Roxanne och Lysanders liv efter skolan

Titel: Roxanne och Lysanders liv efter skolan.
Språk: Svenska
Typ av text: Fanfiction
Färdigskriven: Nej
PG: 13
Handling: Japp, denna ff handlar om Roxanne Weaselys och Lysander Scamanders liv efter de avslutat studierna på Hogwarts. Roxanne är dotter till George och Angelina Weasley och Lysander är son till Luna och Rolf Scamander.

therese91- Skriver ur Roxannes perspektiv.

mrsemmaweasley- Skriver ur Lysanders perspektiv.

Great

Kapitel 1
Roxanne tränger sig förbi en hel hop med förbipasserande mugglare på tågstationen. De stirrar på henne eller ja, snarare på dem alla. Både Weasleys. Potters, Scamanders och till och med Malfoys tränger sig fram. De är ett stort sällskap och alla ska de möta de hemkommande från Hogwarts. Det var många som slutade i år Dominique, Albus, Scorpius, Lorcan och såklart Lysander. Rox hade längtat efter honom, de otaliga breven räckte inte hon ville se honom och prata med honom.
Roxanne och Lysander hade blivit ett par under Roxannes sjätte år, och före det hade de bara vart vänner. Egentligen hade hon aldrig tänkt sig Lysander på det viset, försen han erkände sina känslor för henne. Det var precis under tiden hon hade gjort slut med David, David Black som hade skapat så mycket problem och som nu satt inne på livstid i Azkaban. Åter dömd för våldtäkt, inte på Roxanne denna gång, men ändå.
Sen dess hade de hållit ihop, Roxanne kunde inte förstå att Lysander kunde orka med henne. De flesta gjorde inte det, hon var högljudd, gav sig sällan och handlade först och tänkte sedan. Hela sitt liv hade hon levt i rampljuset, dels för att hon var en Weasley och bara namnet fick alla att haja till. Weasley hela deras släkt var ju berömd, bara man såg i tidningen stod det något om dem. Nu stod det visserligen ganska mycket om henne i tidningen, men det var hennes egen förtjänst och inte hennes namns. Efter Hogwarts sökte hon plats som slagman i ett par Quidditchlag och fick genast en mängd svar. Så nu spelade hon som slagman för Wigtown Wanderers, laget med blodröda klädnader och en silvrig köttkniv över bröstet. Hon hade redan vunnit ett par matcher åt dem och laget började komma upp i serien.
Roxanne gillade det, äntligen var hon berömd för något som hon själv gjort inte för hennes namn och släktingars skull.

Rox passerade med lätthet genom den osynliga portalen och stod strax på perrong 9 3/4. Hon såg sig om och log, nog saknade hon Hogwarts allt. Alla bus och straffkommenderingar hon och Fred råkat ut för. Och alla gånger med Lys och hennes vänner, det hade vart en lycklig tid även om hon inte alltid mådde topp. Vilket hon kanske aldrig gjorde, men hon kunde hantera det bättre nu i alla fall. Hade hon dagarna fullplanerade så behövde inte ens tankarna snudda vid det mörka…
Det var fem minuter tills tåget skulle komma, Roxanne mindes när hon själv klev av tåget för ett år sedan. Då hade både mamma och pappa ståt och vänta på henne och Fred. Så var det inte nu mamma och pappa var skilda. Mamma var gift med en barndomskamrat som var mugglare och de hade ingen kontakt längre. För Roxanne gjorde det, det samma, de hade aldrig kommit överens. Hennes far däremot hade fortsatt med att driva Weasleys vassa varor, med hjälp av Roxannes tvillingbror Fred och pappan hade tagit det lugnare med spriten nu när modern inte längre fanns med i bilden. Roxanne visste att fadern saknade sin tvillingbror, hon skulle bli precis likadan om hon miste Fred, men detta förstod inte deras mor. Det var ju tur att det hade tagit slut, Roxanne sörjde det inte.
Rox spratt till ur sina funderingar när hon hörde ångvisslan tjuta och ställde sig med de övriga för att hälsa hem det hemkommande och speciellt då Lys.

Oh, jättebra! Den här kommer jag absolut läsa! *bevakar*

Kapitel 2

Lysander satt mitt emellan hans tvillingbror Lorcan och hans kompis Scorpius i kupén där även Dominique, Albus och fler kompisar till dom satt. Alla tre hade nu slutat sitt sjunde år, och var påväg tillbaka till King's Cross. För sista gången i deras liv. Visst var det ledsamt, men Lysander var rätt glad ändå. Han hade fått väldigt bra betyg i sin F.U.T.T-examen och han skulle äntligen få träffa Roxanne igen. Det hade gått en massa brev (en väldig massa brev som säkert skulle ta upp en stor del av hans koffert om han sparat allihopa) och en hel termin sedan han såg henne senast, vilket var evigheter enligt honom. Lysander hade läst om henne i tidningarna, att hon lyckats lyfta sitt nya quidditch lag och liknande. Han hade sparat vissa bilder på henne därifrån.

Tåget saktade in. De var alltså alldeles strax framme vid stationen, och alla i kupén Lysander befann sig i ställde sig upp och gjorde sig redo för att stiga av, vilket även Lysander själv gjorde. Utanför fönstret kunde man nu se King's Cross station och alla trollkarlar och häxor som väntade på sina barn, syskon eller vänner. Men han fick inte syn på varken Scamanders, Weasleys, Potters eller Malfoys.
Så fort tåget stod helt stilla vällde elever ut ur tåget. Barn omfamnades av sina föräldrar till höger och vänster. Lysander och de andra steg av det röda tåget och var tvungna att leta en stund efter de fyra familjerna, men snart såg dom havet av folk som kom emot dom. Innan han ens hunnit se Roxanne fick han en kram utav sin mamma, Luna. När hon släppte honom och gick bort till Lorcan för att även ge honom en välkommen-hem kram fick han syn på henne. Roxanne och hennes bror Fred hade alltid sett annorlunda ut än vad man tänkte sig en typisk Weasley. En Weasley man alltid kom att tänka på hade en massa fräknar och rödflammigt hår och ljus hy. Men så var det inte i Roxannes (och Freds) fall. De hade mörkt hår, inga fräknar och mörkare hy. Automatiskt styrde han stegen emot henne, med ett leende på läpparna.

-------------------------------
Så det var det xD *sämst och kort kapitel*

Sämst? Jag tycker att det var jättebra, Emmis. :3 Ni är båda jätteduktiga.

Jag bevakar genast!

(Jättebra Emmis^^ =) )

Kapitel 3
Roxanne såg Lysander och de andra hoppa av tåget, men lät Luna springa fram till sin son först. Roxanne gillade Luna skarpt, de kunde ha otroligt långa och härliga samtal allt mellan narglar och mugglares bilar. Men nu släppte Luna taget och Lysander och gick över till Lorcan. Lysander styrde stegen mot henne, hon log och kastade sig i hanns famn. ”Lys, jag har saknat dig” skrek hon och kramade om honom. Hon hade verkligen saknat honom, hur mycket visste hon inte försen nu. Den enda som orkade med henne helt och hållet var Lys, ja och förstås Fred. Men hon älskade ju inte sin bror som hon älskade Lys. Hon släppte honom och såg på de andra som stirrade på dem. ”Det ser ut som om ni har vart borta, år från varandra.” skrockade Arthur roat och Roxanne flinade tillbaka mot sin farfar, nog kändes det så åtminstone. Hon vände sig om och kramade om Al, Domi och Lorcan och grattade dem till att slutat skolan. Sedan vände hon sig mot Malfoys och kramade om Scorpius, en av hennes absolut bästa vänner. Hanns föräldrar verkade inte ens bli irriterad över det längre. Men de kunde väll inte bli det längre, deras son var tillsammans med en Weasley och hanns bästa vänner var Weasley och Potters. Så familjernas sammanband hade förbättras genom åren och de verkade komma överens även om nu Draco och farbror Ron fortfarande verkade ha en del problem.
Roxanne gick tillbaka till Lys och kysste honom ”Din mor har lovat mig att bo hos er ett tag.” log hon mjukt och tog hanns hand, redo att transferera sig iväg hem till Scamanders.

(Sorry om kapitlet blev så kort xD )

Helt fantastiskt!!

Kapitel 4

Lysander vacklade till men återfann snart balansen och kramade om Roxanne. När hon hade skrikit att hon hade saknat honom hade hon väl ändå inte försökt göra honom döv? Såklart hade hon inte försökt med det, men det hade känts lite som det. Lysander sa ett "Jag har saknat dig också". För det hade han verkligen gjort. Han hade saknat henne mest av alla som inte hade åkt tillbaka till Hogwarts förra sommaren. Tänk att det har gått nästan ett helt åt utan att de hade träffats. Det kunde det väl ändå inte ha varit? För de hade ju faktiskt träffats lite på jullovet också. Det kändes som igår de hade firat jul tillsammans i Kråkboet med Weasleys, Potters, Malfoys och hans egen familj. Det hade varit rätt trångt, men också riktigt trevligt. Inte för att det var många ifrån varken Scamanders eller Malfoys, inte heller Potters. För det var Weasleys som tog upp den mesta platsen. De var ju faktiskt 19 personer, så det var ju inte så konstigt ändå. Även om det bara hade varit Scorpius som hade kommit över till Kråkboet, så hade de varit ett sällskap på 29 personer, allt som allt. Scorpius föräldrar var väl fortfarande inte så förtjusta i Weasleys, men det började gå över.
Lysander väcktes ur sina tankar utav Mr Weasley, som sa något om att det såg ut som om de hade varit borta flera år ifrån varandra. Roxanne gick bort till Lorcan, Albus och de andra för att välkomna även dom tillbaka från deras sista år. Medan hon gjorde det började Lysander prata lite med sin pappa, Rolf Scamander, om hans sista år. Självklart visste Rolf redan att hans båda söner hade fått riktigt bra betyg i sin sista examen, och var riktigt stolt över dom båda. Så det mesta var mer hur det hade varit på lektioner, om han haft några vänner att umgås med under årets gång. Vilket han faktiskt hade haft. Visst hade han alltid haft Lorcan, de hade alltid varit bästa vänner trots att de är syskon. De bråkade ju så som syskon gör, fast inte ofta och när det väl hände så varade det aldrig länge. Men utanför familjen. Det hade inte alltid funnits några där för Lysander. Istället hade han varit mobbad och ovälkommen hos de flesta, inte på grund av han själv, utan det var för att han hade den släkten han hade. Med "Lolliga Luna" som mamma hade man det inte så lätt att få vänner. Även om hans mor Luna faktiskt hade bevisat att flera av dom djuren faktiskt existerade, så blev det inte mycket bättre för det. Men sen hade han fått vänner någonstans i den fjärde årskursen och sedan faktiskt fler i den femte. Sedan hade det bara blivit bättre i sjätte och sjunde årskursen.

När Roxanne kysste honom väcktes minnen till liv. Ifrån första gången de hade kysst varandra. Det hade varit i hans femte år. När det hände hade Lysander gillat Roxanne i ungefär 3 år, och han hade aldrig trott att hon skulle gilla honom tillbaka. Alltså mer som än vän. Populära Roxanne Weasley kunde väl ändå inte gilla plugghästen Lysander Scamander? Men tydligen, så gjorde hon det. Hon hade gjort slut med David Black för honom, vilket hade drivit David till vansinne. Han hade hotat att döda de flesta som Roxanne kände, och hade sen våldtagit henne. Men nu satt han i alla fall inne i Azkaban på livstid.
Lysander log emot Roxanne, när hon sa att Luna hade tillåtit henne att bo hos dom ett tag framöver. "Vad roligt, då kanske hon äntligen kommer få visa dig sin unika samling på bilder av exotiska djur" svarade han henne, när hon tog hans hand i sin. De skulle alltså strax lämna station 9 3/4 för sista gången. Eller kanske inte sista gången någonsin, men sista gången på en väldigt lång tid. Kanske skulle Lysander inte sakna Hogwarts så mycket som han hade trott att han skulle göra? Han skulle ju ändå kunna ha kontakt och kunna träffa sina vänner, och Roxanne skulle ju vara där hos honom. Inte för att det hade varit det han oroat sig för, det han oroat sig mest över hade varit om han verkligen skulle kunna få ett jobb eller inte. Om det fanns någon extra plats som helare på Sankt Mungos sjukhus eller inte. För det var ju ändå det han ville bli. Helare. Lysander ville hjälpa folk, och inte genom att bli något som så många andra ville bli: Auror. Nej, han ville hellre arbeta med något där man inte riskerade att bli sprängd i luften.

---------------
Wiiie då har man suttit och försökt skriva ett bra tag utan att ha någon inspiration alls. Usch försök er aldrig på att skriva utan inspiration, det är svårt det. Aja som tur är så kan jag skriva när mörkret lägger sig (eller det är inte direkt mörkt men ni förstår vad jag menar xD).
Och jättebra, Therese
Och hoppas ni är nöjda med det här kapitlet. För det är allt ni får från mig.