Sirius "Ge honom till mig"[oneshot]

Okej, nu så här på kvällen/natten satte jag mig ner och började skriva på en fanfic, oneshot, handlar om Sirius och vad han gör när han får reda på vad som hänt med Lily och James... Imorgon kommer jag förmodligen hitta saker jag velat göra bättre, men strunt samma.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Sirius inser sitt misstag först nu. Det har redan hunnit gå några snabba rykten via trollkarlsradion: ett förstört hus har lockat till sig några nyfikna personer i Godic's Hollow, och man har fått oklara uppgifter att huset tillhör den unga familjen Potter. Men det kan inte ha gått mycket mer mer än tio minuter sedan händelsen.
Inga tårar lämnar hans ögon, Sirius är för förbannad på Peter för det. Men han måste ta sig till deras hus... Han flyger på motorcykeln i full fart och närmar sig hastigt. Han riktar in sig på huset han vet är deras och det bådar inte gott. Det ryker aningen från det, men det är däremot inget dödsätarmärke på himlen. Vad betyder det? Är det sant att Voldemort mött sin undergång?
Sirius nästan ramlar av motorcykeln i hasten att komma av den. Det syns däremot inte till de åskådare så som lovats via radion. Sirius skyndar sig in genom grinden och springer rakt på Hagrid.
Han har med sig Harry. Sirius stirrar på den tårögde lille pojken och känner hur det börjar bränna i sin egna hals.
”Det är okej, Black,” säger Hagrid med brusten röst som tittat på honom. Sirius ser upp tillbaka och vill fråga om James och Lily. Hagrid verkar förstå och skakar på huvudet, stora droppar börjar rinna ner för hans kind och ner i mustaschen och skägget. Sirius började darra.
”De finns inge vi kan göra för dom,”
Sirius kan inte riktigt förstå det, men han tittar hjälplöst på Harry igen. Så lik James, men med Lilys gröna ögon...
”Ge Harry till mig, Hagrid. Jag är hans gudfar, jag ska se efter honom,” Sirius sträcker fram armarna för att ta emot Harry. Hagrid skakar på huvudet igen.
”Ja har fått order från Dumbledor att ta han me mej. Han ska till sin Moster och Morbror har han sagt,” svarar Hagrid brummande. Sirius ögon växte i förfäran.
”Nej!” protesterar han genast, ”Det tillåter jag inte, de är förfärliga. Jag har inte träffat dem, men... De skulle vara hemska mot Harry! Hagrid, ge Harry till mig,” om Harry blir överlämnad till Dursleys... Sirius rös.
”De går inte,” svarar Hagrid beklagande och börjar röra på sig igen.
”Hagrid,” Sirius sträckte upp armarna igen, inte istånd i att tro på att Harry ska lämnas till de hemska mugglarna ”Han skulle vara mycket tryggare hos mig”
”Ja gör bara som Dumbledor sa. Säger du emot honom?” frågar Hagrid och lyfter på ögonbrynet. Hans ögon är röda och han ser fortfarande inte anklagande ut.
”Nej... Okej...” Sirius blick vandrar till den förstörda dörren.
”Gå inte in dit, Huse kanske rasar över dej,” säger Hagrid som följer hans blick. Sirius axlar sjunker ihop. Ingen James, ingen Lily. Han tar sitt beslut. Peter, han är den enda förklaringen. Han borde ha vetat det... Åh... Det är hans eget fel att de är döda. Han fick dem att byta hemlighetsväktare, om han inte gjort det hade Peter aldrig kunnat avslöja dem.

”Ta min motorcykel och kör till hans moster och morbrors hus, Hagrid,” mumlar Sirius dovt utan att ta blicken från dörren, ”Jag behöver den inte längre,”
”E du säker?” frågar Hagrid och tittar bort mot vägen där den står, ”Åskådarna börjar komma tillbaka,” tillägger han bittert, ”Jag sa åt dom att ge sej av,” Sirius svarar inte.
”Hejdå Harry," Sirius går närmre och drar ett finger genom det lilla svarta hår pojken har, väl medveten om att det här förmodligen är sista gången han ser honom. han kommer att bli en bra kvastflygare, tänker Sirius och det börjar svida förfärligt i ögonen.
"Ta motorcykeln,” upprepar han och väntar på att Hagrid ska försvinna. Så småning om gör han det också, med ett högljutt dån och Harry tryggt i handen.

Hur länge kommer det att dröja innan ministeriet och fenixordern börjar leta efter honom? Det var bara han själv, James och Lily som visste att Peter blivit den nya Hemlighetsväktaren. Dumbledor tror fortfarande att det är han, Sirius som är det. Dumbledor kommer tro att det är han som förrått dem. Sirius kan inte stå ut med den tanken. Han skulle aldrig ha gjort så mot sin bäste vän. Det borde egentligen Dumbledor veta.

Sirius börjar röra sig mot huset, ignorerar Hagrids varning. Han går in genom den hängande dörren, in i hallen och känner hur hjärtat brister. Där på golvet ligger James med huvudet neråt, orörlig. Sirius tänker inte alls utan knäböjer bredvid honom, vänder på kroppen och ser in i de döda stirrande ögonen. Tårarna börjar rinna igen, det bränner i halsen värre än någonsin.
Han måste hämnas, få fast den riktiga tjuven. Han har nog ingen chans att förklara sig själv som oskyldig mot ministeriet. Sirius sväljer, inser att han kommer behöva börja ett liv som utstött, ständigt på jakt efter en enda människa. För att döda. Hat, hur kan Peter någonsin ha varit deras vän? Hur kan han ha hjärta nog att förråda Lily och James?
Sirius sitter där ett rätt bra tag, tittar upp mot den förstörda trappan och undrar hur Hagrid kom upp och ner. Han har ju inte rätt till trollkonster. Sirius vet inte om han vill se Lilys döda kropp också utan reser sig upp sakta för att gå. Han tittar ner på James, någon kommer att hämta kropparna. En sista tår faller.
Men så hör han dova röster och steg igen. Ministeriefolk eller en begravningsbyrå? Kompisarna? Sirius förvandlar sig snabbt till en hund efter att ha svalt hårt, smyger i bland skuggorna med hjärtat som slår hårdare än det någonsin gjort. Tramptass hoppar ut från en förstörd vägg och ut på det daggfyllda höstgräset. Löven prasslar när han löper t från gården, hoppar över staketet på baksidan och vidare.
Aldrig mer litad på, aldrig mer ett liv med skratt.

Gud så bra.
Men usch så sorgligt. :'(

Åh? lyckades jag få den sorglig? Så... bra. Alltid svårt att veta om man lyckas eller inte... Tack!

Åh du fick mig att gråta Wrackspurt

Jättevackert :'
Kan du inte göra det till en fanfiction

Ja, kan du inte göra det. Jättebra och sorgligt

Så glad jag blir över att ni tycker om den! Men nej, jag tror inte det. Fast å andra sidan...
Gaah, fresta mig inte till att fortsätta o.o

haha men den var ju så braa

Åh, håller med alla andra som kommenterat. Helt underbart.

Sjukt bra men samtidigt sjukt sorgligt ;_; Jävla Peter...