Hungerspelen ur Rue's perspektiv [Hungerspelen, SV]

Titel: Hungerspelen ur Rue's perspektiv
Språk: Svenska
Rating: Man vet nog själv vad man klarar av, det kommer vara som Hungerspelen. Men kanske PG-12
Färdigskriven: Nej

Hej!
Hade tänkt påbörja en ny fanfiction, ni hör på namnet vad den kommer att handla om. Hungerspelen, och jag kommer skriva ur Rue’s perspektiv.
Hade tänkt försöka få den här så välskriven som möjligt, men med min slarvighet så lär det bli svårt. Hoppas att ni gillar det!

Kapitel 1
Mor hade förberett sig själv och sina barn för slåttern under hela dagen. Vi hade tvättat oss och gjort sitt bästa för att få oss att se fräscha ut. Jag fick bära en ljust blå klänning, lika blå som himmelen på sommaren, med lite spets vid knäna. Mitt hår var utsläppt och jag hade kammat det till en jämn mittbena. Luggen flätade jag så att jag hade en fläta på vardera sida på huvudet. Jag kollade i spegeln och granskade mig själv från topp till tå. Jag var vacker som få, verkligen. Jag såg ut som en liten prinsessa, eller kanske till och med en ängel.
Klockan slog ett, om en timme var det dags.
’’Mamma, vi borde börja gå mot torget.’’ Sa jag och ryckte i min mors arm.
’’Ja, Rue. Vi ska göra det, jag måste bara ta mina tabletter.’’ Mamma log mot mig, och trots att jag helst ville gå på en gång, så behövde jag visa hänsyn. Hon hade trots allt en sjukdom som var dödlig och mycket smittsam.
Vi började vandra mot torget, och det var dags att skriva in sig. Precis som i alla andra distrikt så börjar fredsväktarna med att ta ett stick i fingret. Något som de flesta 12-åringar gråter över, men själv hade jag aldrig sett vitsen med att gråta. Visste de vad som hände om de inte tog det där sticket? Visste dom vad som skulle hända om deras namn ropades upp? Det visste nog alla, men fortfarande – varför grät dom?!
Så fort jag kommit in i inhägnaden så sökte jag mig till de andra 12-åriga flickorna, som stod längst bak. Vi hälsades välkomna, och det blev dags att dra Distrikt 11’s kvinnliga tribut. Namnet ropades upp och det var som att hjärtat stannade. Inte kunde det stämma? Inte kunde mitt namn ha ropats upp? Det var mitt första år, inte kunde de ha dragit mig? Jag släppte mina väninnors händer och började stappla mot scenen. Jag kunde inte låta bli att försöka leta efter mina föräldrar bland folkmassorna, men jag kunde inte se dem. Hela Distrikt 11 hade sina ögon på mig, och tänkte olycksaliga tankar om hur hemskt det här med slåttern kunde var och varför små flickor som jag skulle lottas ut till döden. Det var många år sedan Distrikt 11 hade sin senaste vinnare, de åren jag minns så har det varit folk från de rika, överlägsna distrikten som vunnit, de med karriärister. De senaste åren hade de vinnande tributerna kommit från Distrikt 1 och 2.
Jag klev upp på trappan, och vinglade upp på scenen. Det här direktsändes över hela Panem. Huvudstaden applåderade säkert, över att de har fått en liten flicka till Hungerspelen. Vissa kanske hade Finnick Odair i sin åtanke, att jag skulle kunna vara som honom. Men Finnick var 14 år när han deltog i Hungerspelen, inte 12 – som jag.
Jag fick besvara ett antal frågor som i vanliga fall skulle anses som enkla, men just idag, vid den här tidpunkten kändes de omöjliga. Bara att minnas min ålder var nog svårt. När jag besvarat frågorna så fick jag en liten applåd, de flesta stod som statyer och iakttog mig, den lilla flickan som skulle få åka till huvudstaden av Panem, få tränas, stylas, intervjuas och kämpa till döds. Det var dags för den manliga tributen att dras, det enda jag hoppades på var att inte min bästa vän, Daniel, skulle dras. Daniel var 13 år, mörkhyad och späd som ett litet barn. Men det var inte Daniels namn som ropades upp. Det blev en 18-årig, muskulös, mörkhyad kille vid namn Thresh. Jag kunde inte låta bli att tänka att han kunde bli ett hot. Han var så stor och det skulle räcka med att han petade på mig för att jag skulle ramla. Han fick svara på samma frågor som mig, och sen öppnades dörrarna till rättens hus. De förde iväg mig från mitt distrikt, mitt hem. Inte än, men om en timme skulle jag föras här ifrån. Min familj, kanske Daniel, skulle komma och ta farväl.

Lämna en kommentar eller bevaka!

Meen, det skulle ju jag skriva om!!

Nejmen jag tyckte det var helt awesome, det enda jag har som "kritik" är att kanske ha sånn där info i början om du vet vad jag menar? ♥

^ oj, glömde infon helt, hahaha...

jättebra. skriv mer, jag väntar =)

Bravo. Men bor inte folket i Distrikt 11 i flerfamiljhus? Det gör absoult inget att du inte skrev det, men bara - gör dom inte det? xD

Jag har ingen aning, hahah...

Jag har för mig det, men jag kan ju ha fel Men det var hur som helst bra skrivet

Tack så mycket!

meeer nu :3

Bra!*bevakar*