Dark Paradise [SV]

Titel: Dark Paradise
Rating: PG-13 (blod, svordomar, alkohol, kärlek och opassande meningar samt vissa ord/meningar kan förekomma på engelska)
Språk: Svenska
Genre: Kärlek & Drama
Kapitel: 11 + prolog & Epilog
Färdig: Ja.
Inspirationskälla:

Caitlyn James är sexton år och skall börja sitt sista år på Hogwarts tillsammans med sin tvillingbror Mike. Mike är en medellång kille som ofta hamnar i trubbel, vad han än gör så råkar han alltid hamna i kläm någonstans. Caitlyn däremot, är en kill-magnet, alla dras till henne vare sig hon vill det eller ej. Hon vill endast vad som är bäst för sin bror och vill såklart hjälpa honom ur trubblet som han hamnar i med en av de mest fruktade männen i hela världen. Efter att Mike varit borta en vecka utomlands under sommarlovet så har han förändras väldigt mycket, han pratar inte mycket och han struntar i vad Caitlyn säger åt honom. Något - eller någon - har förändrat honom. Vem är det och varför smyger sig plötsligt en mörk skugga över Hogwarts då de återvänder dit? Vem är det som lurar ut oskyldiga elever ut i skogen och dödar dem, men den största frågan är nog, vad vill denne person Mike och Caitlyn?

Prolog

Natten var kall, mörk och inte alls som de flesta andra sommarnätter brukade vara. Istället för att fåglarna flög omkring bland grenarna för att samla åt sig mat till sina små ungar, så låg träden helt stilla och tysta. Emellanåt kunde det komma en kall vindpust som fick löven på träden att rassla i ett obehagligt ljud. Även asfalten var fortfarande glimrande blöt efter kvällens plötsliga skyfall. Innan dess hade solens sken värmt upp hela området med tätt bebyggda trähus, sedan hade plötsligt mörkret fallit över staden som ett svart täcke och börjat attackera platsen med hårt, iskallt regn.
Man kunde höra stegen som gick över asfalten, ifall man hade tillräckligt bra hörsel. En övernaturlig hörsel som mycket få personer hade vid den tidpunkten. Det fanns mycket som man inte kunde kontrollera, saker som man inte kunde göra något åt. Personen som gick i den tysta natten kunde inte kontrollera monstret som var inuti honom, men han visste åtminstone hur man använde den...
Kvarteret som personen gick i var känt för att det aldrig hände något där. Alla kände varandra, alla var vänner och brukade träffas på alla högtider med leenden på läpparna. De hade förstås ingen aning om att personen som just nu gick på trottoaren faktiskt gick där. Det var nästan omöjligt att se honom, månen lös inte bakom de bäcksvarta molnen på himlen och gatlyktorna hade slocknat för flera timmar sedan.
Personen var klädd i svart, svarta jeans, skor och t-shirten under läderjackan var svart. Händerna var djupt nere i fickorna och huvudet en aning nedåt. Han stannade i exakt samma tidpunkt som en vindpust blåstes upp från höger och fick löven att prassla mot huset framför honom. Det var som taget ur en skräckfilm, mördaren som stirrar upp mot huset där de ovetande offren finns...
Personens hår var mörkblont, vilket syntes klart då vinden rufsade om det ännu mer än vad det redan var. Ögonen såg man inte i mörkret, inte heller ansiktet, med tanke på att personen hade huvudet nedböjt så gjorde det att hela ansiktet begravdes i skuggor.
Huset framför personen var precis som alla andra hus i kvarteret, med två våningar, rött med vita knutar och en kvadratisk gård framför ytterdörren med ett vitt staket som omringade området. Lamporna i köket var tända, personens ögon gick med intresse mot fönstret då en skugga från en människa rörde sig därinne.
Personens hand lades på grinden in till gården, utan att ta bort blicken från fönstret. Grinden gick upp utan ett ljud, personen skulle just göra ansats att gå igenom grinden då dörren till huset öppnades och en kvinna på ungefär tjugo år steg ut. Hennes hår var blont och hon bar ett par korta jeans samt en utsliten vit topp.
Hennes ögon stannade genast på personen vid grinden då hon stängt dörren in bakom sig. De vidgades i mörkret, nyfiket över vem det var.
”Vem där?”
Hennes röst var stadig, självsäker, men även en aning orolighet hördes djupt inom den. Lampan ovanför dörren tändes med ens, så att gården lystes upp med ett gult sken. Personens ansikte syntes genast, det var lugnt, stelt och ögonen var ljusblå. Så ljusblå så att vem som helst kunde bli och stirra in i dem en längre tid, så...förtrollande. Raka linjer hade personen, käkmusklerna syntes klart och det syntes att han var där för ett syfte.
”Ursäkta mig”, sade personen och lade huvudet på sned innan grinden gick igen bakom honom. ”Jag har råkat gå vilse, skulle jag få låna din telefon?”
Personens röst var mjuk, med en lätt brittisk accent. Kvinnan måste ha blivit förtrollad av både hans ögon och den sexige accenten, eftersom hon lätt knyckte till då han höjde på ögonbrynen efter att väntat på svar en lång tid.
”I dagens värld så borde du väl ha en mobil?”sade hon misstänksamt. Personen log, drog fram en iphone ur fickan och gjorde ett menande uttryck.
”Den är utan batteri...”förklarade han och viftade lite med den innan han lät den glida ner i sin högra jeans-ficka igen. ”Tro mig, jag skulle inte besvära dig vid denna tidpunkt om det inte behövdes.”
Kvinnan såg misstänksamt på honom och spände blicken på hans felfria ansikte.
”Låt gå då”, sade hon till sist.
”Så...jag kan komma in?”frågade han och sänkte huvudet utan att ta bort ögonkontakten med henne.
”Nej, du väntar här, så hämtar jag telefonen åt dig”, sade kvinnan lätt och tog ett steg mot ytterdörren.
Personens lilla leende försvann, ansiktet hårdnade.
”Jag som trodde att vi förstod varandra”, sade han lågt. Kvinnan ryggade förskräckt tillbaka och gjorde ansats att springa in i huset. Men vid det laget hade redan personen ställt sig i vägen för henne.
”H-hur...”började kvinnan skrämt över hans snabbhet.
”Lyssna på mig”, sade han med förtrollande röst. Ögonkontakten mellan dem blev spänd, kvinnans blick blev tom, personens pupiller vidgades. ”Du ska bjuda in mig i huset.”
Kvinnan ryckte till, gick mot huset och öppnade dörren.
”Du är välkommen in”, sade hon automatiskt. Personen log nöjt och gick förbi henne in i huset direkt in i den lilla hallen.
”Bra, rör dig inte”, sade personen innan han gick vidare in i huset.
”Varför kan jag inte röra mig?”skrek kvinnan skrämt efter honom. Personen vände sig bestört om och himlade med ögonen.
”För att jag sade så”, förklarade han, inte för att kvinnan fortfarande förstod vad han menande med det hela. ”Vad heter du?”
”Marianne Sommer”, svarade hon med skakande röst.
”Marianne”, sade personen och lade huvudet på sned. ”Vet du vem jag är?”
Kvinnan skakade på huvudet, tårarna hade börjat rinna ner för hennes smala, bleka kinder. Personen gick fram till henne och lade en av sina händer vid hennes kind och torkade försiktigt bort de salta tårarna.
”Inte ska du väl gråta nu”, sade han lugnt. ”Allting du behöver göra är att berätta var Mike är.”
Han höjde ögonbrynen och såg rätt in i hennes ögon där hon stod och skakade av skräck.
Just hade hon stått i köket, med sin hund Sam bredvid sig som gnällt efter en smakbit av morgondagens maträtt som hon tillagat. Hon hade skakat på huvudet och skrattat åt Sams bedjande blickar. Sedan hade plötsligt en krypande känsla gått upp för hennes ryggrad och blicken hade automatiskt gått till grinden, där en främmande man hade stått.
”M-mike är h-hos sin far i-i London”, stammade kvinnan. ”H-han skall t-till Hogwarts i morgon.”
Mannen nickade nöjt och log mot henne.
”Det var ju inte så farligt, inte sant?”sade mannen och kvinnan skakade på huvudet.
Mannen släppte kvinnan och vände blicken mot öster där solen höll på att komma upp. De tjocka molnen på himlen höll sakta på att lätta, ändå hade det börjat dugga utanför. Kvinnan skakade fortfarande, med hjärtat som hamrade mot bröstet. Hade hon gjort sitt? Skulle hon dö nu?
”B-behöver du n-något mer?”frågade kvinnan försiktigt. Mannen vände åter blicken mot henne, efter att sett ut som en magnifik staty ett tag.
”Nej då”, sade mannen långsamt. ”Du har gjort ditt.”
Med det kände kvinnan hur de osynliga fasthållarna försvann och hon var fri att röra på sig. Genast tog hon några steg bort från mannen in i hallen. Just som hon var säker på att hon skulle klara sig, så hade mannen kommit fram till henne och lagt sina händer på hennes axlar. Tittat henne en sista gång i ögonen med ett ointresserat uttryck. Ett knaxande ljud hördes då nacken gick av, sedan en duns då kroppen föll ner på golvet och hundens förtvivlade skall ekade genom väggarna så att resten av kvarteret vaknade upp.

Gr8

Bra!!! ♥

tack så mkt!

Skriv meer!

Chapter 1 – Back again

”Mike!”
Med tanke på att jag var hans lillasyster på två minuter så borde han väl ha stannat för att åtminstone höra på vad jag skulle säga åt honom. Ändå, så verkade han vara i trotsåldern, eftersom han inte ens gav mig en blick över axeln för att höra på.
Med en djup suck gjorde jag en uppgiven gest med armarna och sprang efter min tvillingbror. Ifall någon hade frågat av oss ifall vi var släkt så kunde man säga nej. Vi liknade inte alls på varandra, fast vi var båda medellånga. Jag hade långt, blont hår och mörkgröna ögon samt litet, runt ansikte. Min hy var även lite brunbränd året om. Mike däremot, hade kort brunt hår som var platt samt nötbruna ögon. Han var bredaxlad samt välbyggd, han såg faktiskt ganska vuxen ut då han inte hade rakat sig på hakan på några dygn. Jag hade förstås gnällt på honom, inte för att den idioten hade lyssnat.
”Vad?”fräste Mike då jag hade lagt en av mina händer på hans axel. Irriterat vände han sig om för att bemöta mina ögon, hans såg så utmattade ut. Som om han inte hade fått ordentlig sömn på flera dagar.
”Är du okej?”frågade jag försiktigt och rynkade pannan på det oroliga sättet som jag oftast gjorde.
”Visst, whatever, vi kommer missa tåget om du fortsätter babbla.”
Det var allting som jag fick till svar innan han vände sig om och började gå mot portalen. Jag följde bittert efter honom, vi hade försovit oss som vanligt eftersom vi varit övernatt hos vår farsa. Jag gillade inte honom, han var för upptagen med sig själv och brydde sig inte alls om mig och Mike.
Med vagnen knuffandes framför mig sprang jag kvickt igenom portalen efter att jag försäkrat mig om att ingen mugglare tittade på. Mike hade förstås inte brytt sig, innan han varit på den där utlandsresan till Frankrike för två veckor sedan så hade han varit sig själv. Glad, självsäker och retlig, nu var han endast bitter, tystlåten och så ville han helst vara för sig själv. Jag hade förstås börjat undra över vad som hänt i Frankrike, men då jag frågade så svarade han förstås inte.
”Jag hatar dig med...”muttrade jag till mig själv med blicken på Mikes ryggtavla då han försvann in i folksamlingen på plattformen framför det ångande röda tåget.
”Talar du med dig själv?”
Jag ryckte till av den plötsliga rösten bakom mig, genast vände jag mig om och såg en man. Om man alls kunde kalla honom för en man, han såg ut att vara ungefär nitton eller tjugo. Han hade kort, mörkblont alldeles rufsigt hår, ljusa blåa ögon som jag inte kunde titta in i länge så dragande som de var. Han bar ett par märkes-jeans samt en vit t-shirt under en svart jacka.
”Eh...kanske det”, svarade jag en aning generat. Han var snygg, inte så hemskt lång, men välbyggd och jag var tvungen att erkänna att jag aldrig sett ett charmigare ansikte förut. ”Jag har inte sett dig förut... du är ingen elev, väl?”
Mannen skakade på huvudet och flinade. Mina ben vek sig med ens under mig och jag var tvungen att klamra mig fast vid vagnen för att inte falla. Hans leende, det var helt... fantastiskt.
”Jag hämtade min lillebror”, förklarade han. ”Och du är?”
Han hade huvudet neråt, men ändå tittade han mig rätt in i ögonen, jag var tvungen att titta bort ett tag från hans ögon, annars hade jag drunknat direkt.
Ett plötsligt tjut från tåget fick mig att ryckas upp från den plötsliga förstelningen, tåget skulle åka och jag var inte på det!
”Jag måste gå...förlåt mig!”sade jag snabbt innan jag i all hast vände mig bort från honom och drog ner kofferten från vagnen.
”Låt mig hjälpa dig”, erbjöd sig mannen och plockade upp min koffert som om den inte vägde något alls.
”Tack”, sade jag förvirrat innan jag ledde vägen till en av dörrarna. Han var så konstig, annorlunda på något sätt. Hans brittiska accent var inte som den vanliga som de flesta hade i London. Den var på något sätt äldre, om man kunde säga så? Jag hade aldrig hört någon tala på det sättet, han var artig också.
Jag steg snabbt ombord på tåget och vände mig precis om i sista stund för att ta emot min koffert innan tåget knyckte till och började röra på sig.
”Tack så mycket!”ropade jag åt mannen som log och nickade till svar. Dörren stängdes precis framför näsan på mig, jag suckade uppgivet och vände mig om för att försöka hitta mina kompisar, vilket kunde vara ett problem med tanke på hur långt tåget faktiskt var.
Det kunde vara lättare om jag bara använde min mobil och ringde en av dem, men med tanke på hur högt ljud det var av alla ivriga elever, så var inte procenten att de skulle höra ringsignalen så hög. Med tanke på att jag var en sistaårselev så befann sig förmodligen mina vänner längst bak i tåget. Jag ångrade mig genast att jag hade stannat för att samtala med... den sexige killen... ifall jag inte hade gjort det så skulle jag snabbare varit på tåget och då skulle jag förmodligen redan hittat Cassie och Summer.
”Kom igen nu...var är ni?”mumlade jag för mig själv medan jag gick i korridoren med mina ögon mot alla kupéer. Mitt tålamod började snabbt ta slut, jag av alla häxor och trollkarlar var inte av den tålmodiga sorten. Jag hatade att vänta och leta efter något som jag inte hittade direkt.
Då kunde ett exempel vara killar, jag hade säkert dejtat alla på min klass, om inte alla så i alla fall nästan alla. Men de hade antingen inte brytt sig om mig och endast velat ha något helt annat än vad jag letade efter eller så hade de varit alldeles för snälla. Jag gillade absolut inte killar som var mjukisar, de skulle vara lite äventyrliga och farliga på något sätt. Se mig som en idiot, jag gillade bad-guys.
Ni kanske tror att det finns massvis av dem på Hogwarts, men sanningen är den, att det inte fanns en enda på min klass. Den var full med barnsliga små idioter som trodde de var något. Jag gillade ingen av dem på det sättet, men som vänner kunde de vara riktigt okej. Men de ville förstås inte bara vara vän med mig, vilket inte precis var förvånande. Så var det oftast.
”Där är ni!”utbrast jag lättat då jag kommit väldigt långt bak i tåget. Cassie omfamnade mig genast då jag öppnade dörren till deras kupé. Hela synen som jag just hade haft framför mig av Cassie och Summer som suttit mitt emot varandra och samtalat hade nu försvunnit in bland en stor boll med svart, lockigt hår.
Cassie släppte mig dock snabbt, vilket jag var väldigt lättad över. Jag hade aldrig gillat att kramas så hemskt mycket, endast med killar... Cassie var kort, ganska mörk till hyn och ett utländskt – indiskt ansikte med bruna ögon. Hon var den som alltid visste om allt nytt skvaller och den som hade haft samma pojkvän sedan trean.
”Hej Caitlyn”, hälsade Summer som hade ställt sig upp och givit mig en mycket snabb kram innan hon hjälpte mig att bärga upp kofferten på hyllan ovanför ena bänken. ”Hur vart din sommar?”
”Den var okej”, svarade jag glatt innan jag damp ner på bänken bredvid Cassie. ”Men Mike uppför sig konstigt, ända sedan han kom tillbaka från Frankrike har han varit som en zombie.”
Min blick gick genast mot min brunetta vän Summer, vars storebror hade varit med till Frankrike med Mike.
”Jag har inte märkt att Jack skulle vara något annorlunda”, sade Summer med rynkad panna. ”Men han bor ju inte hemma längre, så vad vet jag?”
”Kanske han bara har mycket att tänka på?”föreslog Cassie. ”Han gjorde ju nyss slut med...vad heter hon...Rebekah?”
”Ja, det är sant...”
Min blick gick ut genom fönstret där landskapet gick förbi i en rasande fart. Jag var på väg till Hogwarts igen, på väg till det enda hem som jag gillade. Hemma hos min mor hade aldrig något varit speciellt trevligt, jag saknade förstås min Golden Retriever hund Sammy. Men min mor så orkade jag inte bry mig om, ifall hon inte drack så sov hon. Hon hade förstås förbättrat sig en aning, men hon var fortfarande en alkoholist och det skulle jag aldrig förlåta henne för.
”Du ser bekymrad ut.”
Den här gången var det Summer som talade. Jag suckade tungt och lutade mig avslappnat bakåt i sätet.
”Jag tänkte på mamma bara”, förklarade jag med ett lätt leende.
”Hur är det med henne?”fortsatte Summer att fråga.
”Bättre än ifjol i alla fall”, sade jag innan jag vände blicken mot fönstret igen. Året innan då jag kommit hem till hennes hus så hade hon slocknat, med whisky-flaskan bredvid sig. Mike hade blivit skrämd av den synen, jag hade inte berättat för honom om vår moders problem. Han var rasande på mig i flera veckor, sedan förlät han mig innan han åkte till Frankrike och här var jag nu.
”Bra det”, sade Cassie som hade lagt upp sina ben på sätet och lutade sig mot väggen bredvid kupédörren. ”Undrar ifall någon av killarna mognat till sig sedan ifjol...”
”Du ska allt hålla ögonen i styr”, flinade jag. ”Du har ju faktiskt Rick att tänka på!”
Cassie gav mig en grimas. ”Jag vet, men jag börjar få lite nog på honom...”
”Ska du göra slut?”utbrast Summer förskräckt. Jag och Summer brukade alltid reta Cassie genom att planera hennes och Ricks bröllop då vi hade tråkigt. De fick inte göra slut, de var som gjorda för varandra!
”Nej då”, sade Cassie överlägset. ”Ni borde ha sett era miner!”
Ett annat torrt skämt av Cassie som inte var roligt, tur att något var som vanligt i alla fall.
”Med tanke på killar, vet ni vem jag träffade på perrongen?”sade jag entusiastiskt och lutade mig framåt. Hjärtat började gå snabbare då jag blev ivrig att berätta om mannen.
”Vem?”ville Summer genast veta. ”Någon som skall börja på Hogwarts?”
”Är du galen?”utbrast jag och såg menande på min kompis. ”Han är äldre.”
”Oh nej”, sade Cassie och rynkade pannan. ”Se efter alla killar, Caitlyn har den där blicken igen!”
”Bäst vi ringer nyheterna”, retades Summer och gjorde high-five med Cassie. ”Förlåt, berätta om din kille nu då.”
”Han såg ut att vara nitton eller tjugo”, började jag. De lyssnade intensivt medan jag förklarade att han bar dyra märkeskläder samt hur han såg ut i ansiktet. Jag lämnade ögonen till sist, förklarade varenda liten detalj av hur de perfekta de var. Summers ögon blev allt större desto längre jag kom i min lilla berättelse. Det märktes att hon verkligen var intresserad.
”Vad heter han?”frågade Cassie.
”Jag fick aldrig chansen att fråga”, sade jag besviket. ”Men han var urgullig! Han erbjöd sig till och med att ta min koffert.”
”Sådan kille skulle det kunna finnas på vår klass...”suckade Summer och såg drömmande upp i taket med ett fånigt leende på läpparna.
”Behåll dina tankar för dig själv!”flinade jag och hade stor lust att kasta något på henne, men lät bli. Jag hade saknat dem väldigt mycket, med tanke på att vi bodde väldigt långt ifrån varandra så tydde det på att vi sällan träffades under loven.
”När är första festen i år Cassie?”frågade jag istället för att fortsätta tala om killar. Fast det var ju förstås vårt ivrigaste samtalsämne, annars var det fester. Kan ni tänka er hur mycket Hogwarts förändrats på så kort tid? Även fast det fanns något som hette magi, så påverkade det inte vårt nya beteende. Alkohol. Jag höll mig för det mesta undan från det, med tanke på min mor. Men själva festerna som vi i smyg ordnade i bland annat vid-behov-rummet och förbjudna skogen så kunde jag ju inte missa.
Elever som var över femton fick komma, de som var under den åldern visste inte ens om att festerna existerade. Sjundeårsleverna ordnade dem för det mesta och jag visste att Cassie redan hade börjat planera årets första fest.
”I helgen”, sade Cassie som om det inte var något nytt. ”Gissa inte ifall Marissa var den som skulle ordna den första festen...”
”Nu igen?”utbrast jag. Marissa, min fiende nummer ett. Långt blont hår, högklackade skor och bitchigt utseende. Behöver jag förklara mer? Förmodligen inte, eller jo, Slytherin...”Jag förstår fortfarande inte hur hon hinner med allt sådant. Fjolårets sistaårselever gillade henne inte, men ändå lät de henne planera alla festerna.”
”Där finns pengar”, konstaterade Summer som inte uttalat sig på ett tag. ”Hela hennes släkt äger ju nästan hela Gringotts.”
Vi började skratta. Det fanns inget annat att göra vid det laget. Summers allvarliga röst som hon använde då hon skämtade var det som gjorde så att jag var tvungen att skratta. De flesta skämten var ju förstås inte roliga.
”Inte kul”, sade Cassie. ”Jag ville ju ordna den första festen...”
”Börja inte tjura nu”, sade jag och såg medlidande på Cassie. Hon blängde på mig då hon såg att jag inte menade den medlidande blicken, utan retades endast med henne.
”Jag borde nog gå och berätta för Mike om festen...”sade jag tjurigt.
”Varför det? Är du inte arg på honom?”frågade Summer oförstående.
”Ja, men jag behöver något att 'lugna mina nerver' med och han är den ende som vet vart man skaffar sådant ifrån”, sade jag menande.
Cassie skakade på huvudet.”Den där personen som kollar uggleposten borde försvinna, det är svårt att få tag på det som man behöver...”
”Jag vet”, muttrade jag. ”Men ska ni ha något, Mike fixar säkert.”
”Nej då”, sade Summer. ”Min bror såg till att jag inte åkte tomhänt.”
”Är vi idioter som håller på såhär?”frågade jag och såg allvarligt från Cassie till Summer som även tittade på varandra.
”Nej”, konstaterade vi tillika innan jag försvann ut genom kupédörren för att leta upp min idiot till bror.



Sej gärna vad ni tyckte

Bra!!! *Klappar händerna*

taack!



ugh...vet fyra sidor på OpenOffice - typ

Lana Del Rey