(PM)Oneshot- Merope Gaunt (sv)

Ny info: Nu tävlar jag med den här som mitt bidrag till tävlingen på potter-mässan , men då som en one-shot (första kapitlet)

Någon som skulle vilja läsa en nyskriven faniction om Merope Gaunts sista kväll? Några kommentarer så publicerar jag den


EDIT: Den är inte en oneshot längre

Titel: I hope he looks like his papa
Språk: Svenska
Typ av text: Fanfiction
Antal kapitel: En prolog+ 4 kapitel
Färdigskriven: Nej
Rating: Som Harry Potter-böckerna, möjligen något högre.
Beskrivning: Merope Gaunt glömdes bort efter sin död. Det fanns folk som träffat henne, vissa visste hennes namn, men annars var hon bara ännu ett namn på en gravsten på muggelkyrkogården. Det här är historien om hennes liv, så som hon förtjänar att den ska berättas.

Jag vill!

Jag vill

Gärna!
Älskar allting som har med Voldemort att göra.

/kram Therese

Börja

Okej, tack ♥. Det är alltså bara ett kapitel. Ge mig gärna kritik, vill förbättra mitt skrivande.
Den är skriven ur en random persons perspektiv, hon heter Rose (älskar det namnet). I guess att det är ungefär samma rating som Harry Potter. Here goes...


Det första och enda kapitlet- Jag hoppas han liknar sin far

Rose hatade nattskiftet. Om det hände något var det sällan något bra, som att någon av trasungarna hade kissat på sig. Och på ett sånt här ställe fick man ju inte mer betalt för det. Rose bläddrade några sidor i sitt slitna exemplar av stolthet och fördom och gäspade. Hon jobbade inte direkt här för att hon tyckte om det, men hon behövde pengarna. Men att se små livlösa föräldralösa ungar vanka omkring och beklaga sig var knappt värt den lilla summa hon fick. Hon bläddrade sida igen. Hon hade för länge sedan slutat uppfatta orden på sidorna, och läste nu bara för att hålla sig vaken.
Rose hade inte direkt någon pojkvän. Hon hade aldrig planerat att hamna på ett barnhem i den slummiga delen av London. Men vad skulle hon göra? Utslängd från sitt hem i Paris hade hon rest vidare för sina sista pengar. Försänkt i sina tankar hade hon nästan somnat. Så knackade det plötsligt på dörren och hon vaknade till med ett ryck. Sömnigt hann hon tänka att hon måste se hemsk ut innan hon öppnade den lite sneda dörren med ett kraftigt ryck.
Om hon såg hemsk ut kunde det i vilket fall aldrig mäta sig med synen som mötte henne i dörröppningen. En gravid kvinna, stödd på en ung man. Kvinnan kunde inte vara inte mycket äldre än henne själv, klädd i en smutsig klänning som en gång måste varit vacker. Men indränkt i smuts som den var kunde den inte beskrivas som något liknande, och ett hål skymtade i sidan. Hon bar inget under fast det var december och skorna var lagade på två ställen. Men ansiktet var ändå det mest iögonfallande. Hennes ögon var mörka och pekade åt olika håll, och hennes näsa såg smått böjd ut. Den ena mungipan pekade litet nedåt, som om hon blivit slagen där så många gånger att det aldrig riktigt skulle läka. Hon såg nästan avsvimmad ut. Den unga mannen var blond och stirrade på Rose med stora, skrämda ögon.
”Hjälp!” sa han och tittade från kvinnan till Rose ännu mer skräckslaget. ”Hon ska föda!” nästan skrek han. Rose tappade fattningen för ett ögonblick.
”Men gör något då!” Hans ord väckte liv i henne. En liten flicka som hon kom ihåg som Mira hade smugit sig ner för trappan och stod och kollade på dörren med rädsla.
”Gå upp och dra på dig något” sa Rose skarpt till Mira. ”Och säg åt de andra att ingen annan får gå ner hit” till la hon när hon tänkte på att mannen måste väckt i alla fall några stycken av dem ”Och spring sedan raka vägen hem till Mrs. Cole och säg att hon måste komma genast”.
Mira sprang utan att säga ett ord med två steg i taget upp för trappan. ”Du kan gå nu” sa Rose till mannen. ”Du kan inte göra något mer för henne”. Rose tog tag i kvinnans underarmar och hjälpte henne gå när hon plötsligt öppnade munnen och talade.
”Lämna mig inte! Tom, du måste stanna!” Rose hann upptäcka att tårarna som rann ner för hennes ögon skapade en liten rännil i kindernas smuts innan kvinnan svimmade. Rose var tvungen att ta i allt hon hade för att kunna lyfta henne hela vägen till soffan, och när hon gått tillbaka till hallen för att stänga dörren var den det redan och mannen borta. När hon gått in i kvinnans rum igen hade hon vaknat. ”Aaaaaj, min mage! Tom, lämna mig inte!” gnydde hon svagt. Rose tittade på henne med sorgsna ögon. Kvinnan, eller skulle hon säga flickan, såg så ynklig ut. ”Ta det lugnt” sa hon till slut med så mycket trovärdighet hon kunde uppbåda.
”Tom har redan lämnat mig, va?” Sa kvinnan med skrovlig röst. ”Jag är ensam med hans barn” hon började storgråta igen och skrek plötsligt av smärta. Rose hörde dörren slå igen och hon tänkte på Mira, som nu alltså var på väg för att hämta Mrs. Cole. Hon blev plötsligt rädd att hon skulle behöva förlösa barnet. Rose förstod hur hemsk hon var, ensam med en halvdöd kvinna som skulle föda och skrek om en man som lämnat henne. Och själv hjälpte ju Rose inte ens till.
”Tom är kvar” Sa Rose snabbt. ”Han väntar i hallen”. Kvinnan snörvlar sig och tittar upp på Rose med en lycklig glimt i ögat innan hon biter ihop igen av smärta.
”Såja, det går över” sa Rose och ber tyst att det inte hörs hur desperat hon är. ”Vad heter du?”
”Merope.” värken verkar ha lugnat ner sig. ”Jag är nitton år.” Rose svalde. Merope var ett år yngre än henne själv.
”Hur mår d..” Rose hann inte avsluta meningen innan Merope började skrika igen. Merope fattade hennes hand och de såg på varandra i en sekund innan Merope fick ett till smärtanfall.
”Du ska klara det här! För ditt barns skull” Sa Rose och log. Med Meropes sneda mungipa var det nästan plågsamt att se henne le. Hon nickade svagt.
”Hans far är det vackraste som finns” Säger hon och glimten i hennes ögon är tillbaka. ”Hann du se hans ögon? De är kastanjefärgade. Och håret, det mörka håret…” Hennes sista ord får Rose att rycka till.
”Mörkt hår?”
”Ja, nästan svart, och bruna ögon. Han är som en tavla” Sa Merope med drömmande röst. Rose hade hela tiden trott att den blonda smitaren var barnets far. Även fast hela hennes hjärta protesterade mot allt hon sa, fortsatte hon ljuga för Merope. Just då verkade det som det enda sättet att rädda kvinnan och hennes ofödda barn. De kom in helt i sitt samtal när Merope började skrika igen. Inte en sekund för sent så kom Mira in, tätt följd av Mrs. Cole in i rummet. Rose vände bort huvudet mot Mira, för att slippa se förlossningen. Hon var rädd för Kvinnans skull. Mira var i alla fall mindre och lättare att ta hand om. När hon gått upp och lagt Mira och de andra kom hon ner igen. Och där låg Merope och Mrs. Cole med ett nyfött småskrikande spädbarn i sina armar. En pojke. Merope låg helt stilla med slutna ögon. Rose blev rädd igen, men var lättad av att se på när hennes bröstkorg höjdes och sänktes. Merope öppnade sakta ögonen. ”Var är han?” sa hon skrovligt och hennes son tystnade.
”Din son är här” Svarade Mrs. Cole trött. ”Hon menar hennes man” la Rose till och såg genast förvåningen i Mrs. Coles ögon.
”Tom är borta, eller hur?” Hon började snyfta svagt igen. ”Och barnet! Det kommer aldrig klara sig med bara mig!” Tårarna hade snart rengjort hela hennes ansikte och ett blåmärke uppenbarade sig på höger kind. Så verkade sig något gå upp för henne och hon log.
”Ge mig Tom” Sa hon och sträckte ut armarna för att visa att hon nu menade sin son. Mrs. Cole tog upp en kniv från bordet och skar snabbt och vant av navelsträngen innan hon svepte en handduk om honom och räckte över honom till Merope.
”Han ska heta Tom, efter sin far” Sa hon, som till sonen. ”Jag kommer inte leva länge till” fortsatte hon lugnt när hon såg Roses förvånade blick. Hon hostade till och knep ihop ögonen. ”I mellannamn ska han heta Mervolo, efter min far, och i efternamn Riddle” Mrs. Cole som stått i chock över den udda situationen, verkade återfå talförmågan.
”Du ska inte dö! Jag ska hämta en läkare, han bor inte långt här ifrån” Sa Mrs. Cole och Rose fick en hemsk känsla av att hon ville rädda Meropes liv bara för att slippa tvingas mätta ett till barnhemsbarn. Men hur det än stod till med den saken kanske inte spelade så stor roll för Meropes överlevnad, eftersom Mrs. Cole genast rusade iväg så snabbt hon kunde. När Rose nu var ensam med Merope väcktes hon upp ur chocken.
”Det är sant vet du, du ska inte dö” Sa hon svagt. Merope kved till lite till svar.
”Inte?” sa hon och lyfte täcket. Där under var platsen Tom just födds från, och det strömmade blod. Rose ville springa därifrån men kunde inte lämna Merope. Tunga tårar föll ner för hennes ögonlock. Merope kved till och när hon började tala igen lät det som om hon anstängde sig för varje ord;
”Ta väl… hand om honom.. jag hoppas… att han liknar sin far”
”Krama min hand!” nu var det Rose som skrek, Rose som tappade kontrollen. Och visst kramade Merope tillbaka en stund, men Rose kände snart hur handen blev slapp i hennes. Rose skrek åt henne igen att hon inte fick lämna sitt barn, och när inget svar kom så böjde hon huvudet över hennes filtar och grät.
Meropes dog som hon levde, med smärta och sorg. Men Rose fick aldrig veta historien om kvinnan som hon såg dö. Merope dog med hemligheten om hennes liv.

Wow bra!

Jag har läst nu! Super, du skriver jättebra och så att man blir sugen på att läsa vidare

Läser när jag fått tag på dator. Man sitter nt alltid där vet du. / kram therese som sitter vid sin mobil.


EDIT:
Tårögd skriver jag detta. Det är inte många texter som får mig att gråta, detta måste vara den första FF jag någonsin gråtit för. Det var riktigt himla bra. Vet knappt vad jag ska säga, är ordlös. Kan verkligen leva mig in i det, fortsätt såhär och du kommer komma långt. Önskar jag kunde skriva sådana här texter, som man verkligen blir berörd av.

/kram Therese

Herre gud, Tack! ♥ Blir verkligen skitglad.