You have to have your eyes wide open. [THG.] [SV]

Titel: You have to have your eyes wide open.
Språk: Svenska
Typ av text: Fanfiction
Antal kapitel hittills: 1
Färdigskriven: inte än
Rating: Jadu. Är man väldigt känslig mot blod och sådant, så kanske man inte ska läsa den här.
Beskrivning: Charlie Bradshaw blev den utvalde till Hungerspelen. Hon måste lämna sin familj, sina vänner, och kastas ut till ett äventyr hon aldrig bad om.

Kapitel ett - Let the games begin.
”5...”
Massa tankar flyger runt i huvudet på mig, hur jag skulle ha för strategi, hur jag skulle skaffa mat, hur jag klarar mig, hur jag gör i början, om min älskade Lily skulle klara sig där hemma, om jag skulle kunna charma mig till sponsorgåvor, om jag skulle kunna överleva första dagen. Jag kunde jaga, jag var inte ett proffs men jag visste grunderna för att få tag på djur, jag visste de typiska gifterna som kan finnas i naturen. Charm var inte min starka sida, men jag kan lätt ljuga och få till mig saker. Jag kanske kunde klara mig. Men rädslan fanns ändå där, jag hade lämnat min fina syster Lily kvar i distrikt åtta. Hon kan knappt klara sig själv, så skräckslagen hon är. De har förstört henne. Regimen har förstört henne totalt. Hon går varje dag med rädsla, ångest och panik, med tankar att det är hopplöst och att ingenting fungerar.
”4....”
Jag har fått henne att alltid se ett litet ljus varje dag, alltid suttit med henne och fått henne stanna kvar där jag är. Men nu kommer hon alltid avsky regimen mer än någonsin, för de tvingade bort mig från henne. Mina föräldrar lovade mig att försöka fortsätta med att göra henne glad, och det är en av anledningarna till att jag ska försöka vinna. För att visa henne att det finns ett hopp att det någon gång blir bättre. Hon behöver det, det är jag skyldig henne.
”3...”
Snart skulle jag kastas in i spelet, och vara tvungen att kämpa för att överleva. För att se mina föräldrar, för att kunna se hoppet stiga i Lilys ögon, för att kunna krama om mina vänner Joshua och Celecia. För att kunna bevisa att allt har ett hopp. Men jag ville också visa att jag inte behöver göra allt som regimen gör, jag vill inte vara deras docka. Men.. hur?
”2....”
Två minuter kvar. Jag hade bestämt mig, jag skulle springa rätt in, ta en ryggsäck och försöka ta åt mig några knivar, och sedan springa rätt in i skogen. Söka upp en plats nära mat och vatten. Jag visste att karriäristerna alltid söker sig till vattnet, så jag får ta en plats nära men ändå långt ifrån. Jag kastade en blick mot de andra deltagarna, och fastnade en stund på karriäristerna. Pojken från tvåan och flickan från ettan hade ett äckligt flin i ansiktet och ögonen glödde av glädje och sug, man såg från platsen jag stod på att de båda längtade efter starten. Starten på blodbadet. Regimen har förstört deras liv fullständigt, och fått i dem att de måste bli som blodlustna maskiner som överlever genom andras död. Regimen hade förstört mycket, alltför mycket.
”1..”
Om en minut skulle jag vara tvungen att kämpa mig för att komma hem, jag skulle ständigt bevakas varje minut. Varje dag, varje sak jag gör filmas och visas i alla distrikt. Jag kanske var död om en minut.
”Nu.”


Jag sprang för allt jag hade. Jag hade skymtat en ryggsäck nära ett par knivar, jag siktade mig snabbt mot dem. Varje gång jag hade varit tvungen att springa snabbt hade jag tänkt mig att jag var med i Hungerspelen och det var början. Nu hände det på riktigt, och jag hörde skrik och springande fötter. Folket mördades redan nu och jag sprang för livet. Jag kastade mig ner mot ryggsäcken, och rullade snabbt undan för knivarna när jag fått tag om ryggsäcken. Paniken omkring mig var katastrofalt och hade jag inte rullat undan snabbt för att ta tag om knivarna hade jag fått ett spjut i ryggen, för bredvid låg ett spjut och pojken från distrikt två med det flinet skrek högt av missnöjd, men jag tänkte inte mer på det. Jag ställde mig hastigt upp och sprang in till skogen, hoppade över döda kroppar, vände mig om och tittade så inte jag blev huggen och hörde alla skrik bakom mig. Jag visste att oskyldiga barn och tonåringar just nu mördades, bakom min rygg. Det kändes så hemskt, när jag sprang in till skogen och själv levde.
Jag var nu trygg i skogen, men adrenalinet fortsatte pumpa och jag sprang. Jag sprang, sprang långt in i skogen, på jakt efter vatten. Efter vad det kunde ha varit en halvtimme, stannade jag en aning andfådd. Jag kunde höra ljudet av rinnande vatten på min högra sida, så jag trevade mig försiktigt fram dit med knivarna i min högra näve, ryggsäcken på min rygg och min fokus på att höra efter ljud. Jag hade hört rätt, jag stod framför en flod. Ryggsäcken jag hade på ryggen tog jag av mig, och satte mig ner för att titta genom innehållet. En sovsäck, en rulle bandage och en tom vattenflaska. Min mor hade lärt mig när jag hade fyllt 13 år hur man rengjorde vattnet ute i naturen, men jag hade ingen brådska med att dricka det.
Efter att ha rengjort vattnet så vandrade jag en bit in i skogen, på jakt efter mat som jag kunde knapra på under dagen. Jag var skicklig med knivar, så jag kunde lät fånga ett djur om det dök upp något.
I slutet av dagen hade jag fångat in en fågel, men jag vågade inte elda upp en eld då jag har sett massvis med deltagare i Hungerspelen dö på det sättet. Hungern skrek i min mage, men jag ignorerade det medan jag grävde en grop under en buske. Jag skulle försöka sova i busken, i en grop. På det sättet skulle det vara svårt att se mig.
Jag kunde fortfarande se genom grenarna, men det borde vara svårt för andra att se mig. När jag drack lite vatten och stirrade upp i himlen, började nationalsången spelas och de dödas ansikten visades. Under dagen hade 8 stycken dött, och pojken i mitt distrikt, Chris, överlevt. Vår relation till varandra var inte mer än att vi visste vem vi båda var och vi kunde varandras namn.
Inte långt efter att nationalsången hade slutats spela, så gjorde jag mig bekväm under busken och försökte sova. Jag frös riktigt mycket, men jag fick försöka ignorera det och fokusera på något annat. Men till slut så föll jag i sömnens dvala.

Nästa morgon, vaknade jag med ett ryck. Jag hade ingen aning varför, men så fort jag hade öppnat ögonen så fick jag nästan en hjärtattack. Jag låg och stirrade på en annan deltagares fötter.

Jättebra !

Mer, mer ^^

WONDERFUL!

Det var....

Haha, du anar inte hur jag skrattade när jag läste att hon såg en annans fötter.

Men det var jättebra, bevakar helt klart!

Whoho! Fantastiskt bra skrivet!

När kommer kapitel 2?

Kapitel två - They're the only ones to blame.
Med ett ryck ställer jag mig upp från busken, med en kniv i handen, och stirrade upp på en pojkes ansikte. Jag kände igen det från träningscentret, han var från distrikt 10. Vi båda stod med vidöppna ögon mot varandra, och mitt hjärta slog hastigt mot bröstkorgen. Hundra frågor dök upp i mitt huvud – varför dök han upp? Ville han döda mig? Tittade han länge på mig när jag sov? Ville han bli min bundsförvant? Varför stod han och stirrade på mig? Varför dödade han mig inte?
Jag höjde darrigt handen med kniven, vänd mot honom, och med en darrig röst frågade jag honom.
”Vad gör du här?”
Han tittade på mig och kniven, och hade en nervös blick i ögonen. Han hade brunt hår, med en snelugg över pannan, och hans ögon var mörkbruna. Han var inte speciellt kraftigt byggd, men han var någon decimeter längre än mig och hade en ryggsäck i ena handen och ett spjut i andra handen.
”Karriäristerna hittade mitt gömställe, så jag sprang ifrån dem och när de äntligen slutade jaga mig så hamnade jag här, och jag märkte din fot som stack ut från busken.”
Fan. Jag syntes.
Då visste jag att han inte var på jakt efter att döda, eller att jaga mat. Han verkade var som jag – han vandrade runt efter mat och gömställen, men karriäristerna kom på honom. Han hade fortfarande en chans att döda mig.
”Ko-kommer du döda mig?” frågade han nervöst, och pekade på kniven i handen.
”Jag vet ärligt talat inte. Tänker du döda mig?”
”Nej.. nej, det är inte en del av min plan. Jag vill bara komma härifrån i säkerhet.”
Men då kunde han väl lika gärna gå härifrån, då jag inte heller har ett intresse att döda honom. Men... ville han bli bundsförvant med mig kanske?
”Hur hittade karriäristerna dig, om jag får fråga?” frågade jag, och sänkte kniven med ett vakande öga på honom.
”Jag vandrade runt i skogen, på jakt efter mat, och jag hittade floden. Jag tänkte aldrig på karriäristerna, så jag vandrade ner för floden och såg deras läger. Olyckligtvis... såg de mig med. Och började jaga mig, så jag fick springa runt i skogen tills de inte orkade jaga mig. Och ja.. jag hamnade här.”
Jag nickade svagt, det är så det kan gå till. Jag har sett tidigare hur andra deltagare råkat klampa in i karriäristernas läger och inte överlevt jakten därifrån. Pojken jag stod öga mot öga med nu hade ju tur, som såg det så tidigt. Jag hade sett honom kasta spjut och hans styrka inne på träningscentret. Han kanske skulle kunna bli en bra bundsförvant.
”Skulle du vilja bli min bundsförvant? Jag har sett dig kasta spjut inne på träningscentret, du är skicklig.”
”Jag antar att du kan jaga, med bytet bredvid dig. Och jag såg dig kasta kniv innan. Jag har bra reaktionsförmåga. Ja, jag kan tänka mig det.”
Nu stod jag med ett leende på läpparna, jag hade fått en bundsförvant som verkade kunna sina saker.
Jag la ner kniven på marken, och räckte fram min högra arm. Han släppte sitt spjut, och vi skakade båda hand.
”Jag är Chyle, distrikt tio” sa han medan vi stod med händerna mot varandra.
”Charlie, distrikt åtta” svarade jag och släppte hans hand.
Han frågade även frågan som alla frågade mig.
”Charlie... är inte det ett-”
”Ett killnamn? Tjejer kan också heta det, jag är ju ett exempel” svarade jag och fnissade smått.

Jag ångrade mig inte att jag blev bundsförvant med Chyle, han var trevlig att prata med och han var verkligen riktigt skicklig med spjutet. Han hade även bra hörsel och bra reaktingsförmåga. Vi gick tysta i skogen tillsammans, på jakt efter mat. Vi småpratade tyst, tills jag fick syn på en kanin. Jag höjde handen med kniven och slängde den mot kaninens håll. Kniven träffade i ryggen på kaninen, och samtidigt hörde jag ett ljud av något som träffade ett annat djur. Jag vände mig hastigt om, och där på marken låg ännu en fågel med ett långt spjut inom sig. Det var Chyles spjut. Min blick sköts upp mot Chyle, samtidigt som han tittade på mig, och vi båda flinade svagt mot varandra. Vi båda hade precis bevisat våra skickligheterna med våra vapen, och ingen av oss ångrade sig nog inte valet av bundsförvanter. Jag travade mig fram till kanin jag hade dödat, och tog ut kniven. Kaniner var något jag ofta har stött på och kastat kniven mot, så det kändes som jag tränade där hemma. Men jag hade inte haft mycket ställen på att öva, då det är fullt med fula byggnader i distrikt åtta. Jag hade ofta fått smyga ut mot den lilla skogen vi hade och öva.
”Du är skicklig med kniven” hörde jag Chyle säga bakom min rygg, och mitt svaga leende kom tillbaka.
”Tack.... du är riktigt duktig med det spjutet” svarade jag, och vände mig om. När jag såg ner mot fågeln han höll i, stirrade jag mot honom och slog ner fågeln från hans händer. Han tittade förvånat mot mig, medan jag förskräckt tittade ner mot fågeln.
”Det där är en blodsljus! Den är giftig, Chyle, hade vi tagit en tugga hade vi fått hallucinationer och legat en vecka med hög feber, kräkningar och förlamning i fötterna. Fler tuggor än bara en, och du dör!” skrek jag mot honom, även om jag visste om att han inte kunde rå för det då han inte visste det. Han tittade ner förskräckt på fågeln, men när han såg upp på mig log han stort. Han skrämde mig, hade jag inte tittat tidigare på vad det var för slags fågel hade vi kanske dött nu. Varför ler han när vi kunde dött så lätt?
”Varför ler du?” sade jag smått.
”Jag vet hur vi ska döda karriäristerna. Några, åtminstone.”

FANTASTISKT!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Du äger