Gör man vad som helst för kärleken?

Titel: gör man vad som helst för kärleken?
Språk: Svenska
Typ av text: Fanfiction
Antal kapitel hittills: 1
Färdigskriven: inte än
Rating: PG-13
Beskrivning: det var hon och han, så hade det alltid varit tills det gick fel en dag och hela hennes värld vändes upp och ner. hon borde lämna honom men vet att hon inte kan och hon undrar om man gör vad som helst för kärleken?
jag fick den här iden från ett rollspel med en vän och den har inget med mina andra FF:s att göra även om vissa av personerna förekommer, det är efter kriget och Voldemort vann, så Harry är död

Hon låg som så många andra gånger i sängen och stirrade upp i taket. Hon undrade som så många andra gånger varför hon utsatte sig för det här? Hon undrade varför hon inte flydde? Varför hon stannade kvar hos honom, känslorna var sedan länge försvunna och nu fanns inget annat än hat mellan dem. Hon reste sig mödosamt upp ur sängen och gick fram till spegeln. Bilden som mötte henne chockade henne inte längre, hennes ansikte var blekt, och magert och hennes läppar en smal linje, det var länge sedan de log. Hon kände på blåmärkena och skorporna, men de var sedan lång tid tillbaka inget ovanligt. Hon försökte borsta ut håret och få bort blodet men hon gav snart upp och gick fram till garderoben och tog på sig en röd klänning och lät det blonda håret hänga över ryggen och hon gick med högt huvud ut genom sovrumsdörren och ut till köket. Hon hörde honom inte nån stans och var lättad för det. Om lägenheten var tyst betydde det att hon var ensam, vilket var välkomnande. Hon klev över allt glassplitter och blod på vägen mot kylskåpet. Hon undrade vart han var, bara han inte var hos honom. Hon ryste till när hon plockade fram lite kyckling och satte sig till bords. Hennes blick fastnade på fönstret och regnet som sköljde ner utanför. Hon önskade hennes forna vänner kunde prata med henne, men det var många år sedan nu de hade sagt ett ord till varandra. De hade gått olika vägar efter kriget och allt för att Voldemort vunnit. Hon hade inte pratat med honom på fler år heller. Hon hörde steg i trapphuset och hur dörren slogs upp
”Så du är vaken nu slyna” sa den blonda manen framför henne
”Ja det ser du väll” svarade hon kallt tillbaka och reste sig upp och han var snart framme hos henne och gav henne en örfil
”Jag har ju sagt åt dig att vara tyst, du vet vad som annars händer” sa han och hon visste mycket väl vad som skulle hända om hon inte gjorde som han sa. Hon fann sig själv snart liggande på golvet och tingade sig själv att inte gråta när han sparkade henne, det var snart över och han lämnade henne liggandes på golvet och hon försökte att behålla medvetandet
”Varför gör du så här? Vad gick fel egentligen? Vi var lyckliga en gång i tiden, på den tiden då det var du och jag Draco” sa hon innan hon svimmade

vad spänande jag vill veta vem hon är!!
men jag tkr hon är en idiot som stannar hos honom!! och ajg var förvånad över att det var Draco :O jag gilalr honom så det var ltie svårt att tänka sig honom som en misshandlare men ra skrivit

OMG jag bruakr inte läsa FF:s men jag tkt den var riktigt bra, den verkar jätte spännande :d skriv mer snart

du skriver verkligen spänande jag är nyfiken på att se vad som händer. särskilt på att få veta vad anledningen till att hon stannar hos honom är

tack vad glad jag blir av att höra det jag var inte säker på om folk skulle gilla den men det gör mig jätte glad att ni gör det ska skriva mer snart

Hon vaknade upp en stund senare och såg Draco sitta och stirra på henne
”Du vet varför jag gör det här” sa han bara och hon nickade och satte sig upp på golvet och huvudet snurrade fortfarande.
”Jag vill ha den där positionen, fixa den så blir jag vänligare” sa Draco och strök henne över kinden och hon nickade igen. Hon visste att det inte var sant men hon tänkte inte protestera, det gjorde det hela bara värre och inte för bara henne.
”Tvätta av dig nu så jag tål att se på dig” sa Draco och hon reste sig på ostadiga ben och gick mot badrummet. Hon ställde sig framför spegeln och sköljde av ansiktet i det iskalla vattnet. Det kändes uppfriskande och hon samlade sig.
”Jag önskar jag visste vad som gick fel. Allt kan väll inte bero på att jag ville ha honom?” sa hon undrande och tvättade bort blodet och såg på sin spegelbild och vände bort ansiktet och suckade. Hon gick ut igen och Draco var åter försvunnen, inte för att det gjorde henne något. Hon tog ner fotoalbumet och bläddrade igenom det. Minnena fick henne att le svagt, minnena av deras bröllop, deras skoltid, på den tiden de varit lyckliga. Hon la ner albumet och ställde sig i fönstret och såg ut. Det var verkligen dystert ute. London var inte vad det en gång varit, inga människor log, inga människor levde några lyckliga liv, särskilt inte om de var mugglare. Hon bodde numera i en spökstad där husen var förfallna, igen bommade, och ett minne blott. Allt som hade funnits här var nu historia. Hon bestämde sig för att lämna lägenheten Draco visste ju att hon skulle komma tillbaka, för vad hade hon för val? Hon kunde inte lämna honom, inte utan dåligt samvete för honom. Hon gick gatan ner och mugglarna ryggade undan, det hade all rätt. Hon såg ut som en demon och i deras ögon var hon väll en med. Hon var hans dotter och även om de inte hade mer kontakt än de var tvungna till kom hon inte undan honom. Folk flydde henne som om hon hade nån smittsam sjukdom, men egentligen var hon lika olycklig som dem. Hon bestämde sig för att ta en promenad i parken som låg närmast deras lägenhet eller det som var kvar av parken. Hon vek av till höger och gick igenom ett par fallfärdiga grindar och genom det höga gräset. Hon gick mot träden längre bort och var inte förvånad över att de var döda. Hon log lite, även om naturen var döende kunde den glädja henne. Hon njöt av ensamheten och passade på att le snabbt innan hon insåg att hon inte var helt ensam, några meter ifrån henne satt en man på marken, en man som verkade vara lite vilsen och olycklig som hon själv. Mannen liknade inte någon annan hon sett, någonsin. Han hade långt askblont hår, han verkade vara lång och han hade gammaldags kläder, nästan som om de var från 1800-talet. Först funderade hon på att återvända hem, men hon drog till mannen utan att veta varför. Kanske var det för att de verkade vara så lika, två trasiga själar som båda levde ett liv de inte ville men var tvungna att leva. Hon närmade sig honom långsamt och stod snart utan att veta hur det egentligen gick till framför honom. Hon såg ner på honom och mötte hans blick. Han hade klara blåa ögon och en tom blick, en blick som gjorde henne sorgsen. Hon ville se honom le.
”hej” sa hon svagt och var förvånad över att hennes röst höll, det var inte ofta hon använde den. Hon såg på honom och väntade på att han skulle säga något.
”Hej” svarade han lågt och hon tog det som ett välkomnande och satte sig framför honom och undrade vad hon skulle göra nu

*Bevakar*

vad roligt ska bli kul och veta vad du tkr om den

Bra ^^

tack så mkt

super bra jag vill veta vem hon träffar ^^ och vrf Draco är så elak för ajg antar att han har en anledning??