Hogwarts bakom kulisserna- eldwhiskey och quidditch

Det här är min andra ff och jag planerar att det ska bli en början på en fortsättning av andra fictions!
Genre: Tonår, lite drama, vänskap
Rating: PG- 15. Fula ord samt händelser som inte passar för de riktigt små kommer dyka upp!
Handling: Om man bortser ifrån magin så är Hogwarts ett ställe där en massa ungdomar bor tillsammans. Min fan fiction kommer därför handla om tre tjejer som inte bara försöker ta sig igenom trolldrycker och trollformler utan också allt som har med tonåren att göra!
En beskrivning av tjejerna har jag på min profil men jag kan berätta att de är tre ganska olika tjejer som har varit bästa vänner sedan deras första år på hogwarts!

Låter bra!

Kapitel 1- Audrey
Jag börjar nysa så fort jag sätter min fot på perrongen. Alla katthår som ligger på golvet tillsammans med de ugglefjädrar som ramlat ur burarna får mig att nysa som om någon kittlade mig under näsan med en gåspenna. Efter mig kommer Mason och nyser precis lika mycket som mig. Som om det inte vore nog med att vi har lika brunt hår och näsborrar som fladdrar när vi ljuger. Nej, vi har samma allergi också. Jag antar att det är det negativa med att ha en tvilling. Man får sällan ha någonting för sig själv. Våra föräldrar kommer efter oss.
– Har ni med er allt? frågar vår mamma Lucy och snyftar lite
Mason och jag tittar på de två vagnar som bär varsin stor och tung koffert. Om vi har glömt någonting så får det inte plats.
– Om inte så postar vi det. Skynda er nu så att ni inte missar tåget, säger pappa Robert och ger oss varsin kram.
Mamma är däremot mer dramatisk. Hon sträcker ut armarna och ger oss båda två en jättekram samtidigt. Hon snyftar ännu mer och högre. Över hennes axel byter jag en generad blick med min pappa som säger till mamma att släppa taget om oss.
– Ta hand om varandra och sköt er. Jag vill inte få något brev ifrån rektorn, säger hon och ger oss varsin blöt puss i pannan innan pappa lägger en arm runt hennes midja för att hindra henne från att attackera oss mer.
Mason torkar snabbt bort pussen och skyndar iväg utan ett ord.
– Vi ska sköta oss, vi lovar. Vi ses vid jul, säger jag och börjar gå mot tåget.
Klockan är kvart i elva och alla kupéer ser ut att vara upptagna. De är också uppdelade i områden. Det första området jag hamnar i är Hufflepuff. Här pratar alla glatt med varandra och jag skyndar, så fort det går när man drar på en tung koffert, snabbt förbi innan någon hinner dra in mig i deras familjevänliga kupé och börjar predika om hur viktigt det är att alla kommer överens. Nästa område är Gryffindor. Jag kan se Mason i en av kupéerna. Han sitter tillsammans med ett par sjundeklassare och jämför vem som har fått mest muskler under sommaren. Jag skrattar för mig själv. Det är så typiskt Gryffindor. Ska alltid vara störst och bäst. I nästa område känner jag mig mer hemma. Det är avslappnat i Ravenclaws område. Antingen sitter de med en bok i knät eller så diskuterar de lugnt med varandra om hur det närmsta året kommer bli. I en av kupéerna får jag se en bekant och jag går in. Gwen slutar att stryka sin katt över ryggen när jag kommer in. Jag börjar nysa och ger Ozzy ett mörkt ögonkast. Ozzy fräser tillbaka och skjuter rygg när han tittar på mig. Vi har aldrig kommit bra överens.
– Vilken tid det tog, säger Gwen och stoppar den irriterade Ozzy i hans kattbur.
– Jag han med tåget i alla fall, säger jag.
Hon rycker på axlarna. Jag bryr mig inte. Min en av två bästa vänner har alltid haft en kaxig attityd. Som på något konstigt vis passar henne. Gwen har korpsvart och rakt hår som hon alltid låter hänga fritt. Hon är väldigt blek i hyn, precis som de flesta engelsmän, och hon har gröna ögon som nästan sticker ut ur hennes ansikte som har de snyggaste ansiktsdrag jag någonsin sett. Utan kaxigheten skulle hon helt enkelt inte vara Gwen. Då börjar tåget röra på sig.
– Vart är Cat? frågar jag och börjar lyfta upp min koffert på hyllan över mig.
Bredvid ligger Cats.
– Hon har börjat gå ronden tillsammans med Willbur Atkins, säger Gwen och börjar bläddra i en mugglartidning.
– Ja, juste. Cat är ju prefekt nu för tiden, säger jag och pustar ut när kofferten ligger på plats.
Gwen tittar på mig när jag sätter mig ner.
– Du låter förvånad, säger hon och jag kan se skymten av ett litet leende.
Jag skrattar och tar av mig min jeansjacka. Ingen av oss säger någonting. När man har varit bästa vänner i flera år så behöver man inte hela tiden prata. Utanför slår regnet mot fönsterrutan. Det kommer inte som en chock att det regnar. Det brukar göra det i England. Tyvärr.
– Hur var din sommar då? Hände det något spännande? frågar jag och känner ett sting av skuldkänslor över att vi inte träffades på hela sommaren.
Men vad kunde vi göra åt saken? Jag var ju i Frankrike med min familj och Gwen var kvar här i England med sin familj.
– Cat måste komma först, säger Gwen och får något mystiskt över ansiktet.
Jag blir nyfiken men vet att det inte är någon idé att mjölka henne på information förrän Cat kommer tillbaka. Att byta samtalsämne vore kanske därför en bra idé.
– Har du pratat med någon från skolan idag? undrar jag.
Hon skakar på huvudet och bläddrar blad i tidningen. Jag reser mig upp.
– Jag måste gå på toa, säger jag och går ut ur kupén.
Det finns ingen toa i Ravenclaws område, så jag måste antingen gå till Gryffindor eller Slytherin. Valet blir lätt. I Slytherins område är det ungefär som i Ravenclaws. Tyst och lugnt. Det är nog därför våra elevhem kommer så bra överens. Toaletten är upptagen, så jag lutar mig mot väggen och väntar lugnt. Ett par elever som känner igen mig vinkar glatt och jag vinkar tillbaka. Då låses toaletten upp och en kille kommer ut. Han är mycket längre än mina 150 centimeter och han tittar leende ner på mig.
– Jag hoppas att du inte väntat länge, säger han.
– Inte länge alls, säger jag.
– Bra, säger han och ler innan han går in i en kupé längre bort.
Jag går in på toaletten, uträttar mina behov och går tillbaka till min kupé. Kort efter att jag har satt mig öppnas dörren och Cat kommer in. Hon stänger dörren efter sig och sätter sig bredvid mig.
– Hej, säger hon och ler ett brett leende samtidigt som hon drar handen genom sina blonda lockar.
Då kommer jag och tänka på vad Gwen lovat mig.
– Fram med det, säger jag och tittar på Gwen.
Hon går fram till dörren, drar för gardinen och ställer sig sen med ryggen mot oss. Gwen drar upp tröjan en bit och svankar. Både jag och Cat drar efter andan. På Gwens korsrygg finns det ett par vältatuerade och svarta streck som bildar ett par vingar.
– Snyggt va? Det var Tom som tyckte att jag skulle ha den, säger hon och sätter sig ner igen.
– Snyggt? Är du helt galen? frågar Cat.
Gwen himlar med ögonen.
– Vem är Tom föresten? frågar jag.
– En kille som jag hängde med i sommar, svarar hon.
– Du är ju galen, säger Cat.
Gwen rycker på axlarna och fortsätter att läsa sin tidning.

*Bevakar!*

Tycker den verkar Awesome!!

Kapitel 2- Cat
Hogwarts är sig likt. Fortfarande samma känsla som när man steg in genom entrén för första gången och det skulle inte förvåna mig om dammet som ligger på statyerna också är från vårt första år. Filch är inte världens bästa vaktmästare. Dessutom är han en ynk. Stackaren, det kan inte vara lätt att jobba på ett ställe där det är fullt med häxor och trollkarlar.
– Anropar Cat! Vart någonstans är du? frågar Audrey och armbågar mig i sidan.
Jag rycker till.
– Inte här i alla fall. Dumbledore pratar, du som är prefekt och allt borde kanske låtsats vara intresserad, säger Gwen.
Jag ger henne ett kort ögonkast innan jag ger Dumbledore min fulla uppmärksamhet. Det är bara de nya eleverna som lyssnar. Alla andra har redan hört talet som han kör varje år.
– När tänker ni prata med mig igen? frågar Gwen tyst och lutar sig över bordet.
Varken jag eller Audrey lyssnar på henne. Vi är fortfarande sura för tatueringen. Jag menar, en tatuering?! Hon är ju bara femton. Vad händer om hon ångrar sig om ett par år eller om hennes mamma kommer på henne? Har hon ens tänkt på det?
– Visst, om ni inte tänker prata med mig så tänker jag inte prata med er, säger hon och reser sig ifrån bordet.
Alla tittar på henne när hon stormar ut ur stora hallen. Dumbledore avbryter sitt tal
– Jag antar att när mina elever börjar storma ut under mina tal så har jag talat för länge. Gå nu tillbaka till ert elevhem och njut för imorgon börjar allvaret igen. God natt, säger han och alla reser sig ifrån bordet.
– Jag åt alldeles för mycket som vanligt. Min mage är helt uppsvullen, säger Audrey och lägger en hand på hennes smala mage.
Jag skrattar åt henne och lägger en arm runt hennes axlar. Jag frågar om vi ska gå och leta efter Gwen och Audrey svarar att jag borde visa förstaårseleverna till elevhemmet.
– Äsch, det fixat sjätteklassarna. Gwen är viktigare, säger jag och vi börjar gå.
På vägen går vi förbi ett gäng killar som hänger vid en bänk.
– Hej Cat, säger Mason som är en av killarna.
– Hej, säger jag och drar med mig Audrey fram till killarna.
– Jag ser att du är prefekt, säger han och nickar mot mitt märke.
Jag lyser upp av glädje men Audrey släcker den snabbt.
– Då vet vi vart du tittar, säger hon och ger sin bror en grimas.
Mason struntar i henne men hans vänner skrattar.
– Vi kanske skulle hitta på någonting någon gång, säger han och ler.
– Som vadå? frågar jag och tittar sen generat ner i marken.
– Jag vet inte, bara umgås. Du och jag. Helt själva.
Det sista sa han till Audrey som börjar dra iväg mig.
– Visst, det låter bra. Vi hörs, säger jag och vi går iväg igen.
Mitt hjärta bankar snabbt och jag börjar undra om det ska spricka. Jag har haft en hemlig förälskelse på Mason sedan vi möttes på tåget för första gången. Jag gick förbi en kupé och precis då gick Audrey ut ur den och vi krockade. Vi gav varandra ett fint blåmärke i pannan och jag fick dela kupé med henne och Mason. Jag blev med en gång chockad över hur olika de var och kunde inte tro att de var tvillingar. Mason pratade hela tiden och kunde aldrig sitta stil. Han fick historier om hur grannens hund jagat upp honom i ett träd att låta spännande. Jag antar att det var därför han kom i Gryffindor. Men efter det var jag lika fäst vid honom som vid den lugna och duktiga Audrey som jag hamnade i samma elevhem med. Och varje gång jag vaknar upp och får syn på bilden av Mason som Audrey har i fönstret bredvid sängen blir jag alldeles varm i kroppen.
– Jag trodde att du kommit över min bror för länge sedan, säger Audrey och vi går upp för den långa och snirklande trappan tillsammans med ett par andra.
– Vad pratar du om? undrar jag och försöker spela dum.
Hon öppnar munnen för att säga något mer men stänger igen när vu kommer fram till ingången. En klunga trötta elever har samlats framför dörren. Örnen är ute. Vi frågar vad frågan är och örnen svarar:
Kvalitén hos ett genom extraktion av animaliska och/eller vegetabiliska komponenter i ett genom upphettning aktiverat fluidum framställt nutritivt preparat förhåller sig omvänt till numerären hos de i produktionen engagerade kulinariskt skolade personer. Vad betyder det?
– Men det är ju enkelt, säger jag. Ju fler kockar sämre soppa.
Örnen glider in igen och dörren öppnas. Jag förväntar mig några tack men alla skyndar bara lättade in i rummet. Jag tittar surt på Audrey som skakar på huvudet och föser in mig genom dörren. Ingen syn av Gwen i sällskapsrummet och vi går upp till vår sovsal. Och där är hon. Ligger helt lugnt på sin säng och har Ozzy på magen.
– Här är du! Vi har varit oroliga för dig, säger jag och sätter mig på min säng till höger om hennes.
– Nu passar det att prata med mig, säger Gwen och hasar upp sig på armbågarna.
– Vi har pratat med dig hela tiden dummer. Du hade inte behövt storma ut ur matsalen, säger Audrey och sätter sig skräddare vid Gwens sänggavel.
– Jag vet. Det var dumt. Jag ska gå till Dumbledore imorgon och be om ursäkt, säger Gwen.
Ozzy lämnar hennes mage och halkar ner för sängen på Gwen skinnjacka.
– Ozzy, suckar hon trött och plockar upp jackan.
Någonting ligger kvar på marken. Jag plockar upp den. Jag håller den mellan tummen och pekfingret.
– Gwen, varför har du en tändare i jackfickan? frågar jag.
Hon tittar på mig och slänger sig mot mig.
– Ge mig den!
Men Gwen landar på golvet mellan sängarna och jag håller tändaren hårt i handen. Audrey börjar leta igenom jackfickorna och plockar fram ett paket cigaretter. Ska Gwens dumheter någonsin sluta?

Awesome!!

Åzum! bevakar

Hahaha Gwen verkar vara som mig, och Cat å Audrey reagera precis på samma sätt som mina vänner gjorde när jag börjat röka och dricka och festa och blev helt otrolig haha. Aja, kan dom inte acceptera mig för den jag är så får jag väll hitta någon som accepterar mig för den jag är, tycker inte att Audrey och Cat är rättvisa mot Gwen, dom ska acceptera henne oavsett vad ju -.-'

Jättebra story dock, håller på med en egen fic med samma handlingar nästan, dock med lite annorlunda story och så.

Jag bevakar starkt denna för den skiljer sig från mängden, och då har jag alltså aldrig läst något liknande förr. Fast det har jag :_:

Aja, jättebra!

Kapitel 3- Gwen
Lektion. Suget kommer. Mina fingrar nästan vibrerar. Jag blundar och försöker koncentrera mig. Men det går inte. Jag råkar välta omkull mitt bläckhorn och får bläck över mitt papper.
– Gwendolyn Baker! Om ni ska vara på min lektion kräver jag att ni inte själ uppmärksamheten som ni gjorde under gårdagens middag, säger professor McGonagall och använder Renskrubba för att städa upp min oreda.
– Förlåt professorn. Det var inte med mening, säger jag och rodnar.
Hon ger mig sin bistra min och fortsätter prata på om vad hon kommer kräva av oss under G.E. T.- proven. Jag lägger händerna i knät och försöker ignorera Cat och Audreys oroliga blickar. Äntligen slutar McGonagall prata och säger åt oss att lämna klassrummet. Jag är bland de första ut. Mina vänner skyndar sig efter mig. När vi har kommit en bit bort ifrån slottet stannar jag och plockar upp tändaren och cigarettpaketet.
– Tänk om någon ser dig, säger Audrey.
– Tänk om någon ser oss, påpekar Cat och tittar sig oroligt omkring.
Jag suckar och tar ett bloss. Jag känner nästan med en gång hur suget försvinner och att min kropp slappnar av. De har tjatat nonstop sedan de kom på mig.
– Det är ingen fara och ingen kommer komma på oss, säger jag. Kan vi inte prata om något annat?
De utbyter en blick och nickar.
– Som vadå? frågar Cat.
– Hur är det mellan dig och Mason? frågar jag och tar ett bloss till.
Hon rodnar och Audrey ser illamående ut.
– Jag kan inte fatta hur du kan gilla min bror? Han är ju som en blandning av en grottmänniska och ett troll, muttrar hon.
– En väldigt söt blandning mellan en grottmänniska och ett troll, säger Cat och rodnar.
Audrey börjar berätta om allt dåligt som har med Mason att göra men Cat ser fortfarande lika kär ut. Hon liksom lyser upp varje gång hon hör namnet Mason. Jag skulle aldrig kunna klara av att vara så kär som Cat är. Gå runt som om det alltid var solsken och marken var gjord av rosa moln? Nej tack. Jag går hellre runt med stämpeln om att vara med alla än att vara med en. För mycket jobb.
– Men du ser väl helst Mason med Cat än Felicity York? frågar jag Audrey och avbryter henne i hennes långa monolog.
– Vem är Felicity York och varför får jag höra om henne först nu? frågar Cat och låter riktigt upprörd.
– Felicity York går i fjärde året i Hufflepuff och hon och Mason har umgåtts en del, säger Audrey och viftar med handen som om det vore ingenting.
– Definiera umgåtts en del, säger Cat och lägger armarna i kors.
Jag ler. Glad över att uppmärksamheten har förflyttats ifrån mig. Jag fimpar ciggen och plockar sen upp den och lägger i fickan så länge, tills jag hittar någon papperskorg.
– De gick till Hogsmeade tillsammans ett par gånger förra året och hon kan ju ha kommit och träffat honom ett par gånger under sommarlovet, säger Audrey och harklar sig.
Vi börjar gå mot skolan och Cat har blivit eld och lågor. Hennes lockiga hår hoppar upp och ner när hon gör arga gester med sina händer. Jag inser för allas säkerhet att Cat måste bli glad, innan hon gör något dumt mot Felicity, så jag slänger uppmuntringsbesvärjelsen på henne.
– Men åt andra sidan så är det väl bra att han har hittat någon som han tycker om, säger hon som hon inte precis svurit en hel ramsa.
– Nåja. Nu går vi upp till sällskapsrummet, lägga oss framför brasan och njuta av att vi klarat av första dagen på vårt femte år, säger jag och lossar på den blåa slipsen.
De andra håller med mig men på vägen till Ravenclaw tornet går vi förbi ett gäng killar klädda i grönt och silver. En utav dem ställer sig precis framför oss. Brighton Heart. Slytherins populära sökare och trots sitt efternamn, Slytherins kallaste hjärta. Han är lång och muskulös. Med ett tränat öga som mitt vet jag att han spänner sina muskler extra mycket just nu.
– En av mina vänner sa precis att tjejerna i Ravenclaw är de snyggaste på hela skolan. Jag trodde inte på honom förrän ni kom förbi, säger han och ler självsäkert.
Jag skrattar. Killen tror verkligen att han är något.
– Har du glömt att vi också är de smartaste? Mycket smartare än att gå på den där urlöjliga raggningsrepliken, säger jag och vi går runt honom.
Men killen tar tag runt min handled och drar mig till honom.
– Vad sägs som den här då? Du, jag och lite whiskey som jag snodde från mina föräldrar, säger han tyst så att bara jag kan höra.
– Jag hör av mig när jag blir törstig, viskar jag i hans öra innan jag går iväg.
När de är utom hörhåll börjar vi skratta. Det är inte lätt att gå upp för trappan när man viker sig dubbel av skratt och vi lägger oss ner halvvägs upp för trappan.
– Såg ni hans självförtroende växte när han insåg att du faktiskt pratade med honom? frågar Audrey och börjar sakta krypa upp för trappan.
– Såg ni hur hans självförtroende växte i byxorna på honom när han insåg att pratade med honom? frågar jag och de får dem bara att skratta ännu mer.
Efter att ha kämpat kommer vi äntligen upp till sällskapsrummet men samtalsämnet är fortfarande den samma. Jag har inte sagt någonting om vad han sa till mig men jag kan inte undgå att undra vad de skulle säga om jag sa att jag var törstig.


Tack så mycket för kommentarerna! fortsätt med det, säg vad ni tycker och tänker om händelser samt karaktärer! det här med Gwen är en grundstory så att hela storyn ska kunna fungera! Ni är bäst

Awesome, du får gärna skriva mer för mig