Att ha en asocial klass.

SP2B är inte osociala... bara mot varandra. En lärare tog upp det idag med vår klass, och egentligen är det lite stört att man inte ens reagerar på det längre.

För att förtydliga: jag går i tvåan på gymnasiet, i en klass där väldigt många aldrig pratar med varandra.
Det är extremt grupperat. Det är också väldigt mycket dömande grupperna emellan.

Domar som inte bygger på någonting, egentligen! Jag säger inte att jag är något undantag, jag dömer väl folk jag också. Tar för givet att hon är si, han är så.
Personer jag inte känner.

Det är nästan aldrig någon som pratar om klassen ska ha en gemensam diskussion. Det är knäpptyst.
Det är stelt. Osocialt.
Och man vänjer sig, och det är som sagt lite stört, för hur normalt är det?

Våra lärare delar nästan aldrig in oss i grupper, vi brukar få välja grupper själva och då blir det alltid, utan undantag, de givna grupperna. De som sitter tillsammans, är tillsammans på rasterna, äter lunch tillsammans.

När man är i en sån situation, då vill man inte riktigt försöka dra igång en diskussion, för man vet att ingen kommer att haka på.
När läraren ställer en allmän fråga vill man inte svara, för man vet att man får föra hela klassens talan... eftersom ingen annan kommer svara.

Jag har gått i samma klass som en del personer i nu åtta månader, sett dem varje dag, och aldrig pratat med dem. Haha. De har inte pratat med mig heller. Detta är personer som jag har noll gemensamma intressen som, så det är liksom lite svårt att börja någonstans också... särskilt när det är så mycket lättare att istället umgås och prata med folk man redan känner, särskilda klasskompisar såväl som folk från andra klasser.

På frågan "Trivs du i klassen?" svarar jag ja. Folk kan vara lite dryga, men inte elaka, och det är väl positivt, eller hur? Jag har inget emot mina klasskamrater!

Ni hör själva hur det låter. Och visst är det väl självklart att man ska snacka med alla i sin klass? Eller? Tänk om man inte har så lätt för att prata? Tänk om man har förutfattade meningar om vad vissa personer tycker om en?
Tänk om man får nedvärderande blickar om man gör ett försök till att närma sig en annan grupp än den man själv tillhör?
Tänk om enda tiden de här människorna över huvud taget ser varandra är under de lektioner de är helklass, vilket kanske är två, max tre gånger per skoldag?
För att de kommer från olika städer. Pratar olika dialekter. Har så vitt skilda intressen man kan ha.
Aldrig fått någon anledning till att börja prata med varandra från första början, eftersom det aldrig "behövts". För det är sant. Det är verkligen så.


Ni vet den där bilden "Waiting for the bus like a swede?"
Flytta de där personerna till en skolkorridor och byt ut texten mot "Waiting for class like SP2B."
Där har ni sanningen om oss.
Så, vad gör man? Har ni stött på detta? Efter diskussioner i smågrupper verkar det verkligen som att folk ändå skulle vilja ha en bättre sammanhållning i klassen, men ingen vet var man ska börja.
Var börjar man?

Jag har aldrig upplevt sammanhållning i någon klass jag gått i någonsin, så jag har inga råd. Ville väl mest säga att det inte är något unikt, men sedan kan man ju tycka vad man vill om det.

jag vet att de var längesen ni (Ida S o Yvja) skrev här ^ men i min förra klass var faktiskt alla "tillsammans" så att säga.
Men de är väll lite annorlunda när man är yngre och hittar på lekar och har kul tillsammans. De började redan från ettan ända till nian, alla fick alltid va med o ibland om man inte ville direkt kom nån o bad om att man skulle va med tills man gav med sig
vi höll ihop i vått o torrt o alla kunde prata med vem som helst utan nån svårighet.

i min nya klass är vi lite mer i "grupper" men alla pratar nog med varandra eller åtminstone säger "Hej" till varje dag. Vi har en del grupparbeten och alla har sammarbetat med alla. Men i den här klassen är vi bara 10 personer, så de sku va ganska svårt att "undvika nån"!

Har inte upplevt att det var annorlunda när man var mindre. Snarare var det värre. Barn är ibland elakare än tonåringar. =/ Låter som om du haft tur!

kan ju hända, men det jag mena är att nu som äldre leker man inte på samma sätt som då! o visst har de varit lite bråk och gräl genom åren!!

I min gymnasieklass var alla sociala... och så var det jag xD

I vår klass var det otroligt stelt. Killarna var indelade i de som var stökiga, de som var jobbiga, de som var lättsårade, de som inte var "tuffa", och de som hade svårt att ta kontakt med folk.
Flickorna var indelade i de "konstiga", de ensamma (där jag platsade, och gick omkring på rasterna helt ensam och låtsades kunna prata med ormar), de coola, de taskiga och de förvirrade.
Det tyckte jag var jättejobbigt, framför allt då jag var dåligt på att ta kontakt med folk och är otroligt blyg och lättförvirrad.
Och så pågick det enda tills 6:an. Och fram till dess fanns det folk som jag under alla de åren inte utbytt mer än ett par meningar med.
Men då.. ja, förändrades det.
Fem personer slutade i vår klass. Alla populära och snobbiga.
Killen var taskig och en översittare, tjejerna fastlåsta i populära roller.
Men när de försvann, försvann även murarna som höll isär oss.
Helt plötsligt kunde jag prata med alla, skratta åt allas skämt och retas och umgås med vem jag ville.
Jag kunde snacka med killarna eller vara med och spela fotboll med dem, eller vara tillsammans med tjejerna och prata killar eller leka än massa grupplekar.
Och jag kände mig inte ens utputtad, ingen gör det.
Jag har mina två bästa vänner, men det betyder inte att jag är dem dem jämt.
Vi brukar vara ibland gå omkring på rasterna och prata, ibland vara med i grupplekar, ibland spela fotboll med killarna eller bara umgås med dem. Ibland vara tillsammans med några riktigt skojiga människor eller så är vi bara och pratar med alla i myshörnan under rasterna.
Och jag har aldrig mått så bra, socialt, och det är härligt!

Det du skulle kunna göra är att försöka ta dig in i ett gäng, ett gäng som är ganska lätt åtkomligt.
Smöra, skämta eller bara skratta.
Få tillräckligt med hänsyn och makt att du kan föreslå;
"Hörrni! Ska vi prata med dem där borta?" eller något, kanske är de tveksamma?
Men försök att hamna i en grupp, för att sedan ta dig runt så att du kan säga att du är vän med alla.
Då är steg 1 klart.
Sen kan du försöka att ta med dig din grupp, och en annan som du är trygg med för att prata med de andra. Försök sedan bygga visare gruppen tills ni står där, och pratar alla tillsammans.
Svårt..? Japp. Funkar..? Japp.

Min tanke här är: Skulle man inte kunna ha en "temavecka" för klassen? Jag tänker mig att lärarna drar ihop någon form av "samarbetsvecka" där ni delas in i nya grupper (kan vara nya från dag till dag/uppgift till uppgift), får utföra övningar och skoluppgifter tillsammans. Låter kanske töntigt men jag känner att det måste väl vara liiite intressant och roligt att få lära känna sina klasskamrater?

Jag tror dels att det är förutfattade mening och numera en bekvämlighet som gör att ni fortsätter vara i de grupper som ni hamlat i. Bara för att man inte har samma intressen, eller ens tror sig träffa människorna igen senare i livet, så kan det väl vara roligt att kunna prata med vem som helst, sätta sig med vilka som helst i matsalen och kunna fungera som "klasskamrater" vid hållplatsen istället för att vara främmande för varandra? Jag älskade min gymnasieklass! Vi fungerade i alla sammahang. Det fanns några jag inte tyckte särskilt mycket om men vi fick en sådan där "hat-klasskamrats"-relation som gjorde att vi öppet talade om det med varandra och sedan kunde hänga "utan problem" i sällskapsrummet, på fester osv. Man kan ha roligt ändå

Tror ärligt talat alldrig att jag varit i en klass där alla är osociala som ni förklarar det.
Well... vissa i min klass är otroligt sociala och vill prata med alla i klassen medans det finns en grupp av människor som bara håller sig för sig själv och vägrar literally prata med andra människor i klassen.
Men antar alla har sitt eget lilla gäng som det är med men jag skulle kunna säga för mig själv att jag gärna pratar med de andra i klassen.
Att jag går i musikklass kanske hjälper till med att kunna prata med andra i klassen för att man nästan alltid har skaker att prata om som t.ex. Musikalen som vi ska göra i Juni, Flodakonserten där jag ska sjunga solo, Rotarykonserten som vi ska göra i mars

Det var nästan exakt så som du skrev (IdaS) i sexan och våra lärare märkte det tydligt. su en lektion i veckan så gick vi ner till trappan (vår fritidsgård) och gjorde massor med konstiga övningar. Det märktes först ingen skillnad men sen hadde vi ett JÄTTESTORT bråk och sen när vi pratat igenom det så kändes alltig mycket bättre. Så nu är vi världens bästa klass!

Men du skrev att ni dömer mycket, så försök prata om det och varför ni gjör det och vad alla ttror om varandra. Det hjälper!