Säg att du älskar mig... [SV]

Title: Säg att du älskar mig...
Antal kapitel: I have no idea...
Ratning: Pg eller Pg-13 (Själv tycker jag att man får bedömma vad man ska läsa själv)
Huvudperson: Eldionora Sccorpéus
Handling:
Marodörerna härjar fritt och charmar varenda tjej i skolan. Den enda av dem - som faktiskt verkar lite rädd för dem - är Sirius. Vilket gör att ennu fler tjejer faller för honom. Och just därför hatar Eldionora, eller Elie som hon föredrar att kallas, honom lika mycket som han hatar henne. Och när hennes bästa vän Vanessa faller rakt i hans armar kokar det över...

Bra! börja!

Låter super!!

Det låter bra, jag bevakar!

jag börjar imorrn om jag kan

Låter spännande c: Bara en pyttesak c:
" Och när hennes bästa vän Vanessa faller rakt i hans armar kockar det över..."
Det stavas kokar c:

sorry, mitt modersmål är spanska
jag börjar den 26 i 7. alltså imoorn
´lovar!

^ luugn :3 bara, ett tips c:

Börja!!! >: ) xD

Jag lovade, och nu råkar det vara så att jag håller vad jag lovar ^^

1. Resan till Helvetet

Jag sprang ut på andra sida. Andra sidan av verkligheten. Där verklighet inte är teknologi eller att dansande skor inte existerar. Att magi och mod praktiskt taget inte existerar på andra sidan. Andra sidan om den där dumma pelaren!
Här är livet redan förutsatt, man går klart skolan, blir populär och skaffar familj innan trettio fyllda. Blir Auror eller jobbar som anställd på trolldomsministeriet.
Jag tittade på alla de tårfyllda ögonen och kramande föräldrar. Så kommer det aldrig att bli här, i min familj.
Jag klev på tåget och suckade av lättnad. Jag var tidig. De flesta var där ner på parongen och gav varandra sista uppmaningar eller en sista kram. De flesta kupéerna var fortfarande tomma, men det var alltid säkrast att ta en längst bak.
JAg räknade alla skjutdörrar jag gick förbi och kom tillslut till det välbekanda numret, sextiofyra. Där hade jag suttit många år. Nästan alla, där sades det att det spökar, parfekt. Men där satt ju även den välkända Eldionora Sccorpéus. Eller som vissa kallade det - synonymen till idiot.
Ibland var det elakt menat, ibland snällt menat. Jag klev in och kände den välbekanda doften av Iller och päls. Ibland, har jag förvandlat mig där, till den blodröda vargen, min animagus. Jag lade mig ner på det slitna sätet på vänster sida om fönstret. La bagaget på de andra sistarna och tog fram Luné. en svart iller, hon kröp försiktigt fram under jackan. Han höjde sina små spettiga öron och vädrade osäkert med nosen. Jag log, det var nte ofta. Framför allt inte på Hogwarts. Jag suckade och lutade mig mo fönstret. La armbåden på fönsterkarmen och pressade kinden mot den svala glasrutan. Tåget sattes sakta i rörelse men landskapet förblev klart. Jag fingrade på fönsterrutan och tittade på meddelande so skrivits där. Kupén var inte ofta besökt, efter som de falska ryckterna skrämde bort de fega, och gjorde de modiga osäkra. Meningslösa meddelanden, utan betydelse i text. Budskapet var aldrig värdigt att läsas. Men att de hade skrivits upp där, som minnen. Det betydde något. Hur många gånger jag än läste dem, så tröttnar jag aldrig. Två av meddelanden var särskilt speciella.
Cesilia ♥ August! år 1948 - Forever! ♥
MEddelandet var alltså skrivet för ganska länge sedan. sju år sedan faktiskt. Ett annat var min egen frälsare. Den som avskräckat alla elever från att klampa in här, utan någon som helst avsikt att störa.
En flicka dog här, Anastasia Exnori. 16 år, aldrig mer 16. Håll er borta! Jag finns alltid här! Och ser er... och dödar er om jag måste se er 2 gånger...
Därför var det alltid tomt här. Ja, utom mig förståss. Jag suckade igen och tittade på den vackra sjön utanför. Kliporna runt den var praktfulla och tornade upp sig över tallarna nedanför. Mitt leénde bleknade. Hogwarts var perfekt, vackert, stotligt, välkomnande. Men ibland går val snett. Som när sorteringshatten plaserade mig i Gryffindor. Jag skulle vilja tillhöra vilket elevhem som helst utom Gryffindor! Inte för att de andra var olika mig, retade mig alltför mycket eller var alldeles för slöa, utan för fyra elever. Eller igentligen bara tre.
Potter, Lupin, Sirius och en liten kille i bakgrunden. Han fanns alltid där. Men det var i efterhand som man kom på att han var där. Han fanns inte i synen, bara i minnet.
De mest korkade personerna i hela historien! Trollar bort varenda flicka, lämnar dem ensamma, glömmer bort dem och börjar om. Att se hur de försvarslöst faller.. allt djupare. Tror att de ska plocka upp dem, inte låta dem falla. Men de har fel. Ingen tar emot dem.
Därför är de hatade, av ingen mindre av mig. Kanske bara det är jag? Eller så är det fler där ute, som inte vet om edt en. Men jag vet.
Jag rynkar ögonbrynen och gäspar. Skulle manåka dit frivilligt skulle man ialla fall inte behlva tänka på vad man igentligen åker till.
Mitt privata Helvete.