[FF] Du kommer inte förlora mig [Hungerspelen]

Detta är en kinda spoiler, men ändå inte. Men om ni är rädda för spoilers, och inte har läst böckerna, läs då inte heller denna "Novellen"/"fanfictionen".

----------------------

Jag ger tveksamt ifrån mig ett pip när Smörblomma kommer in i huset. Han sätter sig på soffkanten och tittar på mig. ”Jag förtjänar honom inte, Smörblomma”, säger jag och ger ifrån mig en suck. ”Men jag vill ha honom nära mig, hos mig.” Smörblomma fräser åt mig och hoppar sedan ned på golvet för att sticka ut i naturen igen. Jag håller med Smörblomma, jag är självisk som säger så. Peeta förtjänar bättre. Det finns inte mycket där ute, inte mer än gamla nedbrända byggnader och gamla hus. Det var bara segrar byn som lyckades överleva. Jag vet inte varför. För att plåga mig? För att bryta mig samman? Jag ser svansen på Smörblomma försvinna ut ur dörren och sedan lägger jag mig ned i soffan igen. Det enda jag fruktar är mina mardrömmar som kommer om natten, när Peeta inte är här. Han är den enda som kan hålla borta mina mardrömmar. Mardrömmar, där jag ser Cato plågas till döds, där Prim sprängs, där jag förlorar Peeta, mardrömmar som kommer plåga och förfölja mig hela livet. Ett plågsamt minne, av Rue, dyker upp och jag börjar darra. Jag lägger mig på sidan, och stirrar ut genom fönstret. Med vaksamma ögon ser jag allt som händer utanför husets varma väggar. En fjäril landar på en blomma, och försvinner sedan lika snabbt som den kom. Jag blundar, länge nog för att få en bild i huvudet, en bild av Peeta. En bild av Peeta som kommer upp på scenen när hans namn har blivit uppropat. I det ögonblicket önskade jag inget annat än att någon skulle anmäla sig frivilligt. Nu är jag tacksam över att det var just Peeta som ropades upp. Jag ser framför mig Peeta, jag ser hans leende, han kropp, hans ögon. ”Han är för bra för mig”, mumlar jag, innan jag slocknar och ger efter för sömnen, som smög sig på mig som ett molntäcke.

När jag vaknar upp är jag klibbsvettig, jag svettas och skriker högt. Jag skakar våldsamt, mest av förfäran över mardrömmen. Jag drömde att jag förlorade pojken med brödet. Snabbt lirkar jag av mig filten och på ostadiga ben går jag snabbt bort till telefonen. Jag famlar med den ett tag innan jag får ett fast grepp om telefonen och slår med osäkra fingrar Peetas telefonnummer. Efter 3 ringsignaler lyfts luren och Peetas stadiga röst hörs i luren. ”Peeta”, svarar han. Jag ger ifrån mig en lättnadens suck. Jag vill inte hålla undan mina drömmar från Peeta. ”Peeta” , upprepar jag tyst. ”Peeta”, tänker jag. I luren hör jag hur Peeta skrattar lågt. ”Vad?”, frågar jag osäkert och blir nervös. Katniss Everdeen, härmskrikan, jag. ”Ringde du mig bara för att säga mitt namn?”, Peeta skrattar högre. ”Jag ville bara vara säker på att du inte hade lämnat mig”, viskar jag, som om den tanken var förbjuden. Jag är självisk som säger så, för jag förtjänar inte honom. Peeta tystnar, och jag undrar om jag sagt något olämpligt. Luren tystnar helt och jag suckar besviket. Egentligen vet jag inte vad jag skulle uppnå med att ringa honom, jag ville Jag hänger tillbaka telefonen i telefonjacket och går tillbaka till soffan. Jag sätter mig ned med en duns, och lägger mig sedan i samma position som innan, så jag har samma utsikt genom fönstret. ”Katniss?”, Peetas röst får mig att rysa till av välbehag. Jag flyger upp ur soffan och ser Peeta utanför, andfådd och röd om kinderna. Dörren står redan på glänt, och Peeta behöver inte mer än ge den en liten knuff för att kunna komma in. Han ler.
”Katniss, du kommer aldrig förlora mig.” Peeta omfamnar mig och jag borrar mig in i hans bröst. Han luktar Peeta, han luktar gott.
”Peeta, det har alltid varit du”, viskar jag in i hans bröst. Jag känner hans hjärtslag, och just då, slår den ett extra slag.

Den är suuperbra! *bevakar*

Aw, nu rodnade jag. Nejmen, tack!

Jättebra!

Aww, tack!

naaw du behöver inte rodna för att jag säger det som är sant!

^
^Ingen orsak!^^
Du skriver så himla fint

Aww. Nej. Men jag blir rörd. Det brukar inte vara några som läser mina berättelser förutom Uno. C:



Awwww. ♥

---

---

» There is never a time or place for true love. It happens accidentally, in a heartbeat, in a single flashing, throbbing moment. «