Ebonie Black [SV]

Den här novellen handlar om Ebonie Black, Sirius Blacks gömda dotter. Vad ingen visste om Sirius var att han som 20 år fick en dotter - Ebonie Black. Modern till Ebonie - Cathlynne River (gick i Ravenclaw samtidigt som Sirius) - blev dödad av några dödsätare endast tre månader efter Ebonies födelse. För att Ebonie inte skulle drabbas av samma missöde som hans älskade Cathlynne gömde han henne hos den han litade på mest av alla, gamla Crystabella Bliss. Crystabella är en gammal häxa som bor mitt i en stor skog, som ingen besöker. Ebonie har endast svaga minnen av sin far, men hon har levt i stort sett hela sitt liv hos Crystabella. Hon är helt avskärmad från omvärlden, men en dag förändras allt...

Jag kommer skriva i jag-perspektiv, bara så ni vet!


Jag kommer inte kunna uppdatera varje dag, men ska försöka så ofta jag har tid

Låter bra

Tack

Börjar efter en till kommentar!

låter bra, kör på!!

Ledsen att det tog tid, skulle iväg igår


Jag vaknar upp med en obeskrivlig känsla av att det är idag det händer. Men vad? Jag sätter mig upp och hoppar sedan ner på det slitna trägolvet. Ett kallt vinddrag får mig att titta ut genom fönstret, och får syn på Crystabella.
”Crysta…”, börjar jag, innan jag får syn på något hon håller i handen. Ett brev. Vi får aldrig brev! Det har hänt ungefär tre gånger i mitt 11-åriga liv, och alla har varit från Crystabellas bistra gamla syster Isadora. De har handlat om olika gamla diskussioner hon har känt för att dra upp ett tjugotal år senare, men Crystabella och jag har bara småskrattat och sedan struntat i dem. Men nu, vad kan det vara? Jag betvivlar att det är från Isadora, eftersom hennes alla har varit illvrål. Vill hon försöka bli sams med sin syster. Jag bestämmer mig för att fråga.
”God morgon… vad har du där?”, säger jag och pekar på pergamentet hon håller i.
Till min förvåning tittar hon sorgset på mig innan hon släpper för att låta det sväva bort med vinden.




Vad tycker ni? Är det någon idé att fortsätta?

Ja, fortsätt, jättebra

Det var superbra, du ska absolut fortsätta!! du är jätteduktig på att skriva

Tack!



Jag förstod genast att någonting var fel. Istället för att gå ut genom dörren kravlar jag mig ut genom fönstret och springer till Crystabella.
”Vad är fel, Crystabella? Vad är det?”, frågar jag och griper tag i hennes axlar. En hemsk känsla slår mig, Crystabella som alltid är så lugn och sansad.
”Nej, inget farligt, Ebonie, inget farligt”, svarar hon kort innan hon fortsätter, ”jag visste ju att det skulle komma.” Jag känner mig lite lugnare, men undrar fortfarande vad hon menar med ’jag visste ju att det skulle komma’.
”Varför släppte du brevet? Vad var…”, börjar jag, men avbryts mitt i meningen av att något täcker min syn. Jag för reflexmässigt upp handen mot ansiktet och griper tag i det som flugit in i det. Pergamentet som Crystabella släppte är nu en pappersboll i min hand. Jag tittar upp och möts av Crystabellas varnande blick, och inser att det gäller att handla snabbt. Jag lyder alltid och har aldrig varit något besvärligt barn, men det här är annorlunda. Jag får inte tillåtelse att läsa det som är till mig! Det gör mig upprörd, även om jag innerst inne vet att Crystabella alltid vill mitt bästa. Jag klättar snabbt upp i den tjocka eken på baksidan av stugan och vecklar ut pappersbollen. När jag ser vapenskölden högst upp på pergamentet ser jag plötsligt bilden av främlingen som är min far.

Bevakar :-)

BEVAKAR såklart