Titel: Allt förändras
Språk: Svenska
Typ av text: Fanfiction
Antal kapitel hittills: 2
Färdigskriven: Nej
Rating: PG/PG-13
Beskrivning: Hermione Granger ska börja sitt femte år på Hogwarts. Under sommarlovet förändras massa saker. Vad ska man göra när vänner sviker, fiender stöttar och känslorna svallar.
Intressant?
Kapitel 1.
Spoiler:
Tryck här för att visa!Kapitel 1.
Min uggla svävade glatt in genom mitt öppna fönster. Det var varm sommardag och solen stekte. Luften var fylld med glädje. Jag låg på min säng och läste ”Fantastiska vidunder och var man hittar de”. Ugglan slog ner på en stol, alldeles i närheten. Jag tittade upp. Det var en vacker brunspräcklig uggla, runt ugglans ben hängde ett brev. Jag rev genast upp det. Med klottrig handstil stod det:
Kära Hermione!
Kan vi ses på discot ”Party Hard” i helgen? Jag…
Brevet hade rivits av. Jag undrade i all världen som kunde ha skicka det. Jag la mig på min säng och sucka. Veckan gick långsamt. När det äntligen var lördag bestämde hon sig för skulle möta främlingen på discot. Hon bytte om till en vacker tajt silvrig klänning som sluta strax ovan för knäna. Hennes föräldrar skulle komma hem sent den kvällen dom var i Berlin och tog nattflyget hem. Hon lämnade en lapp på köksbordet. Sedan tog sin handväska och klev ut genom ytterdörren och låste noggrant efter sig.
Kapitel 2.
Spoiler:
Tryck här för att visa!Kvällen var kylig och hon frös hon hade bara en tunn kofta över den vackra klänningen. Där framme lyste en neonskylt. Hon sprang försiktigt fram, det var svårt att springa i höga klackar, så det gick rätt långsamt. När hon kom fram var klockan halv 11. Musiken dunka till takten av alla som dansa. Det var folk överallt. Hon satte sig vid ett ledigt bord nästan längst bak. Efter en lång stunds väntande såg hon ett bekant ansikte som var på väg rakt emot henne.
(från Hermione´s synvinkel)
Det var Neville. Jag försökte rensa tankarna men det gick inte. Nu var han framme vid mig. Om jag inte hade känt igen hans vackra ansikte skulle jag nog i inte känna igen honom. Han bar sönderslitna jeans och en grön T-shirt. Han satte sig mittemot mig och tittade en lång stund. Nu insåg jag hur mycket jag saknat honom. Nästan mer än Harry och Ron. ”Hej” sa han efter en lång stund. Jag tittade upp, rakt in i hans bruna ögon, försvann musiken. Allt stod stilla. ”Hej” viskade jag tillbaka. Vi reste oss upp och vandra bort till baren. Vi höll varandra hårt i handen, för att vi inte skulle tappa bort varandra. Mitt hjärta bulta hårt. När vi kom fram beställde vi varsin läsk. ”Neville, vad gör du här?” fråga jag. Jag var fortfarande chockad. Neville log med hela ansiktet. ”Jag är här för att träffa dig” svara han glatt. Det gjorde mig så glad. Han ville träffa mig! Vi satt tysta en stund. ”Kom” hörde jag från Neville, han grep tag om min handled och drog ut mig på dansgolvet. Det var en vanlig disco låt. ”Dansa” ”Pausa” dunkade det över allt. Jag har nog aldrig haft så här kul. Vi dansa och dansa, låt efter låt. Efter 3 låtar kom en lång tryckare. Jag kände hans andetag. Den känslan gick inte att beskriva. Jag snegla mot klockan, den var halv tre på natten. Efter många låtar till så viska jag till Neville, ”Kan vi inte gå ut och ta lite frisk luft?” ”Javisst” svara han. Det var kvavt och varmt inne på dansgolvet. Med stor möda lyckades vi ta oss ut, tillsammans. Jag drog djupa andetag av den friska luften.
”Jag har längtat efter dig” viska Neville. ”Jag har längtat efter dig också” andades jag tillbaka. En full kille som såg ut att vara i 20-års ålder närma sig mig. Jag kramade Nevilles hand hårt.
”Tjena gullet” ropa han, ” vill du ha en öl?”
Jag kände hur Neville börja dra i min hand och jag följde snabbt efter.
”Vi måste komma i väg ifrån honom” sa Neville snabbt.
”Portus” mumla jag och en pinne blev lysande blå.”1,2,3, ta tag.” hörde jag från Neville. Vi nudda pinnen exakt samtidigt. Ett kraftigt ryck kändes under naveln. Vi landa på en mörk gata.
Kapitel 3.
Spoiler:
Tryck här för att visa!”Var är vi?” undra Hermione. ”Vi är på min gata” svara jag. Mitt hjärta bultade, min puls var hög och jag var störtkär. Vi gick hand i hand längs den mörka gatan. Bara att känna hennes hud fick mitt hjärta att slå dubbelvolter. Jag kunde inte fatta att hon gick här med mig. Det var den 23 augusti. En vecka kvar till skolstart. Vi skulle börja vårt 5:e år. Jag hoppades att farmor fick mitt meddelande.
”Farmor, jag åker till min lägenhet med Mione, vi ska ha film kväll. Svänger förbi imorgon
Kram Nev.”
När vi kom fram till den lilla vägen så slog snabbt in portkoden och klev in genom ytterdörren. Det var ett helt vanligt radhus. Jag började gå snabbt upp för trapporna, för jag litade inte på mugglar-hissar. Jag märkte att Mione tvekade nere vid hissdörren. Hon kastade en blick uppåt, och sedan på mig. Hon följde med mig ända upp till mina mini lägenhet. ”Neville…” Hermione tveka, ”vart är vi?”
”Vi är vid min lilla lägenhet”, svara jag med ett snett leende.
När jag äntligen hade hittat nycklarna så låste jag upp dörren och klev in på en ren ljusblå dörrmatta. Jag tog av mig skorna och hängde upp min jacka. Hermione, hade också klivit in och höll på att hänga upp sin kofta på en galge. ”Fin lägenhet” kommenterade hon medan hon tittade nyfiket runt med sina haselnöts bruna ögon. Jag hindrade mig själv från att slänga mig runt halsen på henne och kyssa henne. ”Vad vill du göra?” frågade jag artigt istället, ”vill du se på en film, kanske?” Hon såg funderande ut för ett ögonblick innan hon svarade.
”Vet du hur alla mugglar grejer funkar?” frågande hon mig tvivlande.
”Klart jag vet.” svarade jag självsäkert. ”Vill du se en film? Jag har ’Med alla hjärtan’...” Hon kastade en blick på mig och log brett. ”Passar mig utmärkt.” Hon log bredare. ”Jag ska leta reda på snacks” och pekade på sig själv, hon tog några steg mot en stängd dörr, som hon öppnade på glänt och kikade in. Hon fnittrade till och stängde dörren samtidigt som hon skakade lätt på huvudet. Hon gick längs en kort korridor. Öppna dörren och klev in i mitt kök.
Hon började leta lite i mitt skafferi. Hon vände på klacken efter att hon sökt i ett skåp. Hon flinade medan hon gick tvärs igenom köket till ett skåp bredvid vasken. Hon böjde sig ner och plocka ur en blank skål. Jag antar att farmor hade bett hennes husalf och polera mina skålar, och dammat av min dörrmatta.
Kapitel 4.
Spoiler:
Tryck här för att visa!Jag tog ut skålen och ställde den på diskbänken, sedan gick jag tillbaka till skåpet och plocka ur en påse chips som jag hällde upp i skålen. Jag tog skålen och gick tillbaka till Neville som, av någon konstig anledning, stod kvar i hallen. ”Ska du inte fixa filmen?” frågade jag undrande. ”öhh, va?” svarade Neville sömnigt. ”åh, jo så klart” mumlade han och gick mot vardagsrummet. Jag tassade försiktigt fortfarande med skålen i famnen. Han satte sig på huk och slog på tv:n och matade in skivan. CD:n gav ifrån sig ett lågt surrande.
Så slog han sig bekvämt ner i tre-mansoffan. Jag ställde skålen med chipsen på bordet framför och kröp ihop bredvid Neville och lutade mitt huvud mot hans axel. Jag märkte att Neville försökte spola fram för att skippa förtexten, men misslyckades, istället tog jag ifrån honom fjärrkontrollen och spola snabbt framåt. Jag måste ha somnat för när jag vaknade hade ungefär hälften av filmen spelats och Neville hade gått på toa. När han kom tillbaka börja han le. ”God morgon sömntuta” Jag reste mig hastigt upp. ”Vad är klockan?” undrade jag snabbt. ”Ta det lugnt. Klockan är bara fem på morgonen...”
Han tryckte på ‘PLAY‘ och filmen fortsatte. Jag tittade på filmen, men det kändes som jag var i en dröm. Jag nöp mig själv, för att kolla om det var en dröm, det var det inte. Tur. Neville kastade ett öga på mig.
”Varför nyper du dig” frågade han. ”Jag måste kolla så att detta inte är en dröm.” svarade jag dumt och rodnade. ”Jag kan bevisa att det inte är det.” Jag gav honom en kort förvånad blick, sen lutade han sig framåt och våra läppar möttes. Min puls gick direkt upp och hjärtat bultade som det skulle flyga rätt ur mitt bröst när som helst. Jag höll om honom hårt och besvarade kyssen. Jag pressade mina kalla läppar mot hans varma. Det kändes som en evighet innan han försiktigt släppte taget. Han gäspa stort och la sig ner på soffan och blunda. Jag la mg bredvid och kollade på honom. Jag gav honom en mjuk kyss, och han drog sig till sig hårt. ”Jag har längtat så efter dig” andades jag.
Jag hörde hur han viskade i mitt öra hur mycket han hade saknat mig och att han älskade mig. Jag hade aldrig varit så lycklig i mitt liv. Vi låg och kramade varandra hela natten. Tillslut vaknade jag i Nevilles säng med ett fönster på glänt där en koltrast satt utanför fönstret och sjöng. Jag kikade på klockan, den var halv elva på morgonen. Jag klev upp. Jag hittade en morgonrock som Nev lagt fram till mig. Jag svepte den runt mig och staplande in i köket. Han hade brett mackor till mig som jag hungrigt åt. Det smällde i ytterdörren och jag hörde fotsteg. Jag smög ut i hallen med en macka i handen. Det var bara Neville som hade kommit hem. ”Var har du varit?” frågade jag nyfiket. ”Du ska få reda på det, men nu ska du gå in i vardagsrummet.” Jag gick in i vardagsrummet, där två ugglor väntade på mig. Jag lossade brevet från både ugglorna och lät de flyga i väg mot horisonten. Det första var från mina föräldrar som undrade var jag var. Jag fick låna Nevilles uggla och skickade tillbaka ugglan, att jag var hos Neville och visste inte när jag skulle komma hem. Den andra ugglan hade med sig utrustningslistan till det femte året till Hogwarts. Jag fick en liten chock när jag insåg att det var en vecka kvar till skolstart. Neville kom och höll i mina axlar och viskade i mitt öra. ”Vi kan åka till Diagongränden idag, om du vill.” Jag svarade att jag gärna ville det, men att jag skulle ta och byta om, så jag och Neville använde flampulver för att oss till mitt hus. Vi klev ut på mattan i mitt vardagsrum. ”Vänta här” bad jag Neville, jag sprang upp till mitt rum med mina skor i handen. Jag bytte snabbt om till min trollkarls klädnad och tog på mig ett par bekväma skor och sprang ner till Neville. ”Redo” kvittrade jag. Jag tog lite pengar från min plånbok, då gick jag och Neville ut på gatan och jag sträckte ut min trollstav. ”PANG!” En lila dubbeldäckare dök upp, och dörren öppnades och vi klev ombord. Jag betalade och vi gick och satte oss. Vi lyssnade lite på vad Stan sa, när han pratade med oss. Jag hatade nattbussen. Stan gick för att hämta madam Marsch, kom jag på mig själv med att kippa efter luft. När vi tumla ut vid Den läckande kitteln, kände jag mig yr.
Vi gick igenom Den läckande kitteln och Neville slog med trollstaven på en sten. Stenarna drogs undan och visade en liten gränd. Jag tog Neville i handen och jag slutade genast att bli yr. Tillsamans gick vi in i Diagongränden. Vi styrde stegen, till mitt stora missnöje, mot Gringotts. Först Nattbussen, sen Gringotts vagnar. Vi klev på det vita marmor golvet. Den vita stora marmor salen imponerar mig alltid. Jag klev fram till en ledig alv och bad om att få komma in i mitt valv medans jag lade fram min valv-nyckel. ”Sedan vill jag komma in i valv 625, här är den nyckeln” fortsatte jag och la denna gången fram Nevilles nyckel.” Alven granskade både guldnycklarna och konstaterade att båda verkade vara okej. Han kallade på en annan alf som ledde oss ner i en tunnel, där en vagn kom susandes och bromsade framför mig, Neville och alven. Vi klev in, Neville med viss besvär, och vagnen for iväg med en vansinnig fart. Jag mådde illa av farten och bara tanken av att öppna munnen gjorde mig spy färdig.
Kapitel 5.
Spoiler:
Tryck här för att visa!Neville!
Stalaktiter och stalaktiter allt for runt mig i en enda röra. Jag sneglade på Mione och hon verkade också må dåligt. Varför skulle det gå så fort? Jag hade verkligen ingen lust att öppna munnen och fråga alven, eller Mione, för den delen. Äntligen kände jag den bekanta känslan av att sakta ner, inte en sekund för sent. Vi var framme vid Hermione´s valv och alven öppnade dörren. Silver, guld och brons mötte mina ögon och jag drog efter andan. ”Åh. Glömde berätta att pappa vann ett trollkarls lotteri.” Det förklarade saken. Vi åkte vidare till mitt valv efter att Mione hade tagit ut lite pengar. Jag sopade snabbt ner pengar i en påse och vi gav oss iväg, uppåt. Efter vi kom ut bestämda vi oss för att ta en glass i den gassande solen. Jag bjöd henne och hon såg lycklig ut. När vi hade ätit upp våra glassar så gick vi mot bokhandeln, för Mione ville köpa nya böcker. Vi klev in i den dammiga affären och när jag tittade uppåt så trodde jag att alla böcker så hamna över mig.
Jag gick framåt fortfarande med blicken vid taket och snubblade över något litet och hårt.
Det var Flitwick som satt på huk. ”Förlåt Professorn.” stammade jag försiktigt fram. ”Jag såg er inte.” Jag höll en hand på mitt huvud när jag hade flugit genom luften och in i en annan bokhylla så att många böcker trillat över både mig och professorn. Mione hjälpte mig att svänga på trollstaven så att alla böcker flög tillbaka. Efter en timme hade Hermione fyllt hela sin famn med böcker och jag bar två kassar i varje hand. ”Jag tror du har lite att läsa nu.” sa jag när vi lämnade bokhandeln och ett litet leende spelade i Mione’s mungipa. ”Kanske det, jag får annars beställa under året.” Jag skrattade till. Vi satte oss utanför glass serveringen och beställde vår andra glass. Vi pratade om allt mellan himmel och jord. ”Har du packat för imorgon?” det hade jag inte. ”Vad är det för datum?” frågade jag förvånat. ”31 augusti.” Fick jag till svar. Jag tittade bort längs ner med gatan, solnedgången speglades i fönstren. Det var väldigt vackert, tydligen tyckte Mione det också för hon lutade sig fram och viskade i mitt öra, ”imorgon, då åker vi till Hogwarts, då åker vi hem.”
Kapitel 6.
Spoiler:
Tryck här för att visa!Jag var väldigt trött när jag klev in genom dörren hemma. Jag sjönk ner i den kräm färgade soffan och slöt ögonen. jag vaknade med ett ryck. ”Jag måste ju packa!” skrek jag rätt ut i tomma luften.
Jag klev in i mitt rum och viftade lite tafatt med trollspöt så att alla mina grejer flög ner i kofferten och locket smällde igen. Jag gick ner till vardagsrummet igen och satte på tv. Jag zappade slött mellan kanalerna. Jag hörde en nyckel vridas om i låset och mamma och pappa klev in. Mammas hår stod på ända och båda hade ringar under ögonen. Jag gav de en stor kram var. ”Vill ni ha te?” frågade jag. De båda nickade och släpa sig mot teven. Klockan var 8 och jag förstod fortfarande inte varför de var så trötta. Jag gjorde tre koppar te till oss. Jag ställde ner deras koppar på soffbordet framför de, och den tredje tog jag upp till mitt rum. Där väntade en uggla på mig.
Det var Hedvig. Jag tog upp brevet från hennes ben och satte mig vid mitt skrivbord och öppnade det snabbt.
Hej Hermione!
Tänkte bara berätta, kunde inte vänta tills imorgon. Sirius har blivit frikänd, och jag ska få bo hos honom i hans hus, Grimmaldiplan 13. Vi vet inte vad som kommer hända med Vingfåle. Hoppas allt är väl med dig!
Kram Harry.
Jag slöt ögonen men öppnade de sen igen och stirrade ut upp mot himlen. Han var frikänd, han skulle aldrig få se Azkaban igen. Jag kände mig så glad, så lätt. Det var en dröm, som jag aldrig trodde skulle bli sann. Jag gick och la mig i sängen, och när jag somna var jag fortfarande glad.
Kapitel 7.
Spoiler:
Tryck här för att visa!Kapitel 7.
Jag vaknade av min väckarklocka. Jag tryckte av den och vände mig om. Efter 5 minuter börja den skrika igen. Jag tryckte av den men denna gång gick jag faktiskt upp. Jag drog på mig min morgonrock och skulle precis gå ner till köket när jag såg vad klockan var. Den var halv 11, tåget skulle gå om en halvtimme. Jag flög ner för trapporna och höll nästan på att snubbla över Krumben som låg längst ner i trappan och tvätta sin päls. Mamma och pappa satt nere i köket och åt frukost i lugn och ro. ”Mamma!” skrek jag. ”Pappa!” Det tittade förvånat upp ut sina tidningar. ”Tåget går om 30 minuter!” Jag hällde snabbt upp juice i en flaska och bredde två mackor så fort jag kunde som jag slog in i plastfolie. Mamma och pappa studsade upp och försvann upp för trappan. Jag la min frukost ute vid dörren och var på väg till mitt rum för att hämta min koffert. På vägen upp fångade jag in Krumben som hoppade vant in i buren. Jag släpade alltihop ner till hallen och skulle precis sätta på mig skorna när jag kom på att jag inte hade bytt om. Jag rusade upp igen till mitt rum och drog på mig ett par jeans och min favorit tröja. Jag borstade lite slarvigt tänderna och kastade mig nedan ner till hallen igen där mamma och pappa väntade på mig. Nu var klockan 10:40. Vi rusade ut till bilen och hoppade in. Pappa startade motorn och backade ut från vår parkering. Jag lutade huvudet mot rutan och blundade. Min hjärna målade genast upp en bild på Neville och jag tog aldrig bort den därifrån. Hans bruna ögon fick mig att rodna och stamma. För första gången i mitt liv, var jag kär. Vad skulle jag göra? Jag hade en idé.
Kapitel 8.
Spoiler:
Tryck här för att visa!Kapitel 8.
Vi var framme vid Kings Cross och tåget skulle gå om 5 minuter.
Jag kramade snabbt om mina föräldrar och sköt snabbt vagnen framför mig. Jag började så spring mot perrongen mellan 9 och 10. Jag blinkade och när jag öppnade ögonen igen stod ett mörkrött tåg inne. Jag kollade på klockan tåget skulle gå om tre minuter. Jag drog ombord mitt bagage och började leta efter en tom kupé. Överallt satt det människor. Jag vinkade åt några stycken ibland, men när jag såg Harry och Ron i en kupé smög jag bara förbi, jag ville inte träffa de nu. Äntligen hittade jag henne, jag sköt upp kupén och där inne satt Lavender Brown och Parma Pastill. ”Hej Lavender. Hej Parvati.” hälsade jag. De hälsade till svar och jag slog mig ner när jag äntligen hade fått upp bagaget på hyllan ovanför mig och Padma.
”Då går jag och letar efter honom.” sa Parvarti när tåget börja rulla och hon lämnade kupén. Jag visste att Parvarti pratade om Seamus, hon hade varit kär i honom sedan första året och frågat chans på honom vartannat, det var dags i år igen. Jag lutade mig framåt mot Lavender. ”Jag behöver hjälp.” viskade jag tyst. Jag visste inte varför jag viskade, inte varför jag bad just Lavender om hjälp, men jag fick gå på min magkänsla. ”Varför?” frågade Lavender och såg förvånad ut. Jag erkände tyst för mig själv att jag kanske inte bad om hjälp så ofta.”Jag är kär.” viskade snabbt. ”Vad ska jag göra?” fortsatte jag och tittade på henne efter reaktion. ”Vem är den lycklige?” frågade Lavender. Hon såg lite överraskad ut men nyfiken. Jag drog ett djupt andetag.”Neville.” svarade jag och rodna så mycket att jag såg ut som en tomat. Jag stirrade ut genom fönstret. ”Misstänkte det...” hörde jag från Lavender, jag blev så paff att jag visste inte vad jag skulle säga så hon fortsatte. ”Ni skulle passa bra ihop, vet du.” Jag vände mitt ansikte mot henne. ”Tror du?” Hon nickade. ”För några år sen.” började hon och drog ett djupt andetag. ”Pratade jag och Neville. Jag var kär i honom då..Men det är jag inte nu längre.” Hon såg en aning lättad ut. ”När jag frågade chans på honom sa han ’nej’. Han berättade att han var ledsen, men en annan flicka hade hela hans hjärta.
När jag frågade sa han bara, ett namn. Två ord.” Hon suckade, jag lutade mig ofrivilligt framåt, hon berättade väldigt fängslande. ”Hermione Granger.”
Kupé dörren flög upp och in rusade en upphetsad Parvarti. Hon slog igen dörren och skrek upphetsat. ”Vad är det?” frågade Lavender snabbt. ”Han sa ja!” skrek Parvarti och studsade som en gummiboll. Lavender skrek av förtjusning och jag började skratta. Det kunde inte vara sant!
Kapitel 9.
Spoiler:
Tryck här för att visa!När Parvati äntligen hade berättat klart om allt och varvat ner sig bytte vi om till klädnader. Det hade börjat skymma lite ute. ”Jag ska nog gå till Harry och Ron, de undrar nog vart jag är.” De nickade. ”Lavender?” frågade jag. ”Ja?”
”Berätta inte för någon förutom Parvati.” svarade jag och lämnade kupén.
Jag hittade ganska snabbt kupén är Harry och Ron satt, men nu hade de fått sällskap av Ginny, Luna Lovegood och Neville. Mitt hjärta började slå snabbare när jag öppnade dörren. ”Hej allihopa.” hälsade jag och satte mig bredvid Ginny. Alla hälsa på tillbaka utom Luna och Ron. ”Var har du varit?” frågade han oroligt. ”Hos Lavender och Parvarti.” svarade jag lugnt. Luna satt och läste Hört & Sett, Neville stirrade på golvet och rodnade, Ginny tittade ut genom fönstret, Ron åt Chokladgrodor och bytte sedan korten med Harry. ”Hur är det med Sirius?” frågade jag snabbt Harry. ”Jag ska flytta in till julen.” svarade han och log brett. Luna höjde blicken. ”När ni säger Sirius, menar ni då Stubby Boardman?” frågade hon drömmande.
Damen med godis vagnen kom och vi köpte allt möjligt; bönor, choklad grodor, Droobles bästa Bubbelgum, ismöss, pyttesmå pepparbusar, mäktiga tandrensande mintstänger, lakritsstavar, fräsande tomtebrusbollar, Sköra fjäderpennor av sockervadd, pumpapastejer, kittelkakor och surrande Smaskbin. Jag åt bara av mintstängerna, de var bäst för mina tänder. Vi bytte om till klädnader och satt sedan och pratade om quidditch. Tåget börja sakta ner och efter 15 minuter sprang vi efter en vagn som kunde ta oss till slottet. Vi stod utanför tåget och huttrade. Äntligen kom vi fram till slottet, jag tittade på Harry och Ron. Båda log lika stort som jag. ”Undra vad som kommer hända i år.” sa Ron och tittade på slottet som kom närmre, vi skrattade alla tre. Men längst inne undrade jag vad som skulle hända, skulle det bli ett dödsfall i år?
Så många konstiga saker hade hänt. Jag såg hur snön virvlade ner medan jag hörde i bakgrunden hur Luna och Ron käbblade, allt var som vanligt.
Inne i vagnen var det trångt och av magi öppnades fönstret. Jag som precis lutat mot fönstret tippade ur genom det och föll, föll, föll, i mörker.
Kapitel 10.
Spoiler:
Tryck här för att visa!Jag vakande med ett ryck. Min säng var blöt av svett och jag var andfådd. ”Det var bara en dröm” intalade jag mig själv. ”Det var bara en dröm.” Jag kikade på klockan den var fyra på morgonen. Jag vände mig och somnade om.
Fåglarna kvittrade när jag slog upp ögonen, klockan var halv 9. Jag klädde på mig, borstade mitt yviga hår och gick sen ner till frukosten. Jag hällde upp en skål yoghurt och satte mig att äta. Solen var uppe och sken in genom köksfönstret, det var så mysigt att sitta där i sommarvärmen och äta frukost. Mamma kom ner i köket i sin morgon rock. ”Men Mione!” utbrast hon. ”Här kan du inte sitta. Om 45 minuter kommer en patient, Mrs Tubass. Då kan du inte sitta här!” Jag suckade och hällde upp mig en kopp te i min kopp. ”Då går jag väl ut och sätter mig på verandan.” log jag och gick ut och satte mig på vår takterass. Jag njöt av solen. Jag blev avbruten i min meditation av att telefonen ringde. Jag gick in och svarade. ”Hej, det är Hermione Granger.” hälsade jag. ”Hej Mione!” hörde jag en röst. ”Det är Johanna, kan vi ses? Alice kan också komma. Och Leo, kommer också så klart. Hon fnittrade. Alice, Johanna och Leonard som kallades Leo, var mina bästa vänner. De visste att jag gick på en internatskola, men inte att jag var en häxa. ”Visst, ska vi ses i parken om en kvart?” frågade jag. ”Passar utmärkt.” Johanna la på luren. Jag gick och satte på mig skorna och begav mig mot parken.
Kapitel 11.
Spoiler:
Tryck här för att visa!Kapitel 11.
Johanna, Alice och Leonard var redan där när jag strosade fram mellan bänkarna i parken. ”Hej Mione!” ropade Alice mot mig och gick för att möta mig. Jag hade varit borta i Diagongränden och glömt att berätta, och de hade saknat mig, jag visste det. ”Var har du varit?” frågade Johanna nyfiket. ”Du svarade inte.” fyllde Alice i. Jag lyfte blicken från den steniga marken. ”Jag har varit hos min mormor.” drog jag snabbt ihop och log. ”Hej Leo!” hälsade jag glatt. Leo var ett år äldre än mig, och mycket längre.Med hans rufsiga bruna hår, som i frisyren påminde mig om Harry och hans nöt färgade ögon så tyckte alla tjejer att han var den snyggaste i klassen men ändå så visste de att Leo bara älskade mig. Det gjorde vissa saker lite mer komplicerade än annars. Vi kramade om varann och alla strålade. ”Ska vi ta en glass?” föreslog jag. Vi gick tillsammans bort till kafét som låg bredvid badet alldeles vid parken. När vi hade beställt våra glassar gick vi och satte oss vid ett ledigt bord. ”När åker du?” frågade Alice och kastade glatt med sitt svarta hår. ”Idag.” svarade jag snabbt och kramade hennes hand. Johanna suckade och Leo tittade bort. Jag kunde se hans tårar i ögonen. Alla åt på sina glassar under tystnad. ”Ska vi bada?” frågade Leo när vi hade ätit upp glassarna. Hans förslag fick alla att dra på mungiporna och nickade snabbt. ”Vi ses här om 5 minuter.” slog Johanna snabbt fast. Vi reste oss och sprang åt olika håll, alla skulle hem. Leo sprang bredvid mig, han var min granne. Vi vek in på vår gata och in på min tomt. Jag sparka av mig skor, rafsade ihop bikini, handduk och simglas ögon. Jag hittade en tom kasse som jag tryckte ner allt i och drog på mig skorna. Jag väntande utanför och Leo kom snabbt ut från hans hus igen. Vi sprang tillbaka, vi var först.
Leo tog min hand, men jag drog inte bort den när vi började gå mot badet. ”Hej! Vänta på oss!” hojtade Alice när hon och Johanna kom cyklandes. De hoppade av cyklarna och låste fast dom. Under tiden hade jag och Leo betalat inträde och var redan inne på badet. Jag bytte om och klev ut till poolen. Alice och Johanna var på väg om till omklädningsrummet när jag och Leo hoppade i. Vattnet var svalt och kändes skönt mot min varma hud. Jag har aldrig varit med om en sådan här varm sen augusti dag. Johanna och Alice hoppade också i och började skvätta vatten på mig. Jag skvätte tillbaks och ett vatten krig bröt ut. Alice och jag flydde till omklädningsrummet och hämtade vatten pistoler och kutade tillbaka med och sköt så mycket vi kunde.
Den stora klockan på väggen sa att det var dags att gå. Vi låg och solbadade och jag reste mig upp. ”Jag måste gå” meddelade jag.
De andra reste sig också och vi bytte tillbaka till vanliga kläder. Leo trampade på en lånecykel och jag satt på pakethållaren. Vinden slet i mitt hår och jag njöt. Han bromsade in framför vårt kvarter. Han hoppade av cykeln och jag klev av. ”Jag kommer sakna dig.” sa han. Jag hörde hur gråten var i hans hals. Jag tog hans hals och tryckte den. ”Jag vet.” svarade jag. Han omfamnade mig en stor kram och jag kramade honom tillbaka. ”Lova att du skickar brev!” viskade han. ”Jag lovar.” viskade jag tillbaka. Sen gick vi tillsammans till mitt hus.
Mamma hade ställt ut Krumben och min koffert på trappan och bilen var olåst så jag fick hjälp med att släppa in allt i bilen. Mamma och pappa kom ut. ”Bra att du är här, Mione.” sa Pappa när han kom ut. Han pustade ut och de satte sig i bilen. Jag kramade Leos hand. ”Ha det bra. jag lovar att skriva minst varannan dag.” Jag pratade snabbt. Jag kramade om honom en sista gång och smet sedan in i bilen. Jag såg hur han vinkade till mig när vi körde där ifrån och jag vinkade tillbaka. Jag förstod hur det var att vara ifrån någon som man älskade.
”Men nu var det dags att åka till Hogwarts!” tänkte jag lyckligt.
Kapitel 12.
Spoiler:
Tryck här för att visa!
Jag blundade när jag sprang genom bärren och när jag öppnade
ögonen stod det röda tåget redan inne på perrongen. Jag kramade om
mina föräldrar och puttade sedan bagagevagnen närmare tåget och
drog sedan ombord min koffert. Jag letade efter en tom kupé eller
Harry och Ron. Jag visste inte riktigt. Jag hittade en tom kupé och
slog mig ner. Tåget började rulla och jag plockade upp en bok och satte mig och läste. Efter en stund sköts dörren till kupén upp och Harry och Ron klev in. Ron var längre och solbränd, och Harry, mager och med samma rufsiga hår. Jag insåg hur mycket jag saknade de. Jag kom plötsligt på en sak. Hastigt öppnade jag min koffert och där högst upp låg Harrys brev om Sirius. Jag log brett och slog mig ner igen, det var magi!
”Hur är det med Sirius?” frågade jag snabbt. Harry log brett medan Luna kom stillsamt in i kupén och slog sig ner med sin Hört och sett.
”Jag ska flytta in till julen.” svarade han. Luna höjde blicken. ”När ni säger Sirius, menar ni då Stubby Boardman?” frågade hon drömmande. Allt var precis som i drömmen.
När vi kom fram till stationen var jag inte glad. Jag visste varför jag hade bara hemlängtan, hem till Hogwarts. Harry, Ron och jag vinkade glatt till Hagrid medan vi fångade en vagn som drogs av de osynliga trestralerna. Vi pratade om sommaren medan vi kom närmre slottet. Vi klev in i salen och jag tittade genast bort mot huvudbordet för att se vem som skulle vara lärare i Försvar mot Svartkonster. Ett par gröna ögon borrade sig in i mina. Ögonen tillhörde en smal medelålders kvinna. Hon hade svart hår som var strikt ihop satt i en hästsvans där bak. Hon hade en safir blå klädnad som böljade ner för stolen. Kvinnan vände på huvudet för att prata med McGonagall som satt bredvid. Jag slogs över hur lika de var, som tvillingar.
Mugglarportalen