Jane Drapen och ugglans ögon

Titel: Jane Drapen och ugglans ögon.
Språk: Svenska.
Typ av text: Fanfiction, typ. xP
Rating: G, (skulle jag tro. xP)
Kapitel hittills: 0
Färdigskriven: Ehm... Nej.

Handling: Jane Drapen är en mugglarfödd flicka på 11 år. Hon älskar även ugglor väldigt mycket, fast hon visar det inte för ofta. Jane har dessutom varit homosexuell en gång, och för det blir hon retad i skolan. Det är nästan ingen som pratar med henne, förutom hennes föräldrar. Fast det är inte ofta de gör det. Janes pappa kan inte vara hemma så ofta och brukar åka ärenden mycket. Hennes mamma måste jobba väldigt mycket och även när hon kommer hem på kvällarna sitter hon med sin dator och arbetar. Det händer en del i Janes liv, precis som alla andra, men vi ska få titta på Janes liv och ingen annans. Fast det kommer bli intressant. Från den torsdag då Jane fick syn på en uggla sitta på en gren på en asp en bit bakom buskarna börjar märkliga saker hända. Hon blir fascinerad av ugglan, men särskilt av ögonen. De helt, bärnstelsgula ögonen, nästan helt utan pupiller. De lyser som gatlyktorna, men ändå på ett helt annat sätt. Så tilldragande...


Jag kommer att skriva den här i jag-form, för att man ska få veta så mycket om Janes händelser här som möjligt. Jag hoppas, att ni kommer tycka att den låter bra eller intressant. Om ni gör det, kommentera. Jag börjar förmodligen skriva efter 2 kommentarer, minst.

Låter bra! Börja!

Kul, vill höra fortsättning

Kapitel 1

Jag slog igen boken, Ugglan, det intressanta nattdjuret, när jag hörde ljudet av nycklar som låser upp ytterdörren.
Det var tur att vi slutade tidigt idag, för jag skulle inte stå ut med att stanna på skolan länge till. Inte med... dem där... dem som tror att de kan reta vem som helst utan vidare.
Så därför cyklade jag till skolan, så att jag skulle kunna komma hem fortare. Det är riktigt effektivt, måste jag säga. När man trampar igång, och fått upp farten - det känns fritt och bekvämt när den svala vinden fläktar i ansiktet i farten, känns som man äntligen får flyga iväg från det man avskyr.

Det var mamma eller pappa i alla fall, det var ett säkert, för dem var de enda - förutom jag - som hade nycklar till vårt hus.
Fast i och för sig, farbror Quentin hade ju extra nycklar förstås, men varför skulle han komma nu?
Jag la försiktigt ifrån mig boken - jag var mycket rädd om den - och smög sakta fram till min dörr och kikade gen om nyckelhålet. Jag såg och hörde hur handtaget trycktes ner, och hur dörren öppnades. Jag insåg att det var pappa som kom, även fast jag inte kunde se överdelen på honom. Men jo, jag kunde känna igen hans steg och andetag om jag så bara hörde dem.
Jag backade tyst i händelsen att pappa skulle öppna dörren. Men det gjorde han inte. Han gick till vardagsrummet, verkade det som, som gick runt mitt rum.
Så jag öppnade dörren och gick till vardagsrummet.¨
"Hej pappa!" sa jag när han såg mig. Han satt i fåtöljen, och han såg lite bister ut.
"Hej", sa han och ansträngde sig till ett (misslyckat) leende. "Har det gått bra att vara ensam?"
"Jaa", sa jag och gick lånsamt och satte mig på fotpallen. "Är allt som det ska?" frågade jag. "Vill du att jag ska posta ett brev eller nåt sånt?"
"Nej, Jane", sa han. "Men tack för erbjudandet. Det är lugnt, allt är som det ska med mig."
Fast det såg inte så ut, tänkte jag. Han såg knappast lugn ut. Snarare bitter och trött.
"Är det helt säkert?" frågade jag, utan att ge mig.
"Jane, låt mig vara ifred nu. Allt är som det ska med mig", sa pappa allvarligt. Hans ton sa tydligt att samtalet var slut, att jag skulle göra som han sa och låta honom vara.

Jag gick in till mitt rum, och stängde dörren noga efter mig. Tydligen vad pappa ville. Vara ensam och ifred. Det var ju just typiskt, tänkte jag, pappa som aldrig kommer hem och så när han väl är hemma så vill han inte vara med mig.
Jag skulle just gå och fråga vart mamma var nånstans, men kom på att pappa inte ville bli störd. Jag satte mig vid skrivbordet med armarna i kors, kände mig sur, nästan uttråkad på något sätt. Jag klottrade snabbt upp något på en orange papperslapp och satte upp den på min anslagstavla. Det brukade jag göra när det var någonting jag funderade över, eller något som jag måste komma ihåg. Just nu undrade jag vad det var med pappa. Han brukade ju inte vara såhär?
Jag tittade på mina andra lappar. "Ny uggla till uggledagiset varje tisdag", stod det på en lapp. Det var en av mina första lappar. Mitt "uggledagis" var en stor, småpyntad kartongbit som låg i mitt skåp. Jag kom och tänka på den och gick och plockade fram den, satte mig på golvet. Det stod "UGGLEDAGIS" med snirkliga bokstäver högst upp. På kartongbiten fanns (som dekoration) grönt papper, utklippta träd ur tidningar, utklippta nattbilder (bland annat fullmåne), och som var det viktigaste av bilden, var ugglorna.
Alla slags bilder som hade med ugglor att göra satt här och där på bilden. Ugglor jag hade ritat, ugglor utklippta ur tidningar, märken som föreställde ugglor (såna med knappnålar på), och allt sånt som på något vis var ugglor.
Varje tisdag skulle jag sätta dit en ny uggla, rita en, klippa ut en, sätta dit en ny bara. Kanske rensa och ta bort de som var fula eller dem jag hade tröttnat på.
Jag tittade på almanackan. I morgon var det tisdag.

Jag suckade och la mig på rygg och tänkte på pappa. Varför skulle allt sånt hända just mig?
________________________________________

Det kanske blev lite långt. Säg gärna vad ni tycker, jag tål kritik!

JätteJätteJätteJätteJätteJättebra!!

Okej kanske ska sluta att skriva...

Du skulle bara våga...

Bra ♥ *bevakar*

Fast i och för sig... Jag fortsätter nog.


Kapitel 2

Jag bet lite på pennan, ögnade igenom det jag hade skrivit. Fattade ett beslut, skrev några rader till, vek ihop brevet, klottrade dit adressen.
Det var lördag, så det var ändå helt meningslöst att lägga på brevet eftersom det inte skulle komma fram förän om minst en halv vecka.
Men jag var ivrig. För ivrig för att kunna vänta.
Jag kunde lika gärna ha väntat med att skriva brevet också, men varför skjuta upp någonting? Tss, det skulle väl bli en stor nyhet för "flickgänget". Man skulle kunna tycka att de skulle kunna skriva en tidning. "Flicka eller spricka?", eller "Tjejskvaller - lär dig vara flicka på rätt sätt", eller något sådant. Det kunde jag lätt föreställa mig.
Jag satte på mig några enkla skor och en tunn kofta, ryckte åt mig brevet och gick ut. Jag kände att det var svalt, men ändå varmt, i luften.
Sommarkänlsa.
Då kom jag på - vi hade ju haft skolavslutning. Det var sommarlov.
Jag trängde fram mitt första leende på flera dagar. Äntligen sommar. Gräset var alldeles sommargrönt och vita, härliga, blommor slog ut på träden. Jag skuttade runt på den gröna gräsmattan - jag skulle slippa se dem där retande tjejerna på flera månader.
Men jag slutade skutta lika fort.



Här stannar jag, men jag är inte klar med kapitlet än. Så ni får kommentera och så, sen så fortsätter jag.

Jättegoodigt!