Att Köra Fel I De Dalsländska Urskogarna.

Tänkte göra en riktigt dramatisk rubrik som drar folks ögon till sig.
Okej, så tänkte jag inte, men... äh. Jag vet inte vad jag tänkte.

HUR SOM HELST.

HEJ IGEN MUGGARPORTALEN!

Minns ni mig? Jag har i princip inte varit inloggad på tre dagar, och hela veckan har det allmänt varit vääldigt dålig aktivitet av mig i forumen. Skolan och stallet har tagit all min tid, och jag har egentligen absolut inte tid att vara inloggad nu heller men det är strunt samma, jag saknar er pojkar och flickor så jag tar mig tid nu att skriva detta, mest för att jag vill berätta det för någon.
Detta är en berättelse som är helt sann ^^

Jag var med om ett riktigt äventyr i fredags. Vid halv nio-tiden i fredags kväll åkte jag och min mamma till stallet och utfodrade hästarna (jag har haft stalljour den här helgen, vilket innebär att jag och min mamma har ansvarat för 21 hästar- utfodring, mockning, in- och utsläpp, allt det där - från fredag till söndag kväll), och efter det skulle vi åka och hämta min 13-åriga syster som var hos en kompis.
Vi visste inte var den här kompisen bodde, men min syster tog fram sin GPS i mobilen och skickade sen en automatisk adress och vägbeskrivning till min mobil.
Halv tio åkte vi från stallet, efter den här vägbeskrivningen som jag lyckades ta fram i Google Maps i min iPhone.

Som tur var hade jag bestämt mig för att åka till stallet den kvällen med fulladdat mobilbatteri och som tur var hade mamma tankat bilen dagen innan.
För det som väntade oss var en surrealistisk och mardrömslik tretimmarsbilfärd i Dalslands djupaste skogar.

Först misstänkte vi inget - vi reagerade på att det var långt, 50 minuter skulle det ta att åka, men vi visste ju att vi inte skulle kunna köra fort så.
Vi svängde av från en liten by som jag varit i eller snarare åkt igenom massa gånger, in på en mindre väg, och allt var frid och fröjd.
Efter att ha åkt länge och väl på den kom vi till en ännu mindre by som jag aldrig hört talas om, den låg isolerad i skogen och det var skumt att jag inte kände igen den eftersom den hörde till min kommun och det är en vääldigt liten kommun det rör sig om.
Vi svängde av från den byn in på en oasfalterad väg och följde den länge. Mörkret föll. Det var en hel del djuraktivitet - vi såg fem älgar (varav en på fyra meters håll, lika imponerande varje gång!), en tjäder, två harar, en grävling och säkert ett dussintal rådjur.
Jag råkade läsa vägbeskrivningen fel och lurade in mamma på sidospår två gånger, men när vi väl var på rätt kurs igen så hade vägen blivit VÄLDIGT smal. Och gropig. Kolsvarta vattenpölar prydde vägen, pölar vars djup var omöjligt att bedöma.
Vi började berömma oss själva för val av bil, då pappas låga långfärdsbil och min skraltiga övningskörningsbil båda med all sannolik hade kört fast på den vägen. Mammas bil är hög, och klarade sig rätt bra.

På ett ställe hade ett träd blåst ner över vägen. Det var rätt komiskt, för stammen på den tunna, tunna björken kan inte ha varit mer än tre-fyra cm i diameter. Ändå fick vi stanna för den, och jag hoppade ur bilen och drog den ur vägen.

Vi åkte förbi övergivna hus, verkligen övergivna - lämnade att förfalla till ruiner. Djupare och djupare in i skogen, och det blev mörkare och mörkare.
Klockan blev mer och mer, och vi som skulle upp klockan sex dagen därpå var inte alltför väl till mods.

Täckningen försvann, och jag vet inte hur min app lyckades men den fortsatte ändå att leda oss ända fram till slutdestinationen - en samling övergivna hus. Det var släckt i alla fönster och vi frågade oss själva HAR VI VERKLIGEN KOMMIT RÄTT?

Och vi fick inte tag i min syster. Vad skulle vi göra?
Vi vände och körde tills vi fick täckning igen. Jag ringde pappa och han fick nya anvisningar om var min kära syster höll hus... det var på en plats som då för oss låg 6 mil bort. Den här gången skulle vi tydligen följa en landsväg, så vi var inte lika skeptiska utan körde hela den smala, eländiga vägen tillbaka, in i civilisationen igen och ut till ett annat lätt avlägset ställe, men här kommer det riktigt oförklarliga: det tog helt orimligt mycket kortare tid att köra tillbaka än dit.
Både jag och mamma noterade tiden. Och det går inte ihop. Vi höll samma hastighet och visserligen körde vi ju fel två gånger, men de två felkörningarna tillsammans kan ha tagit max en kvart. Max. Och det saknades mycket, mycket mer än en kvart.

Det var som om att det verkligen var meningen att vi skulle ut ur den där skumma, urgamla skogen.

Hur som helst, det fick i alla fall ett lyckligt slut... vi hittade rätt hus, fick med syrran, körde hem. Var hemma vid ett-tiden på natten. Och vi som skulle upp igen i ottan och slita i stallet en hel dag. Ja, det var synd om oss ;>
Men allt gick bra, mat- och sömnbrist till trots gick jag på autospeed. Jag var inte särskilt trött utan mest avtrubbad. Det läskiga är att det inte är någon obehaglig känsla alls utan snarare behagligt o.o

Okej, jag svamlar. Det... var det. Det var allt, tror jag.
Vad jag vill komma fram till är: LÄMNA ALDRIG HUSET UTAN FULLT BATTERI PÅ MOBILEN OM DU SKA TILL EN OKÄND DESTINATION för vad hade vi gjort om jag inte haft det? Vad hade hänt om vi kört fast?
Vi hade fått sitta där tills någon hittade oss.
Och vem vet hur lång tid det hade tagit...

Hahahhahahaha avlider. ♥ Åka vilse alltså. Det kan gå som det gör! Påminner mig om när vi valde att åka kustvägen på Öland när vi skulle tillbaka till stugan en gång... NEVER AGAIN

Fast vi var inte vilse (a ) vi var bara jävligt, jävligt fel... HAHAHA. Felet var att vi åkte längs med fel sjö.

Pappa: "Åker ni längs med Västra Silen?"
Jag: "Japp. Östra Silen."
Pappa. "ÖSTRA SILEN!?"

HAHA.

Men, eh, så går det ibland, även om man undrar ibland varför man ens försöker .-.