I skuggan av det förflutna

Titel: I skuggan av det förflutna
Handling: Detta kommer vara en massa one-shots som jag har skrivit. Det handlar om lite allt möjligt. Från olika perspektiv. Allt från Marodörernas tid på Hogwarts, till tredje generationen går på skolan.
Hoppas att ni kommer gilla det! Kommentera, snälla! Det är guld värt.
Klar: Nej
Huvudperson: Olika

Okej lägger upp en one-shot nu direkt, så får ni säga vad ni tycker!
__________________________________________

Fred and George Weasley
- Boggarten

"Jag tänkte att eftersom jag ändå har en Boggart här så kan vi praktisera boggartbannlysningen. Jag har hört att ni har lärt er hur man gör, men aldrig praktiserat den. Har jag rätt?", sa professor Lupin till sina elever. De mumlade instämmande. Femte årskursen behövde gå igenom allt igen, eftersom att deras GET-prov skulle komma under vårterminen. Lupin log medan han bad eleverna att lägga ifrån sig sina böcker och följa med honom till lärarrummet. Längst fram gick tre pratiga, livliga Gryffindorare, som han kände igen som Fred och George Weasley tillsammans med deras bäste vän Lee Jordan. Tyst iakttog professorn dem, medan han väntade på att alla skulle komma in i lärarrummet, där boggarten befann sig, instängd i ett skåp. Han hade låtit den vara kvar efter tredje årskursens lektion.
"Så. Vem kan berätta för mig hur den perfekta boggartbannlysningen går till?", frågade han eleverna.

Fred skrattade lågt åt ett av tvillingens skämt, men de lyssnade snart på läraren för en gångs skull. Professor Lupin var definitvit den bästa läraren de haft i Försvar mot Svartkonster.
"Ställ upp er längs med väggarna, så släpper jag ut den. Den kommer att välja en av er, och sedan gå vidare till någon annan. Se bara till att inte stå för nära varandra." Sagt och gjort. Alla femteklassare spred ut sig i klassrummet. Så, med ett gnisslande ljud, gled dörren till boggartens garderob upp.
En efter en betade boggarten av eleverna. Spred sin fruktan åt alla håll och kanter. PANG, en clown med ett hemskt grin på läpparna. PANG, en stor svart spindel (vilket påminde Fred om Rons fobi). PANG, en enorm ödla. Ödlan knöts snart ihop på mitten. Den hade slagit knut på sig själv. Allt var bra, tills Fred såg boggarten närma sig George.

PANG. George stirrade på boggarten, paniken växte inom honom och han kände hur kroppen frös fast i golvet. Han stod helt paralyserat och stirrade. Han ville titta bort, men kunde inte. Ville springa sin väg, men benen lydde honom inte. Det var helt tyst i salen. Varför gjorde ingen något? Hjärtat hamrade i bröstet, men lungorna verkade ha slutat fungera. Hur George än försökte andas gick det inte. Han såg rakt på gestalten som låg på golvet framför honom.

Hela klassen var så underligt tyst. Fred studerade med fasa George och boggarten. Boggarten som såg ut precis som George. Som Fred. Plötsligt var det som om George hade kommit tillbaka till verkligheten. Han stod inte längre paralyserad, utan vände sig om utan ett ord, och rusade ut ur klassrummet. Ett lågt mummel hördes, men Fred brydde sig inte om det. Istället vände han sig till professor Lupin, som gjorde slut på boggarten.
"Jag går och pratar med honom", sa han tyst. Så gick han med snabba steg ut ur rummet för att leta reda på sin tvilling.
"George! George!" Inget svar. Fred tog några tveksamma steg upp för den slingriga trappan som ledde till astronomitornet.

George satt lutad mot väggen och blundade. Han kunde höra någon komma, men visste på något sett att det var Fred. Mycket riktigt sjönk någon ner bredvid honom. George öppnade ögonen och såg på sin tvilling. Flinade trevande.
"Jag är fånig, jag vet", sa han tyst.
"Det är du inte alls George. Min boggart ser förmodligen exakt likadan ut. Fast jag måste säga, att jag nog är den snyggaste av oss även som död." George kunde inte låta bli att dra på smilbanden.
"Jag går och hämtar våra saker, så ses vi vid lunchen. Okej?", frågade Fred. George nickade.

När Fred kom in i rummet var det bara professor Lupin kvar.
"Jag ska bara ta mina och Georges grejer", sa Fred och skyndade fram för att hämta de två väskorna. Lupin nickade.
"Hur är det med George?”, frågade han.
"Han mår bra."
"Hälsa honom att han inte alls behöver skämmas. Sin egen död är något som många fruktar" Fred log ett smått leende och såg upp på professor Lupin.
"Jag tror du har missförståt det hela, sir. Det är inte sin egen död George fruktar mest av allt. Det är min."

Bra ff! skriv mer!

Gråtfärdig :_: Meer! ♥
R.I.P Fred ♥

Super bra

Från och med idag kommer jag bara vara Skilla Ravenclaw

Hej hörrni! Verkligen ledsen för att jag varit borta under året. Har varit en tuff period för mig. Jag hoppas att ni förstår att jag inte kunnat skriva så mycket. Men nu är jag tillbaka, och hoppas att ni fortsätter att läsa!