Legend of Mato (The last airbender spoof)

Ok, det var denne snubbe jag hade hoppats på istället för Korra hehe. Ritat honom själv och skrivit storyn själv så sno inte Redan en person som snott bilden och jag orkar inte mer tjafs Läs och bidra med tankar och idéer. Postar bara de två första koplitlen först men 15 kap är klara


The Legend of Mato
Copyright by Jordan "Korra" Cansington | JKC

Bild på huvudkaraktären: http://i48.tinypic.com/2ljgnt0.png


Kap1
Morgonen var lika tilltalande som mardrömmen som trängt sig på under natten. Stegen utanför dörren stressade mer än de lugnade. Kanske fanns det en mening med att han skulle infinna sig just här och just nu. Ljudet av småbarns skratt ekade utanför den tjock trädörren. Med tunga steg släpade han fötterna över sängkanten och suckade tungt. Det halvlånga mörkbruna håret låg trots nattens mörka stunder, välkammat på sidorna och längs med ryggen. Dörren slogs hastigt upp och en äldre kvinna med kritvitt, uppsatt hår tog några försynta steg in i vad som såg mer ut som ett renskinnstäckt vardagsrum än en tonårings sovrum.
"Mato, kommer du ut, vi har en sak att säga dig.."
Pojken log vänligt och nickade samtidigt som han slöt ögonen. Han drog hastigt på sig de mörkblå byxorna, det havsblå linnet och de lika mörkblå tygarmbanden. Runt midjan knöt han ett långt snöre som han också korsade över rygg och bröstkorg. Godtroget svängde han förbi spegeln som satt prydligt upphängt över skrivbordet som såg ut att vara av samma träslag som dörren. Han log i skymten av sin egen spegelbild och grimaserade larvigt innan han vände mot dörrens öppning. På vägen ut tog han tag i en skinnplunta som stod på en stol bredvid ett par mörkbruna skinnmokasiner som han smidigt hoppade i. Han öppnade locket på pluntan och förde i en vågrörelse med handen över den. En mindre mägnd vatten vandrade upp ur pluntans hals, in i hans hand och snabbt tillbaka in igen. I köket bemöttes han till sin stora förvåning av en flock personer som samlats runt ett bord. Hans ansiktsuttryck ändrades snabbt från självsäkert och positivt, till en aning osäkert och man kunde ana förvirring. Han tog några försiktiga steg fram mot den liknande klädda samlade truppen och möttes av en kvinna knappt fyllda fyrtio.

"Mato, slå dig ned. Vi har saker att berätta för dig. Det vi kommer att säga nu säger vi inte för att såra dig men för att göra dig medveten och delaktig i det som hänt." Den tidigare oron han känt växte allt mer.
"Varför kan ni inte bara säga det rakt ut?"
Kvinnan darrade på rösten och de tårfyllda ögonen glänste till då solens strålar som trängde sig in igenom fönsterna.
"Min son, din far gick bort inatt."
Blandade känslor borrade ett stort hål i hans hjärta och solens varma strålar var snarlika ett eldhav som brann längs med huden på de bara delarna på hans armar. Han sköt undan stolen och gick med raska steg på utgången ut i hallen från det lilla köket han tidigare suttit i. Han vände sig hastigt om och slog pekade aggressivt på hopen människor. Flammor av eld lämnade hans fingertopp och slog flammor i en trähylla som satt placerad längst in i rummet. Mato stelnade skräckslaget till och sänkte handen innan han åter vände sig om och rusade ut ur bostaden. Med en enkel busvissling kallade han till sig en vitgrå varg som placerat sig i snön utanför den igloliknande byggnaden. Den var näst in till dubbelt så hög som han själv. Snabbt hoppade han upp på hunddjurets rygg, markerade snabbt avgång med ett enkelt tömslag.
Inne i huset låg fokusen på att släcka elden. Den äldre kvinnan tog några enkla steg bakåt samtidigt som hon föste händerna framför sig. Vattnet som tidigare varit placerat i en hink, lydde snabbt hennes rörelse och blev för stunden den rätta lösningen.
"Kyu, såg ni vad han gjorde?"
"Jag vet Kuni, jag vet..."

Snön föll över det redan vintertäckta landskapet och piskade som spön i hans ansikte. Tårar beblandat med sorg och vindens kraftiga pådrag föll längs med hans nästan mulattfärgade kinder. I horisonten skymtade han siluetten av människa. Det såg ut att vara någon i starkt behov av värme. Tanken på värme fick honom att åter minnas det som hänt i stugan. Vatten var ju hans element, det enda han kunnat och förstått. Han var född en vattenbendare, ingenting annat. Han skakade snabbt av sig tanken och fäste åter blicken på den ensamma vandraren. Han drog tag i den vänstra tömmen och vargen ändrade snabbt riktning.
"Kom Kiro, den där personen är inte här ifrån...han kommer frysa ihjäl här ute."
Ju närmare den mystiska individen de kom, desto mindre synlig blev den. Bara ett tiotal meter ifrån kunde Mato nästan endast skymta en skugga och siluetten var som en illusion, näst intill helt borta. Mato såg förvirrat omkring sig. Ingenting var sig längre likt. Tanken på att han kanske börjat inbilla sig saker gjorde honom allt mer frustrerad. Mörkret började falla och snöstormen tog ut sin rätt över det vad som numera var ett grått och mörkt snölandskap.
"Jag har blivit galen.."
Viskade han för sig själv och beordrade Kiro att närma sig målet med försiktighet. Bara några meter ifrån den mystiska skuggan stannade dem. Mato hoppade försiktigt av och gjorde ett vagt försök att landa så mjukt som möjligt för att dra till sig så lite uppmärksamhet som möjligt. Kiro la sig försiktigt med i snön och beblandades som en kameleont med omgivningen. Den unga vattenbendaren tog några försiktiga steg framåt. En kall hand greppade ett hårt tag hans ben. Mato reagerade snabbt och hoppade snabbt bakåt ur greppet.
"Hjälp...."
Stönade en försiktig röst. Mato avvaktade med försiktighet.
Enda sedan den nya borgmästaren trätt till makten kunde ingen lite på något eller någon längre. Han hade förbjudit all kontakt mellan de fyra nationerna. Som slavar skulle befolkningen tillgodose honom med tillgångar från varje del. Jordkungariket skulle förse honom med säd, trä, olja och övriga geologiska resurser. Vindnomaderna stod liksom vattenstammen och eldnationen för förbrukning utav vindkraft, vattenkraft och elektricitet. Den diktatur som numera var ett faktum kunde inte förnekas eller flys och de som vågade säga annat skulle få betala dyrt. Matos familj hade levt länge nog utanför systemet. Egentligen hade det inte varit en allt för stor chock när hans fader, Tanuk hade funnits avliden. Det hade snarare varit en fråga om när samt ett mirakel att han lyckats leda motståndsrörelsen i så pass många år. Mato hade varit för ung för att minnas hur det hela började men han hade fått det berättat för sig hur hans far allierat sig med revoltörer från de övriga delarna av landet. Det hade alltid tagit så hårt på hans mor då hon berättat det. Allt hade varit en fråga om tid.
Mato sträckte försiktigt fram handen och placerade sig stadigt i beredskap att kunna försvara sig vid eventuellt anfall. Den kalla handen greppade tag i hans och ur den vita snön framträdde den ensamma vandraren. En ung man i hans egen ålder skymtades nu. Ett par mörkgröna handskar med avklippta fingertoppar prydde hans händer. Han drog hastigt upp pojken i stående position och lyfte försiktigt upp honom på Kiros rygg. Mato visste att han inte skulle kunna återvända hem, inte efter det som hänt. De skulle få söka skydd från snöovädrat någon annan stans. Han knöt om banden som prydde hans rygg och fäste dem runt pojkens midja samt sin egen då den unga medpassageraren var allt annat än i bruk för att hålla i sig själv.
De behövde inte fara långt för att finna en tryggare och mer vindtät plats. Bara en halvtimma bort skymtades ljus och en mindre ljusfylld öppning blev den nya hållpunkten. Framme vid målet uppenbarade sig dagens första positiva nyhet. En grotta i bergen visade sig vara ljusets källa. Till sin stora förvåning upptäckte Mato att någon verkat hittat den långt före honom själv. En bit in i öppningen brann lågorna från en mindre brasa. Mato placerade den unga pojken bredvid elden och kände försiktigt på hans puls. Det skulle krävas en stund i värmen innan medresenären skulle återfå medvetandet och på så vis kunna ge klarhet i situationen.
"Vatten..."
Mumlade den unga mannen som verkat vakna till liv. Mato tog snabbt av pluntan från det vita repet som han åter snört runt sig som tidigare samma morgon. Han skruvade åter av korken på pluntan som var täckt och beklätt i renskinn. En liknande handrörelse föste vattnet ur dess källa. Han placerade sig på knä bredvid den unga pojken och höll försiktigt upp has huvud. Med den andra handen föste han försiktigt in det rena vattnet i den numera upptinade pojkens mun. Han ställde sedan ifrån sig pluntan och såg oroligt på honom.
"Du är en vattenbendare..."
Mumlade främlingen.
"Hehe vad hade du förväntat dig när du rör dig i södra vattenstammens områden?"
Mato smålog men kände sig nästan lite dum då han precis ifrågasatt den som behövt hans hjälp.
"Det är inte varje dag vi får såhär fint besök ifrån hjärtat av jordkungariket."
"Hur visste du det?"
"Lin är inte riktigt en vardags vara i de övriga nationerna."
Mato log vänligt och placerade pekfingret över pojkens gröna, fingerklippta vantar.
"Det var smart tänkt. Tack för hjälpen. Jag skulle stannat här från början men dumt nog inbillade jag väl mig att jag skulle finna en väg i rätt riktning."
"Så det var du som startade elden?"
"Ja. Jag hade inget val. Men vi verkar inte få ha kvar den allt för länge."
Den unga pojken sneglade på vad som såg mer ut att vara ett mindre berg, aska. Han slöt ögonen i tanken på att åter igen behöva frysa.
"Hur långt in i grottan har du gott?"
"Inte längre än såhär. Det vore dumt att utforska för mycket på egen hand i dessa tider."
Han satte sig försiktigt upp och sträckte fram den numera mycket varmare handen.
"Jag heter Tanako förresten. En simpel jordbendare från.. ja just nu ingenstans."
Mato log och besvarade hans artiga hälsningsfras.
"Mato...., men du. Nu är vi två. Tycker trots att att vi bör undersöka den där grottan. Vi kanske hittar något vi kan elda med."
Mato hjälpte artigt Tanako upp. Han såg mycket piggare ut men det skulle inte hålla i sig länge till om de inte skulle lyckas förse sig med värme för natten.

Mato suckade tungt. Han slöt ögonen och mindes morgonen. Han fokuserade djupt på känslan han fått. Besvikelsen, sorgen men ändå lättnaden. Han kände hur han sakta började skaka och hur svetten lackade ned för hans panna. Han vände bort blicken och samlade känslorna till centrat av hans hjärta. Sedan slog han kraftigt ut med händerna och höll ut dem bredvid sig. I samma stund flammade åter elden upp och över hans handflator fladdrade två ca 20 centimeter höga lågor. Mato stirrade förvirrat på lågorna och vände sedan sin fokus framåt.
"Vi bör ju se vart vi går..."
mumlade han sedan. Efter att ha tagit några steg in i grottan upptäckte han något som inte förvånade honom speciellt mycket. Tanako stod kvar. Med ett brett leende, vidöppen mun och uppspärrade ögon betraktade han elden.
"Du är... du... du är...."
"Är vadå? Kom nu latmask!"
Tanako som var några centimeter kortare än Mato, stapplade efter samtidigt som han stammade.
"Du var ju vattenbendare och nu...... du måste vara....du kan inte vara ....eller det kan du men...."
Mato vände blicken mot bergets väggar. Vatten rann längst med insidan av berget.
"Där det finns vatten, finns det liv."
Mumlade han och log för sig själv.
Tanako var förvirrad. Endast en var i kapacitet att hantera fler än ett element. Endast en kunde behärska teknikerna och hade också den avgörande uppgiften. Av Mato att bedöma, verkade det inte läge att prata om det för tillfället. De hade viktigare saker att ta i tu med. Att över leva natten var för stunden en prioritering och kunde elden vägleda dem till det redskapet som krävdes så skulle det få vara så. Han stod i skuld till Mato och att ge honom lite andrum var det minsta an kunde göra i en stund som denna.
Längre in i tunneln bekräftades Matos påstående om vatten och liv. Tunneln breddades ut och längre in växte mindre rankor som klättrade längs med bergväggen samt buskar.
"Jag har aldrig sett något liknande och ändå har jag bott här i sexton år. En timme ifrån min hemby finner man något fantastiskt som detta."
"Du borde gå ut mer."
Mato smålog och pekade försiktigt med handen i en buskes riktning.
"Bryt av några grenar och hittar du rötter så är det ännu bättre."
Tanako stampade kraftigt till i marken med högerfoten och busken som tidigare satt fast i en mossliknande del av marken, svävade nu i höjd med hans midja. Han höll den enkelt i jämn höjd genom att hålla handen stadigt i samma position.
"Duger detta?"
Mato skrattade högt och skakade på huvudet.
"Bryt av den tjocka grenen och håll den över elden så har vi en fackla. Då kanske man kan hjälpa till och bära också utan att ha händerna fulla."

Tillbaka i det temporära lägret kändes all varmare. De hade ved för natten och sällskap av varandra. Kanske skulle denna kväll inte bli allt för kall och mörk trots allt. Kiro hade placerat sig en bit in i grottan. Värmen behagade honom men till en gräns då den tjocka pälsen bidrog med stora delar av den. Mato halvlåg med benen utsträckta och händerna bakom ryggen för att hålla upp sig själv. Tanako satt i halv lotusställning och stirrade in i lågorna som speglades i hans smaragdgröna ögon. Det svarta korta, tjocka håret såg allt annat än välvårdat ut.
"Mato, förstår du vad det här betyder?"
Mato vände sig mot sin nya vän, förundrad över att han orkade tänka så mycket.
"Vad vad betyder?"
"Du bender vatten... och eld."
Mato hade helst inte velat tänka mer på den saken. Det hade stressat honom tillräckligt och i desperation hade han försökt förklara bort det som ett undantag för känslighet och obalans. Han svarade inte utan flyttade sig istället till en liggande position. Han placerade händerna på magen och slöt ögonen.
"Du är avataren...."

Kap2
Morgonen där på vaknade Mato av solens strålar. Ovädret hade för stunden dragit förbi och ny snö täckte den tidigare upptrampade ingången. Det var positivt eftersom det gjorde det svårare för oinbjudna gäster att finna dem och deras för stunden, trygga plats. Mato öppnade ögonen och såg till sin stora förvåning en redan morgonpigg grottkamrat. Han höll fram vad som såg ut att vara lerfat med varma bär.
"Godmorgon avatar! jag har gjort frukost!"
Mato vände sig oartigt om men studsade sedan upp.
"Ät inte det där!!!. Vi har ingen aning om vad det är för bär."
"Hallå, jordpojke här. Jag tror jag vet vad som går och inte går att äta. Jag har redan smakat."
svarade han och gröpte ofint med handen på tallriken och stoppade i sig mer av den uppvärmda frukosten. Mato sträckte fram handen. Han ryckte på axlarna och viskade ironiskt.
"Jag har alltid drömt om att dö på det här sättet..."
Utanför grottan hördes röster. Mato stelnade till och tog snabbt upp pluntan och fördelade fint över vattnet över elden.
"Någon påpekade igår att de hört röster här i närheten. Vi får komma tillbaka med fler män senare idag. Är dem medlemmar av motståndsrörelsen så kan vi inte vara ensamma. Speciellt inte om dem är bendare."
Mato drog åt sig öronen. Han insåg i den stunden att han var en del av dem. Motståndsrörelsen och deras män var inte längre "dem" utan numera "vi". Tanako hade berättat om flykten under upproret i jordkungariket. Nu var den flyktingar och inte längre en del av landets officiella styre. Det gjorde honom illa till mods men samtidigt stolt. Aldrig hade han sympatiserat med diktaturen och efter sin fars död var hatet starkare än någonsin.Tanako tystnade och la sig tätt till marken för att inte dra till sig uppmärksamhet då hans skepnad kunde vara lätt att skymta i form utav skuggor och siluetter samt rörelse.
Efter att de främmande männen avlägsnat sig reste sig Mato.
"Vi måste packa ihop. Vi kan inte stanna här. Vi måste uppsöka en tryggare plats."
Tanako avbröt snabbt.
"Vi tar oss till västra delen av jordriket. Jag måste se att mina föräldrar är oskadda. Där får vi mat och skydd tills vidare men vi kan inte stanna allt för länge där. Det är en minst lika osäker plats då området kontrolleras veckovis av regimen."
"Vi beger oss dit så länge. Sedan måste vi uppsöka motståndsrörelsen."
Tanako nickade och de hjälptes åt att röja bort allt som kunde spåra deras besök i grottan. De båda flyktingarna besteg Kiro för vidare resa.
"Mato, du måste göra något åt detta. Det är in uppgift som den nuvarande avataren att återställa balansen i denna värld och detta samhälle."
Mato suckade och bet ihop käkarna. Han med en lugn och sammanbiten ton.
"Jag har väl inget val, eller hur?"
Han slog försiktigt till med tömmarna. Inom några minuter var gårdagskvällens gömställe ur sikte. De var inte längre säkra.

------------------------------------------------------------------------------------
Tänkte att ni medlemmar ska få vara med i serien också med mindre biroller som dyker upp lite kort och gott. Säg gärna till om ni vill vara med

Awesome. xD *kom inte på något bättre att säga*

(Ja... jag vill vara med... )

Helt fantastiskt

Helt awesome! *känn dig bevakad*
och det skulle vara kul att vara med

Asbra!
Älskar sättet du skriver på.
*bevakar*

Helt otroligt Korra! Du skriver och ritar helt fantastiskt!

Jag är med glädje med på ett hörn om det behövs

Åååh tack, va roligt. Ok då skriver jag upp era namn på en lapp och drar den en och en så ordningen blir oplanerad

Låter som en awesome plan.

omg jag vill vara med i den ._. jag är ju en jord bändare som jobbar som ninja O_O

Inga önskemål faktiskt... jag lottar era namn när det är dags så blir det rättvisast men jag kan nog trycka in dig i jordkungariket på något sätt