"Ett litet vansinne" Dumbledore/Grindelwald (ogillar du pairings med två killar ber jag dig att undvika detta)

Titel: "Ett litet vansinne"
Språk: Svenska
Shipping: Albus Dumbledore och Grindelwald
Rating: Har ännu inte bestämt, men skulle säga minst PG-13.
Kapitel: Har inte delat in i kapitel
Färdigskriven: Verkligen inte.
Övrigt: Ja, ni känner ju till historian. Det blir ju tragedi i slutet, men resan dit kan vara nog så ljuv!
Den utspelar sig ifrån slutet av 1800-talet, början av 1900-talet till och med 1945, eventuellt även tills 90-talet. Vi får se!


Svart mot röd och vit bakgrund. Ett hakkors, nazisternas
anammade symbol. En triangel, med en cirkel och ett streck inritat, Peverells symbol. En regnig natt, en värld i kris och gyllenblonda lockar, ett ungdomligt leende och högmod i övermått. Det fick sin ände år 1945, en duell som avgjorde mycket. Grindelwald.

”Albuuuuuuus…”

En släpig röst letade sig in genom den tunga ekdörren. Den artonårige ynglingen med fylligt rödbrunt hår vid namn Albus Dumbledore, lystrade till rösten och satte beslutsamt punkt med fjäderpennan. Han lutade sig bakåt i fåtöljen, sträckte på benen och gäspade.

”Vad är det?” frågade han och masserade otåligt näsroten. En ung man med solblekt, rufsigt hår och med ögon som glimmade i skenet från stearinljusen uppenbarade sig och lutade sig mot dörrkarmen med en påtaglig nonchalans.

”Vadå vad är det? Du har suttit där i timmar nu. Visst har personer som du och jag viktiga saker att åta oss, men att sitta inne en hel sommardag på det här viset tar död på intellekt. Det är redan kväll nu ju” sade mannen som hette Gellert Grindelwald anklagande och nickade ut genom fönstret mot den mörknande himlen.

”Ojdå…” svarade Albus som varit ovetandes om hur fort tiden passerat. ”Nåväl, jag har i alla fall skrivit färdigt vårt manifest nu. ’Varför mugglare hotar att kväva trollkarlssamhället’” fortsatte han och nickade mot det fullskrivna pergamentet på skrivbordet.

Gellert log hastigt, och ögonen blänkte till av fanatism.

”Jag förmodar att du gjort ett strålande jobb som vanligt, Al. Men vad sägs som ett midnattsdopp? Midsommarafton sägs ju dessutom vara den mest magiska kvällen på hela året…”

Albus log tillbaka, med ett leende som omöjligt kunde mäta sig med Gellerts bländande vita. Samtidigt gjorde hans mage en liten volt. Att tänka sig Gellerts ljusa, nakna hy i månskenet… Det var inte meningen att man skulle tänka så. Men vad gjorde man när man hade en så intelligent, charmerande och attraktiv vän, även om han nu råkade vara man?

Jättebra!

Jättebra! Älskar idén om att skriva om griderwald och dumbledore, har aldrig läst någon sån innan!

Skriver lite till, även några ytterst få läsare är tillräckligt som uppmuntran! Tack för det.


Albus slog ihop den tjocka boken på skrivbordet så att ett litet dammoln bildades.

"Ja, jag kommer väl då. Men jag måste se till Ariana först, hon har alltid reagerat konstigt på midsommaraftnar."

En skugga av otålighet drog över Gellerts ansikte. Han hade aldrig haft något större tålamod med Albus stackars lillasyster, något han inte dolde särskilt väl heller. Han tyckte att Ariana sinkade Albus framgång, och på ett sätt höll Albus med själv.

Albus stegade iväg genom korridoren och knackade lätt på en av de många dörrarna, en dörr med ett hänglås på.

"Ariana?"

Inget svar.

"Alohomora" mumlade Albus och sköt upp dörren. En vildögd flicka med långt, trassligt hår snodde runt på sin säng, men blev lugn igen när hon såg vem det var som stört henne. Lugn var väl inte rätt ord egentligen, snarare likgiltig.
Även om Arianas hållning var avslappnad, så klöste och krafsade hon rastlöst i träet på sängbordet, och små purpurfärgade gnistor som lämnade hennes fingertoppar gjorde svarta märken.

"Gå din väg. Jag vill att Aberforth kommer." sade hon. Tydligen var det här en av de dagar då hon var mindre vänligt inställd till sin äldste bror.

Albus kände hur det högg till i hjärtat. Hon hade alltid föredragit Aberforth.

"Ja, jag ska hämta honom. Jag ville bara försäkra mig om att du mådde bra."

Ariana fnös.

"Mår bra? Jag?"

Albus svarade inte, utan höll bara upp dörren åt sin yngre bror som plötsligt anlände.

"Jag och Gellert går och tar ett dopp" sade Albus, utan att kunna möta Aberforths blick.

Åh, tycker lite synd om Albus, men it's awesome. Mer!

Albus skyndade snabbt ut ur rummet, bara för att snubbla över den onödigt höga tröskeln. Som tur var (eller inte) fångades han i precis rätt ögonblick av Gellert.

"Du må vara ett geni Albus, men särskilt smidig har du aldrig varit" sade Gellert med ett leende och andades imma på Albus glasögon. Albus hoppades febrilt att det inte syntes hur han rodnade i halvdunklet. Aberforth betraktade dem båda med ögon som smalnade, innan han otåligt föste ut dem och stängde dörren.

Albus avlägsnade sig långsamt ifrån sin vän, som blängde på den stängda dörren.

"Abe gillar inte mig" konstaterade han lugnt.
Dumbledore tänkte på att det kanske hade något med det faktum att han praktiskt taget haft ihjäl en av Aberforths getter, plus det faktum att han kallade honom för 'Abe', att göra. Men han valde att inte säga något.

Gellert släntrade ut i hallen och slängde slarvigt sin rock över axeln innan han tittade uppfordrande över axeln mot Albus.

"Kommer du? Det är så kvavt här inne att jag håller på att dö. Undrar om det blir åska?"

Albus tänkte precis säga något om att mamma, Kendra, säkert kunde känna det i sitt knä som vanligt, men hejdade sig med orden på tungan. Mamma fanns inte mer. Hon var död. Död och begraven, och det var därför Albus numera var familjens överhuvud.

Han ruskade på huvudet, försökte att bli kvitt de tankarna. Istället följde han Gellert ut i sommarnatten, gick över kullerstenarna mot de mindre grusvägarna som ledde ner till sjön. Gellert insöp den friska luften i giriga andetag medan Albus betraktade honom diskret. Han såg så bra ut, ja han var nästan vacker. Lång, välbyggd, honungsblont hår och blå, betagande ögon. Detta hade även traktens flickor lagt märke till, men Bathilda Bagshot vakade över sin skyddslings umgängeskrets som en hök.

Albus hade hon dock godkänt. Han var ju så intelligent och artig! Om bara gammelmoster Bathilda visste vad Albus hade för tankar om Gellert.

Åh, jag älskar den! Du skriver jättebra

jag håller med! Du skriver grymt! Jättebra!

Åh, tack! ^^ Kul med två hängivna läsare!

Ja, den är jättebra^^ Kommer det mer snart?