Hemligheten om Haymitch- THG fanfiction

Hej! Jag tänkte kanske skriva en ff om spelen då Haymitch vann. Som några kanske vet skriver jag egentligen en annan ff, men inspirationen har tagit slut till den så jag skriver denna under tiden. Om någon är intreserad såklart.
Jag kommer att skriva när jag har tid och ibland landet ta lång tid mellan kapitel. Läs gärna!

Titel: Hemligheten om Haymitch
Kapitel färdigskrivna: 1/2 typ...
Handling: Maysilee Donner blir utvald till de femtionde Hungerspelen. Det handlar om hur hon blir vän med Haymitch och hur händelserna på arenan utvecklar sig. Ni kommer också få läsa om hennes intervju m.m.

Man måste nästan ha läst någon av böckerna för att förstå.
Så spoiler varning!




SMAKPROV:




Mammas fingertoppar är svala mot min nacke. Hennes händer rör sig snabbt men koncentrerat över mitt kastanj rödbruna hår. Mamma har alltid varit fenomenal när det gäller håruppsättning, så det tar inte lång tid tills en rak, felfri fläta hänger på min rygg.
Hon klappar mig uppmuntrande på axeln.
>> Så där, nu är det klart. Vill du se dig i spegeln?<<
Jag nickar tyst och reser mig upp från trästolen jag sitter på. Det är en fin stol. Rikt utsirad med många detaljerade bilder. Mamma fick den från far i bröllopspresent innan han dog. Då han fortfarande kunde arbeta med sina händer och forma de mest otroliga möbler. Det är ganska synd, att jag aldrig fick träffa honom. Han var en fin man brukar mamma säga. Men jag vet inte. Jag kände honom aldrig. Det är därför jag kallar honom far och inte pappa. Pappa är liksom ett ord för någon man älskar. Jag älskar inte far. Så många gånger mamma skyllt på mig för det.
Med ett litet ryck återvänder jag till nuet och upptäcker att jag står framför en spegel. Jag blickar in i ett par grå blå ögon med ett dystert uttryck. En axellång fläta med ett blått sidenband längst ner pryder mitt huvud. Jag känner trevande på flätans hårfäste. Jaha, inbakad fläta. Då är jag riktigt fin, tänker jag sarkastiskt. Men jag säger inget till mamma. Då skulle hon bli sårad och det vill jag inte.
>>Vad tycker du?<< frågar mamma förhoppningsfullt.
>>Jag.... Tack, mamma.<<
Jag kramar om henne.
>>Om du ska till huvudstaden måste du ju vara fin.<<
Aj. Mammas ord träffar hårt. Slåttern. Just det. Jag som försökte glömma.
Oron hugger tag i mig igen. Jag tänker på Noelle. Tänk om de drar upp hennes namn? Lilla känsliga Noelle som inte ens kan se ett dött fågellik utan att må illa. Bara jag tänker på hur hon darrade en gång när vi såg ett revben från en död, förmulltnad strykarkatt på gatan. Hur skulle hon klara sig på arenan? Jag säger bara två ord. Inte bra.
Jag tänker inte låta min tvillingsyster tvingas ut på dit. Helt i regeringens händer.
>>Oroa dig inte.<< viskar mamma i mitt öra, som om hon läst mina tankar. >> De tar ingen av er. Det ska jag se till.<<
>>Det kan du inte..<< viskar jag. >>Vi är helt i deras händer! Dessutom är det femtionde Hungerspelen i år. Dubbelt så många tävlande. Dubbelt så stor tjans att någon av oss blir utvald...<<
Plötsligt tystnar jag. Bakom mammas axel ser jag Noelle ståendes precis bakom tröskeln. Hon gråter.
Mamma rusar fram och slänger armarna om henne, säger ett par tröstande ord och överöser henne med kyssar och lovord om att inget kommer att hända.


Så fel hon har.

Jag tycker att storyn verkar jättebra! Vill gääärna läsa mer!

^ Tack!

Vad heter föresten Katniss mor?

Jag tycker också den är jättebra skriv mer!

Hon säger väl aldrig namnet på Katniss mor eller?

^ Kanske inte....
Ok, då får hon heta ....hm.... Maria.

HELT JÄKLA SUPERBRA JU!
Du äger!^^

AWSOME! De kallar bara Katniss mamma för mor eller mrs Everdeen.

Superbra!!!! ^^fortsätt! ;D

Here it is!
Även om det inte händer något och är ett rätt så tråkigt kapitel, men det var nödvändigt för att historien ska forsetta. Även om alla vet att så kan jag inte hoppa över det.
Nåja, jag blev riktigt nöjd med slutet. Typ.




Vi går den vanliga vägen till torget. Fåglar sjunger och då och då sveper en lett bris förbi. Noelle bredvid mig kramar hårt om min arm. Hon har panik för vi har just gått förbi en svältande kvinna nära döden. Till och med sånt får henne att vilja kräkas.
Jag måste erkänna att jag också är nervös. Tänk om det blir jag?
Nej, så blir det inte. Nej, nej, nej! försöker jag intala mig själv, men det lugnar inte det lilla nervösa oroliga monster som river inuti mig.
Tänk om det blir jag.
Plötsligt står vi på det halvfulla torget. Det hänger flaggor lite överallt och folk pratar lågmält med varandra. Jag spejar ut över folkmassan. Där!
Jag rusar fram till min och Noelles bästa vän Marie Everdeen. När hon hör mina steg vänder hon sig förvånat om. Maries ansikte lyses upp av ett leende. Vi kramar om varandra. Då kommer Noelle. Hon tittar hänfört på Marie, som hon alltid gör när vår vän är i närheten. Marie är som alltid lika vacker.med hennes blonda glänsande hår och vackra snälla leende ser hon ut som en ängel.
>>Hej, Noelle!<< ler hon glatt.
>> Hej<< svarar min syster tillbaka.
Det blir tyst. Vi tänker nog alla tre på den hemska slåttern som snart ska ske. Som bevis för det mumlar Noelle:
>> Vi kanske ska ställa oss i inhägnaden.<<
Alla tre samtycker och vi börjar gå ditåt. Jag kastar en sista blick på mamma. Hon ser efter oss när vi går. När mamma möter min blick kastar hon en slängkyss och ler lamt.
Jag kan höra hennes röst: Det kommer inte hända er något. Jag lovar. ♥

Så fel hon har, fast det vet ju inte jag.

>> Och nu kan vi börja!<<
Jag rycks tillbaka till nuet. Jag har stått och tänkt på förra årets Hungerspelen. När de slogs under vatten, med dykargrejor och allt. Jag ryser när jag tänker på hur många som blev uppätna av hajar.
Plötsligt blir jag medveten om att jag missat den kända filmsnutten och borgmästarens tal. Jag blir inte precis ledsen. Talet brukar inte vara något vidare.
>> Damerna först!<<
Mitt hjärta sjunker. Jag ser den långa, fjäderprydda damen med lila hår gå mot flickornas skål. Hennes hand letar sig långsamt ner till de tusen olika små lapparna. Hon tar först en lapp som ligger överst, men ändrar sig sedan och tar den längst ner.
>> Miranda Hippkirk!<< ropar hon glatt.
Jag ser Miranda gå upp på scenen. Hon är kanske 13 år.
>> Stackars flicka.<< hör jag några sucka lågmält.
Jag ser mig om. Runt omkring står en massa sjuttonåringar och väntar på att slåttern ska ta slut. Bredvid mig , en på varje sida , står Noelle och Marie. Jag känner mig lugnad.
Nu är det dags för nästa kvinnliga deltagare.
Den lila kvinnan tar lotten överst och läser upp:
>> Maysilee Donner!<<
Mitt hjärta bokstavligen stannar. Jag kan knappt andas. Men sen blir jag medveten om Marie och Noelle som panikslagna kramar hårt om mina armar. Jag tvingar mig själv att låta lugn när jag säger åt dem att släppa. De gör direkt som jag säger. Så börjar jag beslutsamt att vandra mot scenen.

Det här kommer bli min undergång.

>> Så, Maysilee. Hur känns det?<<
Jag vill inte svara på huvudstadskvinnans fråga. Men jag måste.
>>Hemskt.<< är det ända jag säger.
>> Då så! Herrarnas tur!<<
Hon går fram till det andra glasklotet. Drar upp en vit papperslapp och läser:
>> Haymitch Abernathy!<<
Ånej. Inte han.
Haymitch Abernathy är en kille i min egen ålder, kanske ett år äldre, han har brunt lockigt år och en farlig glimt i ögonen. Abernathy ser riktigt bra ut, men han är kraftigt byggd och ser ut att vara i stånd till att mörda. Inte kul att möta honom inne på arenan.
Nästa kille är yngre. Omkring 14 år. Han är blek av rädsla när han kliver upp på scenen.
Den lila kvinnan frågar om vi har några frivilliga, men ingen kliver fram. Mitt mod sjunker. Jag hade trott att Noelle kanske älskat mig tillräckligt, men tydligen inte. Jag hade anmält mig istället för henne om jag kunnat.
När ingen anmäler sig säger huvudstads kvinnan några ord sedan är allt tydligen slut och hon publiken börjar skingras. Jag tittar åt mammas håll. Hon ser oroligt på mig. Jag vill springa fram till henne, krama henne, bli tröstad som när jag var liten, men jag kan inte göra det. Jag kan inte röra mig ur fläcken. Inte för ens den lila kvinnan snuddar vid min arm försvinner förlamningen.
>> Kom nu. Du ska få träffa din familj i Rättens hus.<<
Jag följer lydigt efter. Abernathy, den bleka killen och Miranda Hippkirk är alla redan på väg dit.
Nu ska jag få säga farväl till min familj. Troligtvis för alltid. Oddsen värkar inte vara så gynnsamma mot mig i år. Jag kommer aldrig att få se dem igen.
Men det som tynger mig mest är att de inte älskar mig tillräckligt.
De ställde inte upp för mig.

Jag betyder inget för min syster.

Inget.

Awsome! Så synd om henne..