En Svart Önskan

Tja!
En ny ff här!
Title: En Svart Önskan
Ratning: vette fan, Pg+ kanske...
Skapare: Hum... tänk efter lite så vet du nog
Handling:
Linnéa Sccrpeus, föräldrar lös. Bra fosterföräldrar, häxa och medel i allt utom Förvandlingskonst och trolldryckskonst. Allt man behöver vet om henne.
Linnéa, eller Lén som hon föredrar att klassas.Är ofta förknippad med tokig, eller kriminel. Hon ser inte på saker som andra, det är en sak som är säker. Men allt förändras när skolan börjar sin jakt... inte efter slagsmål eller elaka ord, `blod ska spillas, tårar ska fällas, himlen ska sjunka och världen ska korssas`lyder det fruktansvära budskapet i viskningar, de kryper i skinnet och skapar kaus i slottet. Linnéa ser sin egen roll och flyr från den! Från slottet! från allt!
Men det är där, i skogen, som historien tar sin början...

skriv på bara

*bevakar* Skriiiiiv<♥

Börja snälla

Jag börjar imorrn :-)

Jippi

JA! JIPPE! SUPER, okej nu blev det lite konstigt xD

1. Ett hat

Jag tittade överlägset på henne. "Jag bryr mig inte om vad Tobbe har för roll i din tradition pjäs!" fräser jag argt och ställer mig upp.
"Det borde du! När vi valde att ta hand om dig stod det klart och tydligt att du skulle bli en del av familjen o..."
"Jag bryr mig inte om vad det står i några jävla papper", säger jag surt och spottar på mattan. I Sams redan arga ansikte, syns en skiftning av raseri.
"Du, spottar, inte på, min, matta!" pressar hon fram och tar ett steg närmare.
"Jag skiter i dina regler Sam, det vet du." svarar jag lungt och läggar armarna i kors över bröstet.
Någonting kockar över där inne. Det är jag säker på. Tänker jag och backar omedveter ett steg.
"såklart du gör, du har ju ingen familj", väser hon och river sig själv på armen.
Jag stelnar till. Det, var ett steg för mycket. Tina och Anders hette de. Jag mins dem. Varje minne är i säkert förvar bakom en mur, så stark att den ibland suger med sig andra minnen. Hur Tina en morgon drog åt sidan de röda gardinerna och ropade att snön hade kommit.
Hur Anders alltid lagade Fattiga riddare varje gång jag var sjuk?
Hur jag alltid grät när de lämnade mig på dagis, och första gången vi upptäckte att jag var Häxa.
Jag hade vart fem år. Året innan de försvann. Vi hade vart på en äng. Gräset var vildvuxet och blommorna växte i små klungor, så långt bort från ogräs som möjligt. vi hade precis ätit picknick och jag hade stått och tittat på medans vinden drog i trädtopparna och drog med sig löv.
Just då hade jag önskat att jag var som de. Få segla bort i vinden, utan att veta vart man tarvägen. Jag hade knytigt mina små händer och önskat det, mest av allt i hela världen.
Och då, hade jag långsamt lyftsfrån marken. Bara någdra decimeter, jag hade lakt mig raklång och känt det fuktiga grästopparna mot mina handflator.
Jag hade skrattat, rullat runt och känt mig som en fri fågel, omöjlig att stoppa, omöjlig att ta i.
Marken ran under mig och jag hade känt ett styngn av rädsla. Av bara det hade jag genast fallit i marken igen. Min klänning hade blivit alldeles smutsig av lera och dagg. Tina och Anders hade sett mig, suttit tysta en stund, utbytt oroliga blickar. Jag hade tyckt det varit ett mirakel. Inte de. Efter en stund hade de börjat applådera, kramat mig, viskat att de älskar mig.
Sedan hade de lämnat mig, ensam, dött av en man. En ond man.
Allt det där hann man tänka på en sekund, en sekund för mycket. Mitt sinne blev en storm, en orkan. Den slukar allt, och ingen kommer undan.