Virvlande strömmar [HG][SV]

Titel: Virvlande strömmar
Språk: Svenska
Färdigskriven: Nej
Rating: Det är ju en "The hungergames"- fanfic, så blod är väl bara att räkna med, men jag antar att det kan bli PG-13.
Beskrivning: Atilia Grebe lever inte samma liv som de andra ungdomarna i distrikt 4. Hennes träning är och var för överlevnad från första början, medan de andras bara handlar om äran.
Atilia är föräldralös sedan åtta år tillbaka. Hennes mor dog vid förlossningen med sitt andra barn, och hennes far dödades i hungerspelen innan Atilia ens var född. Trots att Atilia är både föräldralös och försörjer sig själv på olaglig väg är hon en av de förmögnaste i hela Kirem, som är namnet på området där hon bor. Det hon sysslar med vid de klippiga kusterna för att klara sig är både olagligt och farligt. Pärlfiske.
Den enda människa som hon fortfarande bryr sig om är så säker som någon kan bli när slåttern drar igång. Hon är helt lugn och sansad och därför blir chocken stor när hon hör sitt namn eka ut över folkmassan...

Min andra ff någonsin, så jag är inte så duktig.
Ska jag börja?

JAG VILL LÄSA!!
Den låter jättebra, kör på!
*bevakar*

Jag vill jättegärna läsa, go girl

Okej, ska försöka få ihop ett första kapitel nu. Tack till er som läser!
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Kapitel 1


Mitt mörka hår svävar omkring mina axlar och mitt huvud. Det ser ut att skimra svagt blåaktigt i ljuset som silar ner genom havsytan. Mina ögon sveper snabbt över sanden och klipporna på bottnen. De blågrå musselskalen är bra kamouflerade och svåra att upptäcka bland stenarna. Jag känner hur det börjar trycka i bröstet och sparkar snabbt med benen uppåt.
När mitt ansikte bryter igenom vattenytan tar jag bara ett snabbt andetag innan jag dyker ner igen. Den här gången simmar jag mer målmedvetet ner mot bottnen. Den vita sanden rörs upp runt mina ben när fötterna vidrör bottnen bland de mörka klipporna. De små musslorna sitter hårt fast på stenarna och jag drar fram min kniv som jag har hängande i mitt bälte vid midjan. Bladet är vasst och det går lätt att karva loss musselskalen. Jag lägger mitt byte i nätkassen som är fäst vid bältet på min andra sida och drar åt snöret.
När jag skurit loss några stycken skyndar jag mig upp till ytan för att få luft. Jag har alltid klarat att hålla andan länge, och efter många år av träning har det blivit ännu lättare att klara mig länge under vattenytan.
Jag håller på så en lång stund och återvänder regelbundet till ytan för att inte få slut på syre. Efter ett tag börjar kassen kännas tung och jag bestämmer mig för att det får räcka för idag.
När jag kommer upp drar jag in flera djupa andetag och simmar in mot klippväggen som sluttar upp mot land; så länge jag håller mig nära kanten kan ingen få syn på mig såvida de inte ställer sig precis vid kanten och tittar rakt ner. Risken att det skulle hända är inte heller särskilt stor eftersom nästan alla i Kirem och även resten av distriktet håller sig borta från vad vi kallar "branten" på grund av de lodräta stup och raviner som täcker hela kusterna i det här området.
Jag slänger upp nätkassen med musslorna i på en utskjutande klippa och klättrar sedan lätt och smidigt efter. Solen håller på att närma sig horisonten men det orangegula ljuset är fortfarande lite för hett för att vara behagligt. Så är somrarna i distrikt 4; stekhett på dagarna medan nätterna ar kyliga och kalla.
Jag stryker det våta håret ur ansiktet och drar åt mig kassen med musslor. Jag knyter lätt upp snöret och häller ut de gåblåa musselskalen på klipphällen framför mig. Jag tar upp ett av skalen och sätter knivbladet i springan varefter jag vant knycker till med handen och musslan spricker isär med ett krasande ljud. Jag petar runt i innehållet i en knapp sekund och håller sedan upp en liten skimrande pärla mot solljuset. Jag rullar den långsamt mellan tummen och pekfingret medan jag granskar den. Den har en ljust skär ton och en nästan perfekt rund form. Jag torkar av pärlan och stoppar sedan ner den i en mörkblå liten påse i siden som legat och väntat i min väska på klippan medan jag dök, tom efter gårdagens byteshandel på torget. Jag sträcker mig efter min väska och drar fram en glasburk ur den. Jag häller snabbt över det skära innanmätet från musslan i den och slänger sedan de tomma skalen i vattnet nedanför mig. Jag har mer än nog med pengar till mat, men jag föredrar när musslorna är helt nyfångade.
Fångsten är bra och efter att ha öppnat och rensat alla musslorna är både den lilla påsen och glasburken fulla. Jag drar upp min väska på axeln och börjar den invanda klättringen uppför klipporna. Himlen har börjat skifta i rött och guld när jag kommer fram till den bestämda mötesplatsen under det gamla bokträdet nära branten. Jag ser mig om i dunklet. Jag hör prassel och ljudet av torra kvistar som knäcks.
"Calem", viskar jag prövande ut i mörkret. Inget svar hörs och tystnaden är total. Plötsligt hörs prassel bland löven igen och jag hinner knappt rycka till när jag ser den vitklädda fredsväktaren komma emot mig med snabba steg.

F A N T A S T I S K T ♥

Awesome

Tack, det är jätteroligt att se att ni tycker om den! ^_^
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Kapitel 2


Jag ryggar tillbaka ett ögonblick när jag inte kan se den vitkläddes ansikte bland skuggorna, men så snart han stiger ut i den nedåtgående solens sista strålar och jag kan se de mörkblå ögonen bakom den ljusa rufsiga luggen ler jag.
"Du skrämde mig", säger jag och ser förebrående på honom, men jag ler när jag kramar om honom.
"Det var inte meningen", säger han och kramar mig tillbaka samtidigt som han vilar sin kind mot min hjässa. Efter några sekunder glider våra armar ner och vi fattar varandras händer. Vi står så en lång stund och plötsligt kommer de. Efter att jag hållit mig distraherad hela dagen för att hålla tankarna borta kommer de alla på en gång. Tårarna börjar rinna och jag lutar mig fram och lägger pannan mot Calems axel och snyftar obehärskat. Han stryker mig långsamt över det fortfarande fuktiga håret.
"Det är ingen fara..." mumlar Calem i ett försök att trösta men jag avbryter honom.
"Jo, det är det!" hulkar jag "du vet inte hur det är att stå där och se på och veta att det kan vara ditt namn som..." jag lyckas inte avsluta meningen.
"Du har rätt", säger han samtidigt som han leder mig till några stora trädrötter som vi sätter oss på.
"du har rätt", viskar han igen "jag har aldrig riskerat att få mitt namn utropat, men att se dig stå där, år efter år och veta att det skulle kunna vara sista gången jag ser dig..." han tystnar och hejdar ett kvävt ljud, en blandning mellan en snyftning och ett djupt andetag.
"Det är mer än vad jag klarar av.." han stryker mig över håret igen. Om det hade varit menat att få mig att sluta gråta var det totalt misslyckat. Mina tåar rinner mer och mer för varje ord och jag kramar hans hand ännu hårdare. Såhär var det alltid, vartenda år. Jag är inte rädd på hela året eftersom jag vet att jag skulle ha en chans att överleva men kvällen innan slåttern bryter jag ihop totalt.

Awesome

Wonderful.
♥

Tack, ni är jättegulliga! Säg gärna till om det är något ni vill att jag ändrar eller något jag borde göra bättre. Jag vill ha kritik av alla sorter!
Btw, jag har ändrat Atilias ålder till 17 istället för 14; annars blir det konstigt x3
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Kapitel 3


Jag ligger på rygg i det halvlånga gräset med huvudet vilande i Calems knä. Jag har slutat snyfta men tårarna vill inte sluta sippra fram. Calem hade inte lyckats trösta mig helt som han alltid gjort alla andra år, den här kvällen är annorlunda. Jag känner det i hela kroppen. Jag trycker Calems fingrar lite hårdare i min hand och ser upp i hans vackra ansikte.
"Vad tänker du på?" frågar han mjukt och trycker min hand tillbaka. Först överväger jag att inte svara, men jag ändrar mig. Han måste få veta.
"Du vet att jag kan känna saker på mig", börjar jag och sätter mig upp och lutar mig mot hans axel. Han drar efter andan.
"Det kommer inte att bli du, Tila, du har bara fem lotter och dessutom finns det massor av flickor som kommer att anmäla sig som frivill..." jag lägger ett lätt finger på hans läppar och han tystnar.
"Jag vet", viskar jag trots att jag inte litar på orden själv "men jag kan inte låta någon annan dö i mitt ställe.." Vi sitter nu på knä mitt emot varandra i halvmörkret under de stora bokarnas lövverk. Calem lägger snabbt händerna på mina kinder. han ser ut att vilja skaka mig för att få mig att vakna.
"Det kan du inte göra!" stöter han fram och ser plågat på mig. Jag kan se tårar rinna nedför hans kinder och jag höjer handen för att torka bort de, men han fångar min hand på vägen och våra fingrar flätas ihop.
"Lova att du inte gör det" viskar han och ser på mig "lova att du inte anmäler dig som frivillig!"
Jag lägger min fria hand på hans axel.
"Jag lovar. Jag lovar att inte ta någon annans plats." viskar jag och lutar mig lite framåt för att kunna se honom bättre i ögonen. Calem ser lätt överaskad ut i en bråkdels sekund men han rör sig inte. Det slår mig att mitt ansikte aldrig har varit så nära hans förut. Jag kan till och med känna hans varma andedräkt.
"Det var allt jag behövde höra", viskar Calem och ler mot mig genom det alltmer tätnande mörkret. Det är då jag bestämmer mig. Jag lutar mig långsamt längre fram samtidigt som jag lutar huvudet lite åt sidan. Jag är så nära att jag nästan kan känna värmen från hans hud när hans hand flyger upp för att stoppa mig, men den här gången är det jag som fångar hans hand och flätar ihop våra fingrar.
"Jag kan inte, Atilia" viskar han och ser mig plågat i ögonen igen.
"Varför inte", viskar jag tillbaka trots att jag vet svaret. Jag är en helt vanlig innevånare i distriktet medan Calem är en fredsväktare utsänd av huvudstaden. Jag skulle antagligen kunna bli offentligt avrättad om regeringen fick reda på vilka band jag och Calem har till varandra.
"Du vet varför", säger han och hanns ögon glänser "De dödar dig om de kommer på det. Jag kan inte riskera det."
Jag ser in i hans tårglänsande ögon i några sekunder som känns som en evighet. Sedan närmar jag mig igen.
"Jag kan", viskar jag och pressar mina läppar mot hans. Först är jag nästan rädd att han ska stöta bort mig men det gör han inte. Istället lägger han sin arm runt min nacke och besvarar kyssen.
Vi sitter kvar en lång stund med armarna om varandra utan att säga någonting mer. Till slut drar en kall vind genom bokskogen och får oss båda att rysa till.
"Du borde gå hem och sova tills imorgon", säger Calem mjukt utan att släppa taget om mig. Jag nickar och vi lösgör oss från varandra. Vi går tillsammans tillbaka mot Kirem men när vi börjar se de första husen stannar vi. Det är här vi måste sära på oss så att ingen ser oss ihop. Vi kramar om varandra och jag känner Calems läppar mot min panna.
"Jag älskar dig", viskar jag och ser upp i hans djupblå ögon.
"Jag älskar dig också", svarar han och kysser mig igen. Sedan delar vi på oss och går åt varsitt håll ut i mörkret.