To survive, and fight to the death [HG]

Titel: To survive, and fight to the death
Ratning: PG11 eller PG13
Språk: svenska
Fanfiction: Ja, HG
Handling:
Nora Mahongn blir vald, utsedd att döda, och dö. En barbarisk lek, ett fruktansvärt öde. Att skickas till en arena. Överleva och försöka undkomma med sitt eget liv, att kämpa. För att komma hem...
Om personen: Nora Mahogny är sjutton år, hon har två små tvillingar sedan ett år tillbaka. Hon har även en festman, Andre. Tvillingarna Marie och Simon föddes för ett år och någon månad sedan. Och när hon skickas til arenan... tvingas lämna dem, måste hon komma hem igen.
Hon ser ut såhär:

Låter jättebra! Läser gärna!

Tack! ♥

1. Ett hjärta krossas...

Jag spärrade upp ögonen, allt gick långsamt. Jag drunknar, långt ned, hör hur hennes röst fortfarande ekar i mina öron. Jag hör mina egna hjärtslag, mitt eget hjärta. Det som gjort allt detta möjligt, funnits där hela mitt liv, och lett fram till detta. Det gick långsamt upp för mig, vad den där rösten betydde, jag var vald.
"Nora Mahogny, Nora Mahogny.." ekade den längs väggarna, eller är det bara mitt huvud?
Allt rasar samman, allt jag hade skapat, när jag visste att det fortfarande fanns en chans att bli vald. Allt gick så plågsamt långsamt, som om minnet försökte minnas varenda detalj av den här stunden, som fått hela världens färger att frysa till is.
Långsamt började världen runt mig reagera, flickorna runt omkring mig flyttade sig långsamt, vill inte gå för nära. Visa för alla, att det är jag.
"Nora Mahogny?" ropar LL igen. Så kallas hon. Hon sträcker lte på sin korta hals, hennes långa gula hår svajar lätt i vinden. Jag ruskar förskräckt på huvudet, nej...
Allt runt mig börjar gå som vanligt igen, utom en sak, mitt hjärta. Det kändes tungt, hårt. Ihop pressat, dött. Jag går långsamt mot LL. Hon ler mot mig med sina alla rosa tänder. Jag kliver darrande upp på scenen, därifrån ser man alla de lättade ansiktsuttrycken, de som klarat ennu ett år. Men en bit längre bort står Andre. Med öppen mun, stora ögon och ser förkrossad ut. Marie sover i hans famn, men Simon ser sig förvirrat omkring. De tre som jag älskar. Och som jag förlorar.
Min förra familj, mamma, Stella och Marie, som min älskade dotter är döpt efter. Och min försvunna bror.
Jag såg med tårar i ögonen på Andre, ingen skulle få se mig gråta. Aldrig, vad som en händer.
LL ser glatt på mig och vänder blicken på publiken.
"Ge Nora Mahogny, kvinnlig deltagare för Distrikt Nio en applåd!" ingen applåd hörs, alla ser bara sorgset på mig. Men bakom det sorgsna är de även glada, de slapp åka.
LL ler lite förvirrat men vänder på klacken för att plocka upp en manlig deltagare, som också skulle få mista allt som någonsin vart honom kärt. Han häjdar sig och går skrattande tillbaka till mickrofonen.
"Några frivilliga?" vinden besvarar henne lågt.
Jag suckar och färgerna som nyss kommit tillbaka, för ett kort besök, var borta.
"Jag är frivillig!" ropar en välbekant röst, Andre.
LL ser spänt på mig, jag kan inte låta bli att vara tacksam. En tanke slår mig, han är redan tjugo.
"Hur gammal är du?" frågar LL. Han svarar inte direkt. Hopplöst...
"Tjugo, tyvärr." han ser bedrövat på mig. LL nickar och börjar åter igen gå till korgen men pojkar, då en skulle bli tagen som bricka för någon annans påhitt. Hon stoppade ner sin lilla hand och tog upp en lapp.
"Enrou Jand!" säger hon i mickrofonen. Han kommer fram direkt. Ser sammanbiten ut, men inte förkossad, jasså. En ganing till. Jag suckar, förra året var det också en sådan här. Frivillig att möta det hemska ödet so dödat så många, och skulle döda ennu fler. LL såg på borgmästarn, ville ha sin bekräftelse att det var bra. Borgmästarn nickar bestämt och mitt öde är bestämt. Jag ska tävla i det trettioåttonde Hunger Spelen.
”Såja, skaka hand.” hon puttade oss närmare varandra. Jag såg in i hans ögon, bruna och hårda, men endå. Långt där inne fanns en oro. Den skrämde mig, av någon anledning kändes det inte som hans eget va att se så där hård ut. Som om någon tvingat honom...
Jag sträckte fram handen, han tryckte den hårt. Jag ryckte tillbaka den. Om han bara visste vad som igentligen väntade för honom, att han skulle dö på en gång. Han skulle aldrig klara det.
”Och en applåd för deltagarna i det årliga Hunger Spelen för Distrikt Nio!”

BRABRABRABRABRABRA BEVAKAR!!!

BEVAAAAKAAAAAAAAR!!!!!!!!!!!!!!!!11

SUPERDUPERMEGAAWESOMEJÄTTEBRA!

aw! ♥ nu får ni ett till! c:

2. Om man döljer sorgen förstärker man den...

LL föste in oss i rättenshus. Hela jag darrade av skräck, igentligen ville jag bara krypa in i ett hörn, stirra ut i intet och vrida mig i plågor. Slita mig själv i stycken, så att det inte fanns en bit av känn. LL slängde med håret och föste in mig i ett stort rum.
”Här kommer du att ta farväl av dina kära, du får två timmar med din familj, och tio minuter med övriga besökare.” Hon stängde dörren med en smäll. Jag ryckte till, fingrarna kändes konstiga, ville inte lyda. De skakade och ville inte knyta sig i nävar. På vingliga ben satte jag mig i en av sidenfåtöljerna, jag strök tyget försiktigt. Det kändes behagligt, lugnande.. Men endå kändes hela jag förlamad. Dörren slogs upp.
”Andre!” Utbrister jag och kastar mig i hans famn. Utan att tänka rinner tårarna genom ögonvrån och blöter ned hans skorta. Han kramar mig lugnt tillbaka.
”Nora..” han tvekar och pussar mig på huvudet.
”Nej.” säger jag bestämt och pressar tillbaka tårarna. Han håller om mig hårt. Vaggar mig långsamt fram och tillbaka, fram och tillbaka. Jag känner hans varma kropp runt mig, hans trygga hjärtslag, hur han vaggar mig lugnande. Och jag blir lugn, slutar skaka, slappnar av, hur huvudet blir tungt.
”Jag älskar dig, det vet du va?” frågar jag och ser upp mot honom. Han ler lite.
”Såklart jag vet!” han sätter en hårslinga på plats och kysser mig mjukt. Men nu kan jag inte besvara den som annars, jag drar mig ur efter en stund.
”Förlåt.. men det går inte.” snyftar jag. Han nickar, han förstår. Han funkar helt enkelt så. Han stryker sig hand över mitt hår. Jag tar ett djupt andetag och försöker bryta den här perfekta stunden, igentligen vill jag inte. Men jag måste.
”Har du ungarna med dig?” frågar jag och sväljer ner den sista gråten.
”Japp, trodde du jag skulle lämna dem ensamma eller?” han flinar och jag ler tillbaka. Han går ut ur rummet och tar in mina små... Min familj. De jag ville ägna hela mitt liv åt.
Marie ser sig yrvaket omkring, hon är känslig. Ibland känns det som om hon vet precis vilken känsla som kväver luften, hur andra känner, och hur hon känner. Simon slår för tillfället på Andres kind med en platt hand. Han gurglar i ett försök att säga någonting. Jag ler med hela ansiktet, men igentligen känns det inte som ett riktigt leende. Sorgset.. Jag kramar om dem. Min lilla familj.
”Hej, ja hej gumman! Ja hej de-det är mamma” säger jag med sådan där gullig och tillgjord röst. Hon ler som en liten ängel. Strålar mot mig, som en sol. Jag tar henne och håller henne hårt. Hennes varma baby hud luktar nyklippt gräs. Jag sätter mig ned.
”Ja hej älsklig! Ja, titta.. det är mamma!” piper jag och killar henne på magen. Hon tjuter av skratt och sprattla med armarna. Jag skrattar med henne och håller om henne igen. Ser på hennes gyllenbruna lockar, hennes gråa ögon, de skimrar i alla regnbågens färger. Glittrar som daggen i gräset. Sorg.. jag ler ett snett leende mot henne.
”Jag älskar dig Marie, jag älskar dig verklig gumman.” säger jag mjukt och ser in i hennes ögon. Hennes barnsliga leende bleknar. Hon känner precis vad jag känner. Saknad, sorg, hon förstår att jag måste gå. Även om hon bara är ett kan hon prata, lite grann men det är bättre en ingenting.
”Jah dig tittaa” säger hon lågt. Jag dig titta, kunde hon ha fattat.. nej, det måste vara en slump. Vist skulle de titta på mig i tv.. men så mycket kunde hon inte veta? Eller?
Jag kysser hennes panna och tar emot Simon.
”Ja hej Simoon! Ja gubben va du är stor!” jag skrattar och ställer honom på fötterna. Han vinglar till men står kvar. Han skrattar och ler på samma gång och gurglar sött. ”Ja vad säger mig Simon? Vad säger han? Åh ja.. Simon står upp ja lilla gubben!” säger jag och han sätter sig med ett stor leende i ansiktet. Jag petar honom i springan mellan tröja och byxorna och ser förvånad ut.
”Ja, vad var det?” frågar jag och petar honom på foten.
”Vad nu då!?” Han skrattar och viftar med armarna. Jag petar honom på näsan. Och skrattar med honom. Jag näsgnuggar mot honom och får drägel på hakan. Jag stryker honom över håret.
”Mamma älskar dig, det vet du va?” han fortsätter slå med armarna och gurglar.
”älja mamhaaa” svarar han jag jag ler. Ja ser på Andre. Han ler stort och sätter Marie på hanns axlar. Hon skrattar. Min familj.
En fredsvakt kommer in och tar tag i Andres axel.
”Er tid är ute.” säger han. Mina ögon spärras upp i vild panik.
”Nej, nej NEJ!” skriker jag när han sliter Simon ifrån mig. När han tar tag i Andres arm och han slår tillbaka.
Hur fredsväktaren sparkar honom ut ur rummet.
”Jag älskar dig Nora, Glöm ald-” dörren slås igen. Bilden av dem hänger sig kavar. Maries gråt, Simons skri när han slets ifrån mig. Och jag inser... Jag är ensam...

Jag älskar sättet du skriver på!

Lite stavfel här och där, men det gör inget! Eftersom man förstår allting ändå

A! tack! ♥

well, jag måste nog kolla igenom en gång till då xD men 'Simoon' ska var så och Marie och Simon pratar inte prefekt

Superdupermega braaa!

Kommer det mer? :3