The Horror of Switching Spells

Här är alltså min nyaste fanfic som jag skriver på för tillfället. Updates komemr förmodligen varje vecka men jag lovar inget:

Titel: The Horror of Switching Spells
Språk: Svenska
Färdigskriven: Nej
Rating: PG
Handling: Lily och Sirius är ihopparade på förvandlingskosnten och under deras uppgift råkar Sirius göra Lily arg nog att kasta en formel fel....
Plötsligt finner de att de bytt kroppar och får en jobbig kamp med att överleva detta...
JAG LOVAR STORYN ÄR BÄTTRE ÄN SUMMARYN!
Pairings: Lily/James kanske eventuellt något mer

Ska jag skriva?

jaa skriv

Vad kul att någon redan svarat! Här kommer första delen:

Kapitel 1 : Spell gone wrong Del 1

“Black! Potter!” sa McGongall irriterat och uppenbart argt när de två svarthåriga pojkarna klev in i klassrummet långt efter lektionens början. “Om ni vill vara så vänliga att sätta er ner och inte störa lektionen något mer tror jag att alla skulel vara tacksamma.”
Killen med det långa håret flinade, aka Sirius Black, log bara stort mot henne och svarade dramatikst: “Oroa dig inte Minnie, vi kommer inte säga ett knyst.” medans han pratade gjorde han passande gester med armarna och avslutade med en lätt bugning. McGonagall rynkade ögonbrynen åt smeknamnet men vinkade bara av de med handen. Black och Potter skyndade bort mot ett av borden längst bak där deras två kompanjoner redan satt och väntade.
Remus Lupin, killen med det sandbruna håret, såg en aning irriterad ut över deras sena ankomst men sa inget utan återvände till att ta anteckningar när McGonagall fortsatte att gå igenom lektionens ämne.
Den korta knubbiga killen, Peter Pettigrew, log däremot stort och beundransvärt mot de två spydigheterna som för tillfället avslappnat satt lutade tillbaka i sina stolar och nonchlant tittade ut över klassrummet.
För ett kort ögonblick kom jag på mig med att stirra på dem. Vilket är helt oacceptabelt. Jag menar det är marodörerna vi pratar om. De värsta upptågsmakare och arroganta idioter (Remus är faktiskt helt okej däremot, jag fattar fortfarande itne varför han är vän med dem andra) Hogwarts någonsin sätt. Och varför skulle då jag, Lily Evans, Försteprefekt, ödsla min tid genom att titta på dem? Ska jag behöva tillägga att det var under lektionstid? Inte? Då skippar vi biten med att jag behöver bättre betyg i just den här klassen med.
Jag vände snabbt bort blicken och försökte fokusera på McGonagalls predrikan istället. Det gick inte så värst bra. Visst var min blick stadigt fäst på henne och jag lyckades till och med få ihop några enstaka antecknignar här och där, men hela tiden hade jag känslan av att vara betraktad. Efter ett tag stod jag inte ut längre och vände mig motvilligt om bara för att möra de där bruna ögonen. Genast ångrade jag att jag vänt mig om och slog kvickt ner blicken i golvet. Potter. Jag svär på Merlins kalsonger att jag ska mörda honom om jag får ett U, jag menar det är ju hans fel att jag inte kan koncentrera mig! Kan han itne stalka någon annan som omväxling?
Argt vände jag mig om igen bara för att se Mary ge mig en undrande blick från sin plats brevid mig. Det var tydligt att hon undrade varför jag bara tagit sju rader anteckningar under hela lektionen. Jag kan knappt fatta det själv faktiskt. Sju?
När McGonagall vände sig med ryggen bort skickade Mary över en slarvig skriven lapp till mig.
Snällt eller hur? Hur ska jag kunna koncentrera mig med Potter i nacken och pladdriga Mary brevid mig? Jag lovar det blir svårt.
Sju rader? Har någon dött? läste jag tyst från pergamentet och kunde inte låta bli att le hur väl min bästa vän kände mig.
“Nej.” väste jag lågt och kastade en blick över axeln bara för att se att Potter fortfarande ögnade mig med stadig blick. Han flinade när han såg att jag tittade åt hans håll och jag skyndade mig att vända mig om igen. Mary, som sett dramat, höjde på ögonbrynen ute efter en förklaring. “Det är bara Potter som är sitt vanliga arroganta jag.” viskade jag diskret, väl medveten om att McGonagall såg bort mot vårt håll. mary höjde på ögonbryenen och viskade snabbt tillbaka. “Och? Sen när bryr du dig om det?” Jag öppnade munnen för att säga något men kom av mig och stängde den igen vilket ledde till att Mary log sitt jag-vet-något-du-inte-gör-leende. Jag ignorerade henne och styrde åter igen uppmärksamheten bort mot Mcgonagall i hopp om att få till några mera anteckningar.
“...är mycket komplicerad, ska ni jobba i par.” avslutade McGonagall och jag kände hur en klump formades i min mage. Komplicerad? Vad då? Vad ska vi göra? Jag kastade en hoppfull blick bort mot Mary för att se om hon uppfattat uppgiften rätt, bara för att finna att hennes stol stod tom. Hon avr redan halvvägs bort påväg till ravenclawaren Gordan Corner.
Vilken kompis man har. Alltid där för en när man behöver hjälp. Lyckliga jag. Not.
“Så, så....” sa McGonagall och hyschade ner klassen som rest sig upp på jakt efter en partner. “För att undvika för mycket prat och störningar”... med detta gav hon mig, Mary och marodörerna en blick. (Nej! Jag kan verkligen inte fatta att hon anklagar mig för att de andra störde min koncetnration! Det är verkligen itne mitt fel att alla har en viss ambition i att störa mina studier, eller hur?) “...ska jag dela in paren.” En hög suck hördes från eleverna när McGonagall började räkna upp namn efter namn. “Ms Nott och Mr Lupin, Ms McKninnon och Mr Snape, Ms Parkingson och Mr Pettigrew, Ms Prewett och Mr Avery, Ms McDonald och Mr Corner (seriöst, vissa föds med tur), Ms Lee och Mr Potter, Ms Evans och Sirius Black.” Med detta satte sig vår professor sig ner på stolen och såg lugnt ut över klassen. “Om ni har några frågar kan de besvaras i boken på s 136, annars finns jag här för att hjälpa er.”
Jag stirrade fortfaradne dumt på henne i chock. det här var ett straff, det måste det vara. Jag och Black? Ville hon ha lugn i klassrumett hade hon precis begått ett stort misstag.

jävlar vad bra. *du vet att jag bevakar*

Tack mer kommer senare idag!

jaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa

Lite midnre än innan men tyckte det passade bra att sluta där:





“Hej, Lils.” sa Black när han gled ner på stolen brevid mig. Jag vände mig mot honom och gav honom en av mina bistra blickar. Han såg däremot ännu mer glad ut än innan och verkade ta min irritation som något positivit. Pojkar. “Såg att du tittade mycket på oss under lektionen. Eller ska jag säga att Tagghorn var huvudpunkten?” Han flinade och vickade på ögonbrynen. Mot min vilja (och då menar jag verkligen det!) kände jag hur det började hetta om mina kinder (vilket är helt oförlåtligt) och jag slog ner blicken i bordet och började med plötsligt intresse kolla igenom mina anteckningar. “Så ehm...vi ska alltså...” sa jag och lät till min missbelåtenhet väldigt osäker på rösten. “...öva på formeln för att skifta platser på objekt.” bekräftade Black och jag kunde tydligt se framför mig hur han flinade överlägset utan att behöva lyfta upp blicken. “Lyssnar inte vår försteprefekt på professorn?” fortsatte han med en låtsad förfärad röst. “Jo, jag...” avbröt jag honom men han fortsatte på ändå. “Tänk vad världen har kommit till! Innan vi hinner blinka regnar det väl brödrostar från himlen!” sa han emd en häftig gest uppåt. Jag kunde inte låta bli att titta upp på honom i plötslig förundran och förvåning. “Brödrostar?” sa jag och höjde lätt på ögonbrynen. Han gav mig en blick. “Jag har faktiskt tagit mugglarstudier.” som om det var förklaring nog.
Jag skakade bara på huvudet åt hans uppförande men kunde änså inte låta bli att le lite.
“Så...” jag kollade ner i mina anteckningar igen och slappnade av lite när jag märkte att jag i alla fall lyckats skrabbla ner formlen vi skulle använda. “Mutanus Locas” läste jag högt för att visa att jag faktiskt lyssnat. Lite grann åtminstonde. Sirius nickade brevid mig som om informationen inte alls var ny från hans sida. Hur kan det komma sig att de som kommer sent och ger intrycket av att bara slöa igenom lektionerna ändå kan veta så mycket. Det var särskilt förnedrande nu, eftersom det här är min sämsta klass. “Ska jag försöka förstt?” frågade han någerlunda artigt och när jag gav honom en kort nick höjde han lätt på staven och pekade två gånger på föremålet innan han tydligt uttalade formeln. “Mutanus Locas.” Med ett lät svich med trollstaven mellan bägaren och kannan vi skulle öva på, såg jag hur det gnistrade till som ett tjockt band mellan dem innan de sedan stod på motsatta platser sedan innan. Jag tittade häpet upp mot Black som såg riktigt nöjd och belåten ut. “Vad är det Evans? Aldrig sett någon utöva magi förut?” sa han sarkariskt när han upptsäckte mitt ansiktsuttryck. Jag orkade inte ens bry mig om hans retliga kommentar när jag svarade. “Jo, men...det var ju...det var första försöket.” mumlade jag. Den idioten såg bara ännu mer nöjd ut än innan och svarade nonchalant. “Så du menar att du aldrig klarat av det innan? Tänka sig... Aldrig första...” Sättet han sa det fick mig att koka upp inom bords. Det var väl kalrt att jag hade, några gånger. Men aldrig på de mer komplicerade delarna, som det här, och aldrig i förvandlingskonst.
“Du kanske klarar det på andra försöket om du foksuserar riktigt hårt nu.” fortsatte han, uppenbar road av mig. Jag bet mig hårt i läppen och fösröskte koncentrera alla mina krafter på formlen nu, glömma bort att en av marodörerna betraktade mig med stort intresse...
Tap, tap. “Mutanus Locas.” Sa jag tydligt och kopierade Blacks rörelse med staven så gott jag kunde. Irritationen och besattheten över att klara det bättre än honom gjorde det svårt att hålla sinnet tomt från störningar och Blacks överlägsna smirk dök upp framför mig hela tiden. Så du menar att du klarat av det innan?” När min stav närmade sig bägaren slant jag till och råkade snurra på staven åt helt fel riktning än jag menat...
En stark gnista lyste skarpt precis framför mina ögonen och bländade mig från att se något mer. Långsamt började gnistan dö ut, och ljuset med den... Allt blev mörkt.

yeah meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeer

Tack ♥

kaan du inte skriva meer???????