Why did you die, dad? (Sv)

Titel: Why did you die, dad?
Rating: öh, jag vet inte riktigt den kan vara ganska sorglig PG kanske.
Huvudkaraktär: Jag tror det mesta kommer handla om James Sirius Potters perspektiv.
Handling: Det handlar om efter striden, Ginny och Harry har precis fått sitt tredje barn när Harry dör i kampen mot dödsätarna.
Hur kommer deras liv att bli? Klarar de att leva med sorgen?


Prolog

"Dödsätarna kommer!" skrek någon med panik i rösten.
Harry tog sig snabbt upp på fötterna och tog åskviggen i sin högra hand.
Det hade gått några år sedan Voldemort hade blivit besegrad, men det fanns fortfarande dödsätare kvar som gömde sig och bara önskade efter att få hämnd. Men de skulle besegras idag. Det var iallafall det som sagts på mötet tidigare den dagen.
Ginny hade protesterade ljudligt när Harry sa att han skulle ställa upp. Han hade ju en familj att ta hand om. Men de hade inte hindrat Harry från att delta i striden, han bara viftade med handen och sa att allt skulle gå galant. Ginny hade följt med men hade lovat att stanna i säkerhet i högkvarteret.
Högkvarteret var en byggnad med tjocka väggar och en mur runt om som det hade kastats många skyddsbesvärjelser
på, typ som Hogwarts fast inte en skola. Det var de som var emot dödsätarnas högkvarter, därför fick det heta just det, högkvarteret.

Harry sprang med snabba steg och hoppade på sin kvast.
Väl uppe i luften fick han syn på en gestalt kläd i dödsätarkläder. Harry skulle just lyfta sin trollstav när han kände en väldig smärta i ryggen. En outhärdlig smärta som gjorde att han inte längre trodde han skulle orka att hålla sig uppe i luften längre.
Sakta så föll han längre och längre ner mot marken nedanför honom.
BOM!
Ginny satt och betraktade Harry genom fönstret. Hon såg hur han lyfte från marken, lika stabilt som alltid. En dödsätare hade kommit upp bakom honom, nu struntade hon fullständigt i det där fåniga löftet. Hon nästan kastade sig över trappan som ledde ner till entré våningen och ut genom den tunga porten, precis i tid för att se Harry falla ner mot marken. Hon sprang allt vad hon kunde fram till honom. Hans bröstkrog rörde sig sakta upp och ner och vittnade om att han fortfarande var i livet. Hon satte sig försiktigt ner bredvid honom och tog hans hand.
Han öppnade sakta sina ögonlock så man kunde se hans klara gröna ögon. Det såg ut att vara en stor ansträngning, vilket det troligen var. En stor lättnad sköljde över henne. Hon upptäckte nu att hon hade gråtit för hennes kinder var fulla av tårar.
"Ginny" sa han "jag måste gå vidare nu"
Gå vidare vad snackade han om? Han skulle väl inte dö heller. Harry var liksom odödlig på något sätt. Som om det inte var möjligt för honom att dö.
"Va?" var allt hon fick fram. Hon kände hur minnesbilderna passerade framför hennes ögon. Minnena av honom som nu var nära dödens mörker. Han fick inte lämna henne, hon tror inte hon skulle klara av att leva då, och barnen skulle de växa upp utan en pappa. Nej det fick bara inte hända.
"Jag älskar dig" sa han med svag röst.
"Jag älskar dig också" Men det var försent hans ögon stirrade framför sig utan att se.
"Harry!" skrek hon
"HARRY! NEJ!"
Hon forsatte skrika för full hals men det spelade ingen roll. Pojken som överlevde, den utvalda, Den som dödade Voldemort, var död.

Jättebra!
Men lite sorglig...

Oh, den var bra! ♥

Tack vad glad jag blir, jag är inte så bra på att skriva sorgliga saker den blir bättre, hoppas jag

GUD VA UNDERBART!!! SÅ SÅ SORGLIGT!!! *bevakar*

Okej här kommer första kapitlet, det är inte jätte roligt men jag kände att jag ville skriva det ps. Det är ca 8 år senare
--------------------
kapitel 1
Dear daddy

James Sirius Potter satt på sitt rum med ett tomt pergrament framför sig. Han såg inte glad ut, mer ut som någon som inte fått sova tillräckligt. Han sträckte sig försiktigt på sig. Han var tvungen att göra det här, han skulle må mycket bättre sen, det var i alla fall det han intalat sig. Det var bra att få ut allt man kände. Det hade mormor, Molly lärt honom.
Han doppade fjäderpennan i bläcket och håll den kvar lite längre än nödvändigt som om han ville dra ut på det hela.
Han tog ett djupt andetag och började skriva. Efter ett tag slutade han tvärt för att läsa igenom det som han skrivit. Så
här löd det:

Kära, pappa
Jag vet att du aldrig kommer att läsa det här men jag behöver bara få ut allt.
Jag att du ska veta att du är väldigt saknad.
Jag önskar bara att du var här nu. Jag har ju mamma men det känns konstigt, som om jag inte är hel. Jag antar att du hade det värre. Ifall jag skulle förlorat mamma också vet jag inte om jag skulle orka, men samtidigt så skulle jag fortfarande ha Albus, Lily och resten av släkten. Men det känns som om du borde vara här, med oss.
Jag minns inte dig så mycket bara väldigt lite. Vi saknar dig. Jag vet inte om mamma klarar så mycket mer det ser ut som om hon ska bryta ihop när som helst. Varje morgon är hennes ögon rödkantiga som om hon hade gråtit på natten. Jag vet inte om jag klarar mig utan dig mer. Jag behöver dig mer än du anar.
James tittade upp på fotografiet på väggen ovanför hans skrivbord. Det föreställer Harry, Ron och Hermione på hogwarts. Han kände sig tom inom sig bara tom, inga tårar.
En tomhet som bara någon som hade förlorat någon viktig person i sitt liv men ändå aldrig känt. Alla visste vem han var.
Det var många som hade känt honom men James ,som var hans egen son, hade inte ens något minne av att ha träffat honom. Han tog pennan i handen och skrev den sista meningen med en darrande hand
Varför dog du, pappa?

Åh...Jag gråter! Supervackert! ♥ *bevakar*
Vad mer kan man säga? ♥

Gud så otroligt underbart!!! I need more!!!

Åh vad bra! Blir lite tårögd här ju...

Åh vad ni är snälla, nu blir jag ju nästan tårögd Jag kommer troligtvis med mer imorgon