Caroline, Mitt Perekta Liv - Förstört?

Japp, nu kommer jag med ännu en ff. Fast den här är lite annorlunda...
Ni vet ju att det nästan alltid är den utstötte, mobbade eleven som är ”annorlunda”, men vad händer när det är skolans populäraste tjej? Vad ska hon säga till hennes följeslagare och beundrare när hon plötsligt blir tvungen att byta skola till Hogwarts? Och vad kommer hända med ”tuffa gänget” utan Caroline? Om ni vill ha svaren får ni läsa vidare på den här ff:en...

Titel: Caroline, Varför tog ni inte tönten?
Färdigskriven: Nej!
Kapitel: 2
Rating: PG
Handling: Caroline är en av de populärare tjejerna på skolan, faktiskt ledaren av hela ”poppis gänget”. Hon får allt hon önskar sig av sina framgångsrika föräldrar, och hennes liv är som att dansa på rosor. Men så händer något som får Caroline att tappa balansen på livet, och på allt annat kommer ännu en mörk hemlighet fram med posten. Caroline förstår att inget kommer att bli som förut, och försöker att låtsas som inget...
Lite fakta om huvudpersonen: Caroline Stewart är 15 år, och hennes föräldrar är skilda. När de skiljde sig blev Caroline väldigt deprimerad och börjar ta ut det över skolan, hon börjar skolka, och snart är hon skolans värsting. Men inom sig är hon förkrossad, hon har ingen att prata med, inte hennes bästa vän Louise – som bara vill vara vän med henne för att också bli populär, inte hennes pojkvän Jacob, och absolut inte kuratorn i skolan – som hennes mamma tvingar henne att besöka. För hennes mamma är en av de få människor som faktiskt ser att Caroline är deprimerad.

Jag har inte tänkt ut något i förväg, planerat något eller förberett något alls i den här ff:en. Det kommer att bli som ett litet äventyr, men jag säger det så att ni inte ska förvänta er för mycket.
Och så måste ni veta att jag ibland inte kommer ha någon insperation alls, så ibland kommer jag att be er att skicka in era gissningar på vad som kommer att hända.

Kapitel 1.
Bilolyckan

Caroline låtsas skrattade till ett väldigt dåligt skämt som hennes bästa kompis Louise hade sagt. Och direkt när alla märkte att Caroline skrattade, stämde de andra in. Sedan ringde klockan och lunchen var slut.
”Vad har vi för lektion nu då?” frågade Caroline på samma gång som hon kastade resterna av hennes halvätna smörgås i roskisen.
”Vi har religion” sa Molly – en av de där blygare typerna, som aldrig sade emot någon – bara om hela Carolines gäng sade emot, för då sade alla emot. I början av det här året hade Molly varit lite som en betjänt på något sätt. För om man bad henne om något vågade hon inte säga nej.
”Religion..? Vem är med på att sluta tre timmar tidigare idag?” Caroline log självbelåtet när hon räknade i huvudet alla händer som genast visade att de villa komma med. Hon skulle nog aldrig tröttna på att se Mollys min när hon panikslaget försökte välja mellan skolan eller kompisarna. ”Vad är det Molly? Kommer du med eller inte?” frågade Caroline så att alla skulle lägga märke till det som hon alltid lade märke till.
”Jag vet inte riktigt... Varför inte?” Molly tittade nervöst omkring på alla stirrande ansikten som var riktade mot henne.
Sedan satte de sig alla på nästan buss, utan att bry sig om högtalarna som berättade att rektorn ville träffa de alla 10 eleverna som satte vid busstationen.

”Rektorn ringde... Igen” Carolin smällde igen dörren till sitt rum och försökte få det att se ut som om hon inte hört Carolines pappas desperata röst från köket. Men det hjälpte inte, hennes pappa Erik kom bara in i hennes rum.
”Caroline... Jag vet att det inte är bra det här med att din mamma och jag är skilda. Men kan du inte ens försöka att lyckas i skolan? Får vår skull?” sa Erik och sade det med en sådan där ”du vet att din mamma kommer bli besviken om hon får reda på det” – ton.
”Jaja” sa Caroline för att få hennes pappa att försvinna. Såklart att hon inte skulle sluta vara tuffingen på skolen, det skulle inte ens gå nu när hon en gång startat. Alla skulle tro att hon fegat ur, det kanske till och med skulle gå så dåligt att hon skulle bli nästa Molly – eller ännu värre nästa Ria. Ria är nämligen skolans mobboffer, såklart menar ingen något illa, men ingen vill bli i samma situation som hon.
Plötsligt ringde det i Eriks telefon, och hon lämnade rummet med en bekymrad min.

”Caroline? Är du vaken, gumman?” Pappas röst trängde igenom Carolines oroliga sömn. Varför skulle pappa väcka henne mitt i natten. Hon öppnade sömning ögonen och kikade på klockan. 22.06. Somnade jag?
”Ja” mumlade Caroline till svar åt Erik.
”Din mamma har varit med i en bilolycka”

_________________
Verkade det okej?
Vill ni ha mer?
Något ni kan säga om mitt skrivande?

Jättebra, fortsätt! 8D

Toppen! Sorgligt, men väldigt bra!
Jag har aldrig varit inne på den här tråden. Så, hur kommer det sig att jag bevakar???

En sak som jag glömde säga i första inlägget - som jag kommer att skriva dit nu - var att jag inte alls har förberett något (Förutom 2 kapitel), har inte tänkt ut något annat än grunden, och har inte planerat så mycket. Så ha inte för stora förväntningar...


Ibland kan det vara så att när man går in på en tråd första gången kan det bevaka automatiskt...
Tack allihopa, ni är awesome! ♥

Kapitel 2.
På sjukhuset

Caroline kunde höra det klackande ljudet när ännu en sjuksköterska gick förbi Erik och henne. Hennes pappa satte med en beslutsam min och med benen i kors.
”Hon kommer att bli bra” sa han om och om igen till Caroline, men det var mer för att lugna honom själv mer än att lugna Caroline. Föresten var Caroline inte alls lika nervös och upprörd som Erik, i själv verket var hon nästan lugn. För hon kände Karin – hennes mamma – så bra att hon visste att hon skulle bli bra. För efter att hennes föräldrar skilt sig hade hon gått igenom en tuff tid, men hon hade klarat det – dock var Caroline inte lika säker på om hon själv klarat det.
”Mr Stewart?” Caroline hade varit så inne i hennes ägna tankar att hon inte ens hört hur sjuksköterska kommit fram till dem. Erik nickade till svar och de gick iväg för att prata ostört. Men Caroline kunde se hennes pappa hela tiden, och hon såg hur han blev allt rödare och rödare i ansiktet, och sedan hur han stelnade till och såg ut att sluta andas. På samma gång blev Caroline allt nervösare och nervösare, hon försökte hela tiden att lyssna på vad de sa, men de var för långt borta. Det enda hon kunde höra var:
”Vill ni gå in och träffa henne?”
”Finns det inget ni kan göra?”
”När är den här nuvarande operationen slut?”
Efter vad som känt som en evighet gick doktorn iväg och Erik kom tillbaka till Caroline. Han hade den där masken över ansiktet som bekymrade Caroline mer än allt annat just nu, för just den masken kunde vara väldigt avgörande.
”Jo, Caroline, jag är säker på att du vill veta allt om vad som hänt din mamma. Men doktorn måste veta nu om vi vill träffa henne före operationen som de ska utföra. Men det finns fortfarande hopp om att hon kan höra oss” pappa hade fortfarande masken på och Caroline försökte att andas lugnt. Men det var försent. Hon hade fått en halvpanik – operationer kunde aldrig vara bra, aldrig. Hennes mamma måste vara väldigt skadad.
”Jag vill träffa henne, såklart jag vill det” mumlade Caroline förvånat till hennes pappa. Varför frågade han ens? Han visste att hon alltid skulle stå vid hennes mammas sida, speciellt när hon var sjuk.
”Men det är något du måste veta... Hon kommer att vara medvetslöst hela besöket. De tror at hon har hamnat i koma” pappa sa de väldigt snabbt, som om han trodde att chocken skulle gå över fortare.
Men det här ändrade inte Carolines beslut, hon skulle stå vid hennes mammas sida ända in i döden. Inga kommentarer eller protester om det. För så var det.
Caroline nickade för att visa att hon hade förstått konsekvenserna med det här. Caroline kunde få panik. Caroline kunde börja störtgråta för att hennes mamma inte talade till henne. Caroline kunde bli stum eller tyst eller kanske svimma. För hennes pappa kände henne väl, han visste hur hon reagerade.
”Kom med här då” sa pappa och började gå genom en korridor till vänster om Caroline, och hon följde efter.
”Här inne” sade en kvinnlig läkare och visade in i ett av rummen som var vid en korridor. Caroline och Erik gick in i rummet efter läkaren, och det första Caroline lade märke till var den stora sängen i mitten av rummet – vilket det låg en blek och främmande kvinna på. Caroline kunde inte komma på något tillfälle när hon sett hennes mamma så här sjuk – inte ens efter att hennes föräldrar skilt sig.
Det fanns en massa sladdar kopplade till olika kroppsdelar av hennes kropp, och hon låg på ryggen så slappt att det inte var en tvekan om saken, den här gången var hon inte stark nog, hon skulle inte klara sig igenom den där koman, medvetslösheten, eller vad det nu var.
Hon ryst och ruskade på huvudet. Nej, så här ville hon inte se mamma, men hon måste vara stark. Så hon gick nervöst fram till kvinnan som skulle föreställa hennes mamma och höll hennes hand i sin.

Jättebra & väldigt sorgligt. Varifrån får du din inspiration?

Haha, vet inte, och tack
Kommer antagligen mer någon gång i morgon ^^

Jaaaaa! ♥
By the way...Känn dig bevakad

Ojdå! Hann inte läsa igen kapitlet.. Hehe, ni får se...