To show their courage [Hungerspelen] [sv]

Titel: To show their courage
Språk: Svenska
Typ av text: Fanfiction
Antal kapitel hittills: 1
Färdigskriven: Nej
Rating: PG/PG-13 (Tja, jag vet inte alls vad som kmr hända, men det är ju Hungerspelen, så en del våld får man nog vänta sig.)
Beskrivning: Det är det 81:a Hungerspelet. Inget i böckerna har hänt, och Snow regerar fortfarande.

Jag kommer skriva ur många tributes perspektiv, förhoppningsvis tills bara en segrare finns kvar.

Det här första kapitlet är inte så långt, mest ett "försmak", haha.

Men läs och enjoy, kom gäärna med kritik!



Blake Edevane, distrikt 7

"Jag anmäler mig frivilligt!”
Nej, Corrie. Sluta.
Människorna på torget mumlar och pratar tyst när flickan går mot scenen och tar den yngre flickans plats. När hon går förbi repinhägnaden där jag står, vrider hon vagt på huvudet. Möter min blick. Kanske är det en triumferande blick. Jag besvarar i alla fall den inte. Jag tittar ner i marken. För jag vet vad den betyder. Corrie vill att jag ska visa hur modig jag faktiskt är. Bevisa att jag inte är den fega borgmästarsonen.
Ingen annan än den flickan skulle kunna på mig att göra det. Och nu är det ju Corrie, så jag gör som hon vill. För att bevisa att hon har fel om mig. Ingen annan anledning finns.
”Jag anmäler mig!” ropar jag innan den puckelryggiga mannen ens hinner läsa klart nästa namn. Jag kliver ut inhägnaden och viftar med händerna.
Den här gången blir det totalt tyst i publiken. Jag går uppåt mittgången. Tittar endast rakt fram. Jag kliver upp på scenen. Fortfarande under tystnad. Struntar i att ingen ens gett mig tillåtelse att gå fram.
Det finns ändå inga andra frivilliga. Varför skulle det? Vem riskerar sitt liv för mig? Ingen. Och det är jag glad för just nu, för tillfället gör det mig bara starkare.
Jag vägrar möta min fars blick. Han tar ett steg fram från sin plats och griper tag i min arm. ”Blake, vad gör du?” frågar han. ”Vad håller du på med? Lägg av med det där. Gå ner igen!” svamlar han. Jag skakar av mig hans hand.
”Ser man på”, säger Stead Tregonwell , den puckelryggiga eskorten och höjer ögonbrynen åt mig. ”Edevane, minnsan. Två frivilliga. Har väl aldrig förr hänt i sjuan, va?” Han pausar, som om han väntar sig att publiken ska svara honom. Men det enda han får som svar är enstaka mummel och viskningar. ”Nåväl. Vad är ditt namn?” frågan Stead mig. ”Ja, förutom Edevane.” Han skrattar ett hest skratt. Som om det är något lustigt i att alla vet vem jag är. Alla vet att jag är borgmästarens son, men inte många vet mitt förnamn.
Jag harklarar mig och ställer mig där Stead pekar, framför mikrofonen. ”Blake. Blake Edevane.”
”Blake Edevane och Corrie Skeats. Distrikt sjus modiga tributer i det 81:a Hungerspelet!”

Mer! Den verkar jättebra

Låter bra.

När kommer mer?

Här kommer ett nytt kapitel. Kanske inte så himla mycket, men en liten flashback med Corrie och lilla Blake, haha.
(Btw, var tvungen att ta bort mitt lilla "tack inlägg" eftersom jag inte kunde posta två inlägg efter varandra xD )

Ska börja skriva lite på ett kap från en annan tributs vinkel, så det kommer imorgon. Skulle inte tro att det kommer redan ikväll, men kanske. C:

Jaja, här kommer ett kap. Kritik och kommentarer = YAY.


Corrie Skeats, district 7, flashback
”Hej, du där.” Corrie vände sig om. Inte säker på att det var hon som tilltalades. Folk brukade inte tilltala henne. De brukade bara gå förbi, ignorera henne och musiken som strömmade ur flöjten i hennes händer. ”Ja, du.” Det var en pojke i hennes egen ålder. Kort, tillskillnad från Corrie, och med världens finaste chokladbruna hår. Det var borgmästarsonen. ”Fint. Den där trämusiken, alltså”, sa han sarkastiskt och det fick det att bubbla av ilska i Corries mage. Ilska som trängde bort fjärilarna av att höra hans vackra röst. ”Vad har du där i?” sa han retsamt och lyfte upp den malslitna hatten från markens damm och smutts.
”Låt bli”, sa Corrie strävt. ”Om du inte har något att ge mig, stick härifrån.” Jag höll fram handen så han kunde ge tillbaka hatten. Men jag visste att han inte tänkte göra det. Blake Edevane var en bortskämt översittare. En sådan typ som hackade på alla.
”Jasså, en tiggare”, sa han hånfullt. Han vände hatten i sin hand. ”Tack så mycket.” Han slöt handen om de få mynten Corrie lyckats samla ihop och slängde hatten på marken. Det var inte första gången någon tog hennes pengar. Faktum var att minst varannan dag kom en kille från Blakes gäng och tog det hon samlat ihop. Det hon behövde för att överleva. Men det var första gången Blake kom. Han var väl för feg för att stå emot grupptrycket längre, eller så hade han bara beslutat sig för att det var dags att hjälpa de andra att göra mitt liv ännu surare.
”Musiker, kallas det”, morrade Corrie. ”Och jag skulle inte göra så där om jag var du.”
Blake hade stoppat ner mynten i sin ficka och satte armarna i kors. ”Varför inte då?”
”För att du är feg!” Corries näve for fram och träffade Blakes näsa med ett litet skri från pojken.
”Va fan håller du på med?” skrek Blake och trycket handen mot näsan.
Corrie kunde se hur det blödde och log stolt. ”Ge mig mina pengar.”
Blake fumlade med pengarna innan han fick upp dem ur fickan och nästan slängde dem på Corrie. Och utan att se sig om sprang han därifrån, fortfarande med handen tryckt mot sin näsa. Corrie hoppades att den var bruten, och det var med ett leende hon gick hem till sin far den dagen.

Morgonen därefter hade Corrie stigit upp tidigt för att se om hon kunde köpa något nere på marknaden. Efter att hon hade fått behålla sina pengar dagen dessförinnan skulle hon ha råd att köpa något gott till sig och sin far. Corrie hade inte stött på Blake ännu, och det var han glad för. Men när hon var på väg hem och genade över torget förstod hon att Blake hade berättat för sin far, borgmästaren, att Corrie hade knäppt till honom. Runt stupstocken hade det bildats en ring av människor. Först tänkte hon bara fortsätta hem, men då hörde hon skriket.
”Far?” ropade Corrie. Hon släppte den lilla korgen med bröd som hon lyckats inhandla och rusade fram till ringen. Människorna släppte förbi henne, försökte inte hålla henne tillbaka. Tack och lov för det. I stupstocken satt Corries far fastkedjad. Hans överkropp var bar och bakom honom stod en fredsväktare med en piska. ”Far!” Corrie knäböjde vid honom och satte händerna runt hans kinder. ”Herregud, är du okej? Det här är mitt fel. Jag är så ledsen!”
”Är du Corrie Skeats?” frågade fredsväktaren med piskan.
Jag tittade försiktigt upp. ”Ja, det är jag”, sa jag och försökte låta bli att darra på rösten.
Fredsvakten nickade åt en av sina kollegor. ”Ta med henne in.”
”Corrie! Nej!” ropade fadern, men han var utan kontroll att hjälpa till där han stod fastkedjad.
”Släpp mig!” ropade Corrie och stretade emot. Men fredsväktaren var starkare än en tretton åring och tog med henne in i Rättenshus.

Där fick hon träffa borgmästaren och hans son. Blake Edevanes näsa såg lite tillknycklad ut, annars hade han samma ansiktsuttryck som vanligt. Corrie kommer väl ihåg den dagen. Borgmästaren berättade allvarsamt vad som skulle hända om hon gjorde om samma sak igen. Den dagen hade hennes fars satts i stocken. Nästa gång skulle de båda kunna hamna i betydligt värre situation. Han påminde Corrie om att han hade makt. Inte lika mycket som President Snow. Men han hade makt över Distrikt 7. Och därefter hade Corrie avskytt Blake med hela sitt hjärta.

Mer!

Aw, absolut
Håller på ett kap med distrikts 10's tribut, Colin

NICE!

yay, danke!


Här kommer en ny del, då
Håller även på med ett nytt, men fastnade lite. Vad heter det när man är fem stycken? Inte kvartett, utan? xD

btw, asså, vet kanske lite segt nu innan spelen har börjat, men snart kommer det hända lite grejor, hah



Colin James, Distrikt 10
Gavin och Cameron slänger sig båda om halsen på Colin så fort de kommer in i rummet i Rättens hus.
Cameron gråter högljutt och hennes bruna små ögon är översvallade med tårar. Deras mor tröstar henne samtidigt som hon ser oroligt på Colin.
”Du måste försöka”, säger hon. ”Du får inte ge upp. Du får inte låta dig bli … dödad.” Hon tar ett snyftande andetag och släpper Cameron. ”Försöka att vinna, snälla?” Hon tar Colins händer i sina egna och Colin ser sorgen i hennes ögon.
”Jag ska försöka, mor. Jag lovar.” Colin ger henne en stor kram.
”Col?” frågar Gavin ynkligt och rycker lätt i Colins skjortärm. ”Vart ska du? Varför ska du lämna oss?”
”Jag ska bort ett tag”, börjar Colin osäkert. Hans lillebror är bara fyra år och har inte förstått hela innerbörden med Hungerspelen. Ska han berätta att han förmodligen aldrig kommer tillbaka? Att han aldrig mer kommer träffa sin familj? ”Jag kommer komma tillbaka, Gave. Jag kommer snart komma tillbaka.”
”Åh, Col”, gråter Cameron. ”Lova att försöka komma tillbaka till oss!” Hon kramar honom hårt. Cameron är elva år och nästa år finns även hennes namn med i glasskålen. Är Colin där då för att se till att Cameron inte blir dragen? Förmodligen inte. Och det smärtar honom så djupt att hans syskon mycket väl skulle kunna hamna i samma öde som han själv.
”Du klarar dig, Cam”, säger Colin till Camerons röda hårman som kittlar hans haka. ”Det gör ni allihopa.” Han tar hela sin familj till en stor kram och tårarna rinner ohejdat nerför hans kinder. Som trettonåring har Colin ingen större chans att vinna. Han är liten och inte särskilt stark. Och det enda vapen han kan hantera är en smörkniv. Han har ingen chans att vinna Hungerspelen. Ingen chans att få återse sin familj igen. Men han tänker försöka.

Jago Slater, Distrikt 2
”Lycka till, Jago”, ler hans pappa stolt. ”Du vinner det här, och vi får leva loppan resten av våra liv”, säger han belåtet och klappar sin son på axeln.
”Klart jag vinner”, säger Jago. Han är en karriärist. Karriäristerna vinner alltid. Och i år kommer det bli Jago. Han har tränat hela sitt liv för det här. Och nu, när han är äntligen är arton år, är han fulltränad. Och han kommer vinna.
”Du tar den där lilla jäntan enkelt”, säger hans far. ”Vad hette hon nu?”
”Rosie”, svarar Jago. Hon anmälde sig också frivilligt, hon är också en karriärist. Jago har sett henne träna. Hon är bra med svärd. Men inte lika bra som Jago är med sitt spjut. Han skulle vinna över henne. Rosie var bara en liten jänta, med hans fars ord uttryckt.
”Var försiktig”, säger Jagos mor och kramar sin son hårt. ”Du kommer klara dig bra.”
Jago nickar. Klart han kommer.
Dörren öppnas av en fredsväktare som grymtar att tiden är över.
”Jag älskar dig”, säger Jagos mor innan dörren stängs efter hans föräldrar.
Jago lämnas ensam i det flotta rummet. Om han vinner … när han vinner kommer han få ett lika fint rum. Alla kommer veta vem han är. Alla tjejer kommer vilja ha honom. Kanske till och med Rosie. Han ler åt tanken men kommer sen ihåg vad som krävs för att han ska vinna. Han måste döda Rosie. Han skakar av sig den hemska tanken. Förhoppningsvis blir det någon annan som dödar henne innan han blir tvungen att göra det.
Hans funderingar avbryts av att dörren slås upp igen. Först tror Jago att det är Rosie som står i dörröppningen. Sen känner han igen hennes lillasyster, Millie, bara femton år men med exakt samma solblonda hår och fräknar som sin syster.
”Millie, vad gör du här?” frågar Jago förvirrat. Han har pratat med henne några få gånger. Det var han som lärde henne att hantera spjuten när hon var mindre. Hon var duktig, och trevlig. Jago önskar att han hade pratat mer med henne.
”Vill du göra mig en tjänst?” frågade hon lågt. Jago kunde se hur hennes ögon var rödgråtna och han kunde inte annat än svara ja. ”Snälla, ta hand om Rosie. Se till att hon mår bra. Hjälp henne. Snälla?”
Jago ser förvirrat på flickan. ”Ehm, visst. Okej, Millie. Jag ska göra vad jag kan.”
”Tack, Jago”, säger Millie och ler svagt. Hon skuttar fram och ger Jago en puss på kinden innan hon försvinner ut igen.
Jago sitter kvar, som förstenad. Nu måste han ta hand om och hjälpa Millies storastyster innan han dödar henne? Han kommer aldrig förstå sig på tjejer.

i.lltakethebow: Asbra!
*kan inte rösta på fler inlägg idag* buhu D: