Från älskad till hatad

Titel: Från älskad till hatad
Språk: Svenska
Typ av text: Fanfiction
Författare: Hermia och Pixi
Handling: Den handlar om Lily och Petunia och deras liv. Jag kommer att skriva ur Lilys perspektiv och Pixi ur Petunias

Låter bra, börja.

Här kommer första kapitlet. Ni kommer att känna igen händelsen. Enda skillnaden är att den är skriven ur Lilys perspektiv.

Kapite 1: Ny bekantskap

Jag gungade högre och högre. Det var härligt. Fartvinden slet i mitt hår och jag började satsa.
”Lily, gör det inte” skrek Petunia men det var för sent, jag hade redan släppt taget om gungan när den var som högst i sin båge och flugit upp i luften, bokstavligen flugit, kastat mig upp mot skyn med ett tjut av skratt. Jag susade genom luften som en trapetskonstnär och landade lätt.
”Mamma sa åt dig att inte göra så där.” Petunia stannade sin gunga genom att släpa sandalklackarna i marken, så att det skrapade och knastrade i gruset. Sedan hoppade hon upp och satte händerna i sidorna.
”Mamma sa att du inte fick, Lily!”
”Men det gick ju fint” sa jag, som fortfarande fnittrade. ”Tuni, se här. Titta vad jag kan göra.”
Petunia såg sig omkring. Lekplatsen var tom sånär som på oss. Jag plockade upp en blomma från en buske i närheten. Petunia kom närmare, uppenbarligen sliten mellan nyfikenhet och ogillande. Jag väntade tills hon var tillräckligt nära för att kunna se tydligt och höll sedan fram handflatan. Där låg blomman och öppnade och slöt sina äppar so ett bisarrt ostron med flera läppar.
”Få den att sluta” skrek Petunia gällt.
”Den är inte farlig” sa jag, men jag slöt handen om blomman och kastade tillbaka den på marken.
”Det är inte rätt” sa Petunia, men hennes ögon hade följt blommans flygt ner till marken och dröjde kvar på den. ”Hur bär du dig åt för att göra det” tillade hon och det hördes en tydlig längtan i hennes röst.
”Det är väl självklart, va?”
En pojke hade hoppat fram i buskarna. Hans svarta hår såg otvättat ut och hans kläder var illa passande. Han var klädd i urvuxna jeans, en sjaskig, alldeles för stor kavaj som kunde ha tillhört en vuxen man, och en konstig skjorta som liknade en arbetsblus. Petunia skrek och sprang tilllbaka mot gungorna men jag stannade kvar där jag var trots aatt jag var helt förskräckt. Pojken verkade ångra att han visat sig. En matt rodnad steg upp på de gulbleka kinderna när han såg på mig.
”Vad är det som är självklart?” frågade jag. Pojken hade en min av nervös upphetsning. Med en blick på Petunia som väntade borta vid gungorna, sänkte han rösten och sa:
”Jag vet vad du är för nåt.”
”Vad menar du?”
”Du är...du är en häxa” viskade pojken. Jag blev genast förnärmad.
”En sån sak är faktist inte särskilt snällt att säga till nån.” Jag vände mig om med näsan i vädret och tågade iväg till min syster.
”Nej” sa pojken. Han var mycket röd i ansiktet nu och jag undrade varför han inte tog av sig kavajen. Han flaxade efter oss, skrattretande lik en fladdermus. Jag och Petunia betraktade honom ogillande och höll fast i en av gungstängerna.
”Du är det” sa han till mig. ”Du är en häxa. Jag har spanat på dig ett tag. Men det är inget fel med det. Min mamma är en häxa, och jag är en trollkarl.” Petunias skratt var kallt som vatten.
”Trollkarl” skrek hon, karsk igen nu när hon hämtat sig från chocken när han plötsligt dök upp. ”Jag vet vem du är! Du är den där pojken Snape! De bor i Spinnargränden nere vid floden” sa hon till mig och det hördes tydligt på hennes ton att hon betraktade stället som en dålig rekommendation. ”Varför har du spionerat på oss?”
”Jag har inte spionerat” sa pojken, Snape hade Petunia sagt att han hette. ”Jag skulle i vilket fal inte spionera på dig” tillade han illvilligt ”för du är en mugglare.” Trots att Petunia inte förstod ordet kunde hon inte ta miste på tonen.
”Lily, kom med nu, så går vi” sa hon gällt. Jag lydde ögonblickligen min syster och blängde på Snape när jag gick. Han stod och tittade på oss när vi tågade ut genom lekplatsgrinden.

Lily gungade högre och högre. Det såg läskigt ut. Fartvinden slet i Lilys hår och hon började började satsa.
”Lily, gör det inte” skrek jag men det var för sent, Lily hade redan släppt taget om gungan när den var som högst i sin båge och flugit upp i luften, bokstavligen flugit, kastat sig upp mot skyn med ett tjut av skratt. Hon susade genom luften som en trapetskonstnär och landade lätt.
”Mamma sa åt dig att inte göra så där.” Jag stannade min gunga genom att släpa sandalklackarna i marken, så att det skrapade och knastrade i gruset. Sedan hoppade jag upp och satte händerna i sidorna.
”Mamma sa att du inte fick, Lily!”
”Men det gick ju fint” sa Lily, som fortfarande fnittrade. ”Tuni, se här. Titta vad jag kan göra.”
Jag såg mig omkring. Lekplatsen var tom sånär som på oss. Hon plockade upp en blomma från en buske i närheten. Jag kom närmare, jag ville se det men samtidigt inte. Lily väntade tills jag var tillräckligt nära för att kunna se tydligt och höll sedan fram handflatan. Där låg blomman och öppnade och slöt sina äppar som ett bisarrt ostron med flera läppar.
”Få den att sluta” skrek jag gällt.
”Den är inte farlig” sa Lily, men jag slöt handen om blomman och kastade tillbaka den på marken.
”Det är inte rätt” sa jag, men mina ögon hade följt blommans flygt ner till marken och dröjde kvar på den. ”Hur bär du dig åt för att göra det” tillade jag och jag hörde en tydlig längtan i min röst.
”Det är väl självklart, va?”
En pojke hade hoppat fram i buskarna. Hans svarta hår såg otvättat ut och hans kläder var illa passande. Han var klädd i urvuxna jeans, en sjaskig, alldeles för stor kavaj som kunde ha tillhört en vuxen man, och en konstig skjorta som liknade en arbetsblus. Jag blev rädd och skrek och sprang tillbaka mot gungorna men Lily stannade kvar där jag var trots att hon såg väldigt skrämd ut. Pojken verkade ångra att han visat sig. En matt rodnad steg upp på de gulbleka kinderna när han såg på Lily.
”Vad är det som är självklart?” frågade hon. Pojken hade en min av nervös upphetsning. Med en blick på mig som väntade borta vid gungorna, sänkte han rösten och sa:
”Jag vet vad du är för nåt.”
”Vad menar du?”
”Du är...du är en häxa” viskade pojken. Lily blev genast förnärmad.
”En sån sak är faktist inte särskilt snällt att säga till nån.” Lily vände mig om med näsan i vädret och tågade iväg till min mig.
”Nej” sa pojken. Han var mycket röd i ansiktet nu och jag undrade varför han inte tog av sig kavajen. Han flaxade efter oss, skrattretande lik en fladdermus. Jag och Lily betraktade honom ogillande och höll fast i en av gungstängerna.
”Du är det” sa han till mig. ”Du är en häxa. Jag har spanat på dig ett tag. Men det är inget fel med det. Min mamma är en häxa, och jag är en trollkarl.”
Min första tänke var att han måste vara knäpp.
Mitt skratt var kallt som vatten.
”Trollkarl” skrek jag, karsk igen nu när jag hämtat mig från chocken när han plötsligt dök upp. ”Jag vet vem du är! Du är den där pojken Snape! De bor i Spinnargränden nere vid floden” sa jag till Lily och det hördes tydligt på min ton att jag betraktade stället som en dålig rekommendation.
Men det var det ju också.
”Varför har du spionerat på oss?” frågade jag.
”Jag har inte spionerat” sa pojken, Snape hette han. ”Jag skulle i vilket fall inte spionera på dig” tillade han illvilligt ”för du är en mugglare.” Trots att jag inte förstod ordet kunde jag inte ta miste på tonen.
”Lily, kom med nu, så går vi” sa jag gällt. Lily lydde ögonblickligen mig och blängde på Snape när jag gick. Han stod och tittade på oss när vi tågade ut genom lekplatsgrinden. ''Varför har spionerat på mig Tuni?'' frågade hon mig oroligt.''Jag har faktiskt ingen aning Lily'' suckade jag. Vi gick hem.

Någon som vågar läsa?

Jättebra!

Tack så jättemycket!
Någon mer som har läsa får GÄRNA kommentera och säga vad den tycker

JÄTTE BRAAAAAAAAAAA

Ena författaren är borttagen
Synd, denna fanfic verkade bra </3

Kan inte Hermia forsätta?

Om ni orkar vänta skulle jag kiunna fortsätta denna själv men då kan det ta lite längre tid