Skriver av mig :)

Jag är 13 år, har en knäskada som kanske gör att jag aldrig kommer tillbaka helt till det jag älskar att göra.

28 December drar jag korsbandet, jag vägrar inse att det kan vara något allvarligt, och envisas med att halta upp för cirka 100 trappsteg en dryg timme efteråt. Jag ska visa att jag är stark, att jag inte ger mig. Nästa dag kan jag inte gå, men jag envisas med att inte gråta, envisas med att inte visa mitt lag att jag vet...

Efter en dryg månad får jag beskedet...krosbandet är av och jag måste opereras, uppbyggnaden innan operationen påbörjas.

Den 21 mars opereras jag, mår piss och vill bara dö.

Idag...den 9 Juni mår jag bättre men resan har bara börjat...en resa som kanske aldrig tar slut.

Vad ska jag göra? Varje dag gråter jag, varje dag inser jag vad som väntar.

"Just deal with it and keep on moving"
Så säger alla, men ni inser inte hur j'vla jobbigt det ät hur dåligt man mår...

---------------

Var tvungen att skriva av mig lite...tårarna faller nu...Tack för att ni läste, eller aa...jag bryr mig inte..

^ Det kommer att gå bra Och även om du inte kommer att kunna träna på elitnivå så finns det så mycket andra fina saker du kommer kunna göra. Jag känner en kvinna som fick amputera benet när hon var 12 år och hon har kunnat njuta av livet ändå. Jag lider verkligen med dig och hoppas att det kommer att bli bättre och bättre men det kanske hjälper att tänka på att det finns folk som är döende? Styrka till dig.

Jag fick amputera benet när jag var 6^^, har opererats för många andra saker också. MysanMuffin förstår hur du känner men som sagt styrkekrammar till dig. Kämpa på bara

Vilken sport håller du på med?
Lider med dig! Men det kommer gå bra, precis som onlyolivia skrev, det finnd andra fina och roliga saker du kan göra. Styrkekramar till dig! ♥

Tänk positivt En dag kanske du kan göra det du vill c:

KRAMIS ♥

Tack för alla fina kommentarer!
Men vad hjälper det mig att tänka på att andra är döende?

Ibland känns det som att en bit av mig saknas liksom...