Mycket renare än blodsförädarna Wesleys blod.
-Scorp, vi ska åka nu!
- Jag kommer pappa. Jag förstår inte varför han ska var så sträng, kanske är det för att morfar var så eller så tycker han bara om att plåga mig, eller både och.

Jag tar min nya trollstav och går ner till pappa som transfererar oss därifrån till perrong 9 ¾ .
-Okej, klarar du dig själv nu? Han pratar med mig som om jag gjort det här tusentals gånger förut fast det här är första. Det är konstigt eftersom det bara är några minuter sedan som han behandlade mig som en femåring.
- Hej då pappa, hälsa mamma att jag skriver så fort jag kan. Jag tar väskan och lägger den på en vagn och går in genom väggen. Jag är så överväldigad av det stora tåget att jag inte ser var jag går och krockar med en lite, smal och söt rödhårig flicka.

-Se dig för! Säger hon men ser inte ut som att hon menar det. Det ser faktiskt ut som att hon tycker att det är bra att jag har krockat med just henne. Jag undrar vem hon är för jag känner igen henne. Hoppas det är någon som hamnar i samma elevhem som jag, för hon är verkligen söt.
- Förlåt det var inte meningen att gå in i dig. Pinsamt att säga det men jag vill inte värka arrogant och elak inför henne. Tänk om hon gjorde illa sig!
- Det är lugnt, det var faktiskt bra att vi krockade, för nu slipper jag gå och fråga någon random person som råkar vara i närheten…
- Fråga vad? Hon är verkligen gullig, kanske lite drömmande men så söt.
- Om jag kan sitta med dig på tåget, det är så pinsamt att vara med främlingar inne i en trång kupé i flera timmar.
- Jag är ju också en främling, vi har ju bara känt varandra i några sekunder. Wow, hon vill sitta med mig på tåget!
- Men ändå, vi har ju pratat lite nu i alla fall, och jag heter Lily, kanske är lite intressant information.
Scorpius, men jag hatar det.

-Se dig för! Okej jag menar det inte riktigt men det känns som rätt sak att säga. Skönt att han gick in i mig och inte någon äldre elev för det hade varit pinsamt. Att han är söt var verkligen ett extra plus. Hoppas att James och Albus inte retar mig för det här bara.
- Förlåt det var inte meningen att gå in i dig. Han ser ut som om han tror att han har dödat mig men det gjorde ju nästan inte ont alls.
- Det är lugnt det var faktiskt bra att vi krockade. För nu slipper jag gå och fråga någon random person som råkar vara i närheten… Hur kan jag säga så, det var väll inte ”bra ” att vi krockade! Jag måste verkligen börja säga normala saker, nu kommer han aldrig vilja prata med mig igen.
- Fråga vad? O nej, pinsamt! Han pratar i alla fall fortfarande med mig
- Om jag får sitta med dig på tåget, det är så pinsamt att vara med främlingar i en trång kupé i flera timmar. Gud kan jag inte sluta säga så konstiga saker hela tiden jag känner ju inte honom heller!
- Jag är ju också en främling, vi har bara känt varandra i några sekunder. Jag måste sluta bete mig om jag har känt honom i hela mitt liv.
- Men ändå, vi har ju pratat lite nu i alla fall, och jag heter Lily, kanske är lite intressant information.
- Scorpius, men jag hatar det.

Vi går in på tåget och sätter oss i en tom kupé. På vägen dit prata vi om lite allt möjligt men hon vägrar att säga sitt efternamn och jag tvivlar på att hon bryr sig om mitt. Hon är tydligen renblodig och hennes föräldrar var i Gryffindor men hon vet inte vilket elevhem hon vill vara i. Jag hoppas att vi hamnar i samma elevhem. Det vill säga att hon också hamnar i Slytherin. Fast för henne så skulle jag nog kunna trotsa mina föräldrar. Fast de skulle nog aldrig förstå varför jag skulle bryta en sådan ”trevlig familjetradition”för en flicka jag inte ens vet vad hon heter eller har träffat förut. Men hon känns lite bekant, som någon man sett på ett fotografi i ett gammalt fotoalbum och sedan träffar men upptäcker att personen är fem år äldre nu än vad den var när fotot togs. Kanske är vi typ släkt eller något. Eller så är hon bara en av de där människorna som man tror att man känner men egentligen aldrig har träffat.


När vi har hittat en tom kupé så sätter vi oss där och så klart så börjar vi prata om elevhemmen och Hogwarts. Han vill tydligen hamna i Slytherin precis som sina föräldrar men jag tycker inte att han skulle passa där så snäll glad och öppen han är. Men om han hamnar i slytherin så hoppas jag att jag också hamnar där. Men jag är orolig för vad mamma och pappa kommer tycka. Och tidningarna, de kommer bli galna om det får höra om det! Jag kan redan se rubrikerna: ”Den berömda Harry potters dotter i samma elevhem som trollkarlen hennes pappa dödade!” Det skulle inte vara kul. James är ju i Ravenclaw och Albus i Hufflepuff, så jag kan inte göra båda glada men att göra båda besvikna känns värre. Det skulle bli fina rubriker av det med ” Lily Potter sviker familjen för främling!” Jag hatar att vara känd, jag vill bara krypa ihop i ett hörn och vara osynlig ibland. Jag förstår inte hur pappa klarade det, han hade ju vuxit upp med mugglare så han måste ha fått en jätte storchock, jag är ju uppvuxen med det. Jag är ju inte ens lika känd som honom och ändå så skriver de så mycket om mig.

-Förstaårs elever hitåt! Det är Hagrid som ropar, som vanligt har han fått uppgiften att ta eleverna från tåget upp till slottet för att bli sorterade. Mamma, pappa James och Albus har berättat så mycket om det här. Den fina båtturen över till slottet var inte lång alls men det räcker för att jag nästan ska spricka av nyfikenhet över om slottet är lika stort, gammalt och vackert inuti som utanpå. Jag förstår inte hur någon står ut med att båtarna går så långsamt, jag vill ju komma fram men jag vill inte att stunden ska ta slut. Det känns lite som att det är nu som mitt liv kommer att förändras. Det är som att jag kommer få en stämpel som resten av livet kommer att avgöra hur folk ser mig. När James blev sorterad blev det stora rubriker om att han ”är en en självgod besserwisser” och Albus blev kallad ”korkad pojke som bara vill passa in” bara för att de blev sorterade i Ravenclaw och Hufflepuff. Tänk om det skriver lika elaka saker om mig?




Wow, det här är nog den största salen jag någonsin har varit i och taket så svävar det tusentals av små stearinljus, eller det är inget vanligt tak utan det är mer som ett glastak fast utan att glaset syns. Vi går genom salen och det känns som att alla stirrar på mig. Men det gör det inte, alla i hela salen tittar på Lily. Den lilla rödhåriga söta flickan som går två steg framför mig ser nästan plågad ut när hon går genom salen med nedböjt huvud. Hon ser ut som att hon bara vill sjunka igenom marken och aldrig mera komma tillbaka. Men varför stirrar alla på henne?

Carlson, Alyse! Ropar en kort, tjock och jordig kvinna ut. En liten söt flicka med långt mörkbrunt lockigt hår går snabbt fram och sätter sig på pallen som kvinnan pekar på. Den gamla hatten som pappa alltid pratar om blir placerad på hennes huvud och efter några sekunder som måste ha känts som evigheter för flickan så ropar den ut ordet ”gryffindor” jätte högt och vid ett av borden så börjar alla skrika och applådera högt medans flickan lättat går dit. De tre andra borden ser inte ut att bry sig men flickan värkar inte bry sig om dem heller.
Efter några andra elever så ropar hon upp mitt namn och jag går fram. Hatten sätts på mitt huvud och börjar mumla saker. Jag uppfattar inte vad det är för jag tänker bara på att jag vill hamna i samma hus som Lily men efter ett teg så ropar hatten: Slytherin! Jag går till bordet som alla slytherinarna sitter vid, nöjd med att inte behöva skriva hem till mina föreldrar att jag har hamnat i gryffindor.
-Potter, Lily! Säger kvinnan med listan.

Det känns som att det är flera tusen par ögon som stirrar på mig när jag går upp till pallen. Det är vid tillfällen som det här som jag hatar att alla vet vem jag är. Att alla vet vem den lilla flickan som … Men värst av allt är att Scorp kommer att hata mig nu. Han kommer aldrig att se mig som Lily igen, jag kommer bara att vara Lily POTTER. Jag kommer att vara Harry Potters dotter inte den snälla flickan från tåget. Och han kommer att hata mig för att pappa fick hans morfar att hamna i Azkaban. Han kommer att hata mig för att jag är i Gryffindor och han i Slytherin.
Han kommer hata mig, han kommer hata mig, han kommer hata mig. Jag är helt säker på det. Tidningarna kommer att älska det. Men han kommer att hata mig.

Jag kände ju igen henne. Från tidningen, hon är ju ”den berömda Lily Potter flickan som alla älskar. Hon är ju den yngsta i familjen, söt, liten och dotter till Harry Potter. Hon har allt som behövs för att tidningarna ska älska henne. Hon har allt som krävs för att jag ska älska henne, det är bara den lilla detaljen att hon heter Potter.

Jag springer ikapp Scorp som har gått ut från storasalen och är på väg till Slytherins uppehållsrum, han går långsamt så det är inte så svårt. Han stannar och vänder sig mot mig när jag bara har några steg kvar.
- Du är snabb men inte så tyst. Han ser nästan lite glad ut, fast ändå mest ledsen.
- Förlåt, jag ska försöka bli bättre, säger jag halvt på skämt, halvt seriöst.
-Usäkten godtas. Nu ser han inte ledsen ut längre mer bekymrad, men det förstår jag för det jag tänker säga är inte något roligt, varken för honom eller mig, eller tidningarna.
-Det kommer aldrig att fungera, du vet det.
-Jag vet, vi är för olika. Jag är i Slytherin och du i Gryffindor, min pappa var dödsätare och din dödade Voldemort, jag är en Malfoy och du en Potter, min familj hatar mugglare och blodsförädare och din familj är full av dem.
-Våra familjer skulle aldrig acceptera varandra. Det är sorgligt men han har rätt. Vad andra tycker ska inte påverka oss. Jag har mitt liv, det har sina men ändå så bryr sig folk så mycket om vad andra tycker. Det finns främlingar som tror sig veta allt om mig för att de har läst några påhittade artiklar om mig och min familj i the Daily prophet. Att jag inte ska kunna göra vad jag vill på grund av dem är hemskt. Att jag inte kan göra vad jag vill på grund av min familjs åsikter är hemskt. Att jag inte kan leva ett normalt liv för något min pappa gjorde mer än tio år innan jag föddes. Att vara känd är det värsta som finns, speciellt när jag inte ens förtjänar det, allt jag har gjort är att bli född.

-Hej då Malfoy.
-Hej då Potter, vi ses på försvar mot svartkonster lektionen. Han går långsamt ifrån mig men efter tio meter så vänder han sig om och öppnar munner. Han ser ut som att han vill säga något men vänder sig om igen och går iväg.

Nästa morgon hittar jag en lapp med mitt namn på på mitt nattygsbord. Jag vet inte om jag vill läsa den men jag antar att jag måste. Jag sätter mig ner på sängen och läser.

Förlåt Lily, jag ville inte det här, men jag vill ha ett normalt liv och det vill du också. Och ett normalt liv för mig är ett liv med någon som jag tycker om och som dina föräldrar accepterar. För dig är ett normalt liv inte normalt, så ingens önskning blir uppfylld då. Förlåt.

Super duper bra!!!!!

Tack så mycket Matilda! Vad tyckte du va bäst?

Vet inte allt är bra!!!!!

Jätte bra!

JÄTTEbra

Vad tyckte du varr bra?

Jättebra!

jättebra, men... de känns inte som att lily e 11, utan mer som att lily e... tja, 13?

allt!!