Vackra judinna

Namn: Vackra judinna
Kapitel: 1 så länge
Färdigskriven: Nej
Rating: PG-13 (Fast det beror på vad man själv tycker är läskigt/obehagligt/hemskt)
Huvudperson(er Judith Este, Johannes Pfeffer, Sebastian Fritz, Maria Katrinsdotter

Övrigt: Rubriken är INTE menad rasistisk! Den här novellen är tvärtemot MYCKET antirasistisk i grunden!

***

Hej! Det är jag, Dragon_99, igen! 8D

Jag kände för att skriva en ff som utspelar sig under andra världskriget. Ni får själva välja om ni vill läsa den... Som alltid XD Om ni upptäcker fel på t ex platserna i Wien så säg gärna till - konstruktiv kritik är alltid uppskattad! ♥

So here goes!

---


Kapitel 1

Ljudet av spårvagnarna då de rusade fram över Wiens gator bullrade mellan fasaderna på Troststraße i Wien. Det var lätt kyligt, hösten var i antågande. I ett hörn stod någon och rökte. Utanför ett ölkafé satt någon och läste ett nyhetsblad, med en cigarr i munnen. Inte långt därifrån stod en gatumusikant och spelade på sitt dragspel, med den slitna bruna hatten framför sig. Musiken hördes knappt i stadsbullret. En grupp kvinnor stod och beundrade pälsar i ett skyltfönster, medan deras makar stod lite bredvid och kastade längtansfulla blickar mot casinot på andra sidan av gatan.

Mitt i allt detta stod två kvinnor, den ena runt 35 år och den andra cirka elva år, och väntade på spårvagnen som tog vägen förbi tågstationen vid Mitte. Den äldre kvinnan hade rött läppstift, pudrad hy och korpsvart blänkande hår i en konstfull uppsättning under en väl utsmyckad hatt. Ögonen var bruna i en mjuk, len nyans. Kvinnan hade en beige åtsittande klänning på sig som räckte en bit över knäna och framhävde hennes kurvor. Flickan, som var dotter till sin följeslagare, hade samma ögon och hår, men hennes hy var mörkare och utan puder. Håret var också flätat i två bollar på vardera sidan om huvudet. Ansiktet var smalt, även om det hade en del småbarnshull runt käkpartiet. Kindbenen var höga och framträdande. Hon hade en brun kjol på sig, en vit långärmad blus och över den en röd och grön-randig stickad tröja. Benen skyldes av tunna strumpbyxor, och på fötterna bar hon svarta lackskor.

Det kunde te sig som om de båda hade ett vanligt ärende. Kanske skulle de köpa något vackert till en vän, eller hälsa på en äldre släkting. Kanske skulle de på Raimund-teatern på Wallgasse. Men om man betraktade paret en längre stund såg man att så inte var fallet. Kvinnan hade ett oroligt och bekymrat uttryck i ansiktet, och hennes drag var också märka av nervositet. Henens ögon flackade och hon verkade otålig. Flickan hade en resväska i handen, en ganska rejäl resväska, och på ryggen hade hon en nätt liten ryggsäck i ett anspråkslöst brunt material. Hon såg ner i marken med ett till synes neutralt ansiktsuttryck.

Den skramlande och smutsiga spårvagnen anlände till platsen där modern och dottern stod, och de klev på. Där inne satt människor i blandade åldrar; en del gamla, några unga, en liten pojke som höll sin pappa i handen och en kvinna i höghalsat blus och ett elegant paraply vid sin sida. Kvinnan och dottern satte sig ner på de slitna lädersätena och spårvagnen skramlade iväg. Flickan stirrade ut genom fönstret, men vände snabbt bort blicken då hon läste de hemska tidningsrubrikerna. Invasion, mord… Hitler.

Spårvagnen nådde Mitte tågstation. Kvinnan och hennes dotter steg av och såg hur spårvagnen skramlade iväg längs med gatan. Den praktfulla tågstationen tornade upp sig ovanför dem, med de utsmyckade fasaderna, och människor strömmade in och ut från dörrarna med resväskor och resrockar. De två följde med strömmen in.

Tåget som skulle gå till kusten vid Baltikum stod vid perrongen. Modern kramade om sin dotter med tårar i ögonen, och viskade på wienertyska i flickans öra att de skulle ses till sommaren, innan hon skyndsamt fick på flickan på tåget.
Snart rullade det iväg, och dottern hängde ut genom fönstret för att se sin mor en sista gång innan sommaren. Hon ropade och vinkade, men inte entusiastiskt utan mer ledsamt.

Flickan var jag. Judith Este.

Kör på du, jag bevakar!

Bevakar absolut, verkar spännande

Ännu en lovande ff!

Den här verkar väldigt bra! Jag gillar alla detaljer! *bevakar*

Du skriver helt fantastiskt! Jag bevakar

Tack allihopa för att ni läser!! Jag älskar er

***

Kapitel 2
Året var 1939. Det sista året av ett årtionde, nämligen 30-talet. Det år som jag, Judith, fyllde elva år.

Den tolfte februari vaknade jag klockan sju av ljudet av min mors spröda röst som klingade genom lägenheten. Den välbekanta födelsedagssången fick mig att le, trots att jag fortfarande halvt om halvt befann mig i mina drömmar. Doften av nybakat bröd, varm choklad och mamma omslöt mig när min mor satte sig på sängkanten och kysste mig på kinden.

”Grattis på födelsedagen, Judi” viskade hon med ljuv stämma. Jag log igen och slog upp ögonen. Synen av morgon-mamma mötte mig – hon hade inget smink, håret svallade fritt långt över ryggen och hon bar endast morgonrock. Mamma besvarade mitt leende. På nattduksbordet hade hon ställt en bricka med rostat bröd, en kopp choklad och ett kuvert. Så fort jag såg brevet kände jag mig klarvaken.

”Är det från pappa?” frågade jag upphetsat. Min mamma nickade och log mot mig. Hon måste också ha fått ett brev, annars skulle hon inte ha sett så lugn ut. Jag satte mig upp och tog brevet från brickan. Jag drog ena fingret under kuvertsfliken och sprättade försiktigt upp det. Pappersarket inuti var fullskrivet, som vanligt. Men jag tänkte inte läsa det förrän jag hade ätit frukost – för att spara det bästa till sist. Så jag tog upp det rostade brödet, tog en tugga och lutade mig mot mammas axel. Det var så fridfullt, trots att tomrummet efter pappa fortfarande var påtagligt. Jag skulle inte få några presenter från honom i år. Men han hade ändå gett mig den bästa presenten någonsin – ett bevis på att han levde.

Efter frukosten, då mamma hade försvunnit in i sitt och pappas rum (trots att pappa inte var här) drog jag upp brevet ur kuvertet. Jag vecklade upp papperet och började läsa orden, nedskrivna med pappas välkända handstil.

”Nice,
Frankreich
01-07-1939

Älskade Judith! Grattis på födelsedagen!

Jag hoppas att det här brevet når dig i tid tills din födelsedag, om inte, grattis i efterskott! Här i Nice flyter allt på som planerat, trots att det börjar bli svårt att få tag i varor från utlandet. Tyskarna verkar ha stoppat en del handel. Har du hört nyheterna om Polen? I så fall, oroa dig inte! Det kommer snart att gå över!

Jag vet fortfarande inte exakt när jag kommer hem, och det börjar bli svårare att få tag i utresetillstånd. Men det löser sig i sinom tid!

Du ska veta att jag tänker på dig hela tiden, dig och mamma!

Tills vi möts igen,
Pappa

Jag läste hungrigt igenom brevet, sökte efter tecken på att pappa skulle komma hem snart. Men det mesta talade emot det, och när jag läste om utresetillstånden kände jag hur hjärtat sjönk i bröstet. Men en sak hade han haft rätt om – brevet hade nått mig precis i tid. Fast mamma kanske bara hade väntat med att ge mig det.

Jag ruskade på huvudet för att skaka av mig de dystra tankarna på pappas läge, där nere i Frankrike. Mitt svarta hår kittlade mig i ansiktet, och jag spottade ut några hårslingor som hade fastnat i munnen.

Pappa skulle komma. Det var jag säker på.

Jättebra!

Awesome!