Rymlingen

Titel: Rymlingen.
Språk: Svenska (ganska uppenbart med tanke på titeln
Ratninge: PG (jag vet inte riktigt än Men det kan bli en del blod och några intima scener
Kapitel: Prolog+1.
Färdigskriven: Nej
Beskrivning: Under sommaren har den magiska världen skakats av nyheten om den förrymda Azkaban- fången. Säkerheten på Hogwarts har mångdubblats och dementorer svävar utanför grindarna. Selena kommer tillbaka till skolan för sitt sista år lika påverkad av den förskräckliga nyheten som alla andra, men det är först efter ett Hogsmeade- besök som hennes tillvara förändras totalt.
(Inspirerad av Fången från Azkaban/Sirius Black
***
Prolog
Den raggiga vargen sprang med kraftfulla steg genom den mörka stenkorridoren. Den hörde tydligt fångarnas sovande andhämtning blandas med dess närstan ljudlösa steg.
Den visste att den var tvungen att lyssna ordentligt efter varenda ljud om den skulle kunna ta sig därifrån.
Plötsligt stannade vargen upp och blev helt stilla. En vind svepte in och rufsade till dess päls, men den fortsatte stå lika stilla som en staty.
Andetag, som dödsrosslingar, hördes genom korridoren och ljudet av tyg som släpades över stengolvet. Fångarnas snarkningar och lugna andetag försvann i de hemska ljuden.
För ett ögonblick såg det ut som om dementorn var på väg rakt mot vargen och djuret spände långsamt musklerna i hela sin kropp. Men så svängde den huvklädda varelsen in på en sidogång och försvann.
Vargen var på helspänn när den fortsatte sin färd genom korridoren med tysta steg och återhållen andhämtning.
Så tog korridoren slut och övergick i en port av järn med lås från botten till toppen. Vargen sprang rakt framåt och precis när den stod framför porten och skulle springa ni i massivt järn, snurrade den på bakbenen och försvann i ett hål i stenväggen. Utan att sacka på farten sprang vargen vidare i en trång gång helt i mörker.
En ljuspunkt blev synlig och vargen ökade farten. En sval havsbris slog emot den och tassarna trummade ännu snabbare mot det packade jordgolvet i tunnel. Den blev ivrigare och dess hjärta slog fortare.
Gången tog slut i ett brant stup ner mot det skummande havet. Trots att vargens skarpa blick såg att den fasta marken tog slut i intet, fortsatte den att springa.
Marken försvann under dess tassar och den föll genom luften. Den slog i vattnet med ett högt plask och kylan lamslog den för ett ögonblick. Vattnet sög ner den djupare i sin famn.
Vargen blev fri den första chocken och slog med benen och tryckte sig upp över ytan. Den fyllde ivrigt sina lungor med syre innan den började sin mödosamma väg till fastlandet.
Bakom den lyste halvmånen upp den kolossala stenbyggnaden som utgjorde Azkaban, trollkarlsfängelset.
***

Väldigt bra Bevakar direkt!

Tack, Jessica
***
Här kommer nästa stycke Händer inte så mycket, men känner att jag behöver det första kapitlet till lite presentation
***
Kapitel 1
”…det. Eller hur, Sel?” jag slog upp ögonen när jag hörde mitt smeknamn och såg upp på det röda tyget som utgjorde himmelsängens tak.
”Va?” frågade jag och flyttade blicken till sängen bredvid min.
Min blonda vän Kelly såg på mig med sur uppsyn.
”Jag berättade just för Sonya och Alice om killen vi träffade i Frankrike”, förklarade Kelly och pekade på våra två jämnåriga kompisar som satt på sina sängar klädda i nattlinne.
Jag gav Sonya och Alice varsitt litet leende. Vi hade känt varandra i sex år, så de visste att jag alltid var trött efter resan till Hogwarts. Det visste egentligen Kelly också även om hon lätt glömde det.
Sonya blinkade med ett av sina lövgröna ögon mot mig och Alice slängde med sitt långa kastanjbruna hår. De förstod mycket väl.
”Vilken kille?” undrade jag och vände blicken mot Kelly igen.
”Du vet han som klippte rosenbuskarna”, förtydligade hon sig med en irriterad blick på mig.
”Jaså, han”, sa jag och knäppte med fingrarna. ”Han var trevlig.”
”Trevlig?” utbrast Kelly häpet. ”Han såg ut som en gud!”
Hennes kommentar fick oss alla att brista ut i skratt.
Kelly var den impulsiva och spralliga av oss, Sonya den förnuftiga och lite tystlåtna, Alice den som hittade på mest djävulskap och så var det jag som var en mix av alla. Det var ingen i min lilla kvartett som kunde förklara mig med något annat ord än ”ledare”.
Det var alltid jag som skulle fatta det avgörande beslutet och som de andra kom till om de behövde hjälp.
Jag kan inte säga att jag gillade det, många gånger ville jag inte vara den som de andra litade så fullständigt på. Men det var så det alltid varit, enda sedan vårt första år på Hogwarts.
”Gå och lägg dig nu, fjolla”, sa jag när vi alla sjunkit ihop lite efter skrattanfallet. ”Vi har en dag imorgon också.”
Jag väntade inte för att se om Kelly lyssnade på mig, utan drog istället för draperiet runt min säng och sjönk djupt ner i madrassen.
Jag lät sömnen sätta sina klor i mig och jag försvann i ett mjukt mörker.
***

Dom här personer påminner mig och några! MER!

Bra!

Jessica: Hehe

Toon Tack
***
Kapitel 2
”Sel! Sel!” en upphetsad flickröst fick mig att titta upp från min skål med flingor. ”Titta, Sel!”
En flicka stod bakom mig och pekade sig på sitt bröst.
Jag vände mig sittande om och tittade på min 11åriga kusin.
”Jag kom också i Gryffindor”, sa hon glatt och fortsatte peka på sitt bröst där Gryffindors lejonprydda emblem satt.
”Grattis, Meg”, sa jag med ett stort leende och flyttade lite på mig så hon skulle få plats mellan mig och Alice. ”Jag är stolt över dig.”
Meg hoppade upp och satt sig på bänken.
Alice klappade henne gratulerande på axeln och Sonya och Kelly log varmt mot henne.
”Men det vara nära att jag hamnade i Hufflepuff”, medgav Meg och slog dystert ner blicken.
I flera år hade jag varit Megs idol och hon hade försökt göra mig stolt och glad med allt. I början hade jag tyckt att det varit jobbigt, men sen hade jag märkt att jag inte kunde göra något åt det. Istället fick jag göra det bästa av situationen och vara en bra förebild, vilket inte var det lättaste alltid. Om Meg hade kommit i något annat elevhem än Gryffindor hade hon blivit förtvivlad eftersom jag inte gick i något annat elevhem än Gryffindor.
”Hade du hamnat i Hufflepuff hade jag också blivit stolt över dig”, förkunnade jag och hällde upp ett glas pumpajuice till henne.
Mitt svar fick Meg att direkt bli glad igen och hon börjad lassa upp gröt på sin tallrik, samtidigt som hon berättade för Kelly, Sonya och Alice att hon hade varit på ett fantastiskt lekland i somras.
Jag lyssnade med ena örat medan jag åt min frukost. Jag visste ingen som kunde prata lika mycket och lika snabbt som min lilla kusin. Det var som om hon hade en hel livshistoria att berätta varje dag. Grejen var ju den också att hon aldrig berättade om samma sak två gånger. Därför var det väldigt roligt att lyssna och prata med Meg.
Plötsligt fylldes Stora salen av ljudet av hundratals vingslag. Det lät som om en hel skogs alla fåglar bestämt sig för att flyga ut samtidigt.
Meg tystnade och tittade upp när en hel svärm med ugglor gled in och flög över våra huvuden.
”Wow”, suckade Meg med stora ögon.
Jag log och klappade henne på huvudet. De flesta förstaårselever blev väldigt chockade över att se alla ugglor som flög in för att lämna frukostposten. Många av de bar på tidningar, men vissa hade även ett tidigt brev att lämna.
En brunfläckig kattuggla landade mellan oss på bordet och räckte fram en tidning. Sonya tog emot den och la ner några knutingar i skinnbörsen som var fastknuten vid ugglans ena ben.
När den fått betalt vecklade den ut sina vingar och flög iväg med ett dovt hoande. Medan ugglan flugit iväg hade Sonya vikit upp tidningen mitt på bordet så vi alla kunde läsa.
På första sidan var det en bild på en tjugoårig kille med mörkt smålockigt hår och lugna ögon. Han såg ut som någon som tvingats framför kameran och som ansträngde sig för att inte göra en ogillande grimas. Men när man såg att han var klädd i en fånges svartvitrandiga klädnad och höll upp en skylt med en sifferkombination, försvann alla tankar på att det var en trollkarlselev som gjort något oväntat bra.
Jag släppte de lugna ögonen med blicken och läste vad som stod under: ”Azkabanfånge fortfarande på fri fot”.
”Visst är det obehagligt att han ser så snäll ut när man vet vad han gjort”, sa Sonya med låg röst.
”Och så snygg”, la Kelly till gravallvarligt.
Vi tittade alla upp på henne och Sonya gav henne ett lätt slag mot bakhuvudet.
”Vad?” frågade Kelly och såg förvånat på oss. ”Han är ju det!”
***

Bra, mer behövs inte
EDIT: *Mer behövs inte säga än bra!

Den här ff:n har stått helt still väldigt länge och kommer dess värre inte komm igång igen heller Upptäckte ganska snabbt att det inte var så roligt att skriva ff och slutar därför med det nu.