Ginny Weasley

Titel: Ginny Weasley
Huvudperson: Ginny Weasley såklart
Lite om handlingen: Det här handlar om Ginny Weasley, det är bok för bok. det mästa är från Ginnys perspekiv när hon inte är med i J.K Rowlings historia

Bok ett:
Mamma sprang omkring i köket och gjorde mackor till Ron, Fred, George och Percy. Jag satt på en stol och tittade på. Jag konstaterade roat att hon hade saltkött på Rons mackor, vilket han hatade, men jag sa inget.
”Mamma, jag vill också åka, jag vill!”, sa jag.
”Jag vet, men du får åka nästa år”, sa hon och klappade mig på kinden. Jag tittade surt på henne och gick upp på mitt rum och la mig på sängen och tittade upp i taket. Jag var yngst i familjen och skulle inte börja på Hogwarts förrän nästa år. Det var orättvist. Tio minuter senare ropade mamma nerifrån. Jag reste mig upp och gick ner för trappan. Mamma satte på sig en resmantel medan Ron, Fred och George kånkade på koffertarna i de långa trapporna. Percy stod redan vid spisen med sitt nya prefektmärke glänsande på bröstet.
”Percy, du är först”, sa hon till Percy som tog en näve flampulver.
”Diagongränden”, sa han tydligt när han ställt sig i den gröna elden, och han försvann.
”George, din tur”, sa hon till George som just kommit ner med kofferten. Han gjorde samma sak, och sen var det Fred. Efter Ron var det min tur. Jag gick fram och tog en näve flampulver.
”Diagongränden”, ropade jag och snurrade runt. Jag klev ut ur öppna spisen på Den läckande kitteln där Ron, Fred, George och Percy stod. Efter mig kom mamma med sin handväska i ett hårt grepp. Vi gick till Kings Cross station i en snabb takt, eftersom klockan var kvart i elva. På perrongen var det fullt av mugglare som trängdes i väntan på sina tåg.
”Ja varje år är det ju fullpackat med mugglare förstås”, sa mamma och vi nickade ointresserat. ”Vad var det för nummer på perrongen nu igen?”, frågade hon.
”Nio och tre kvart!”, pep jag och höll henne hårt i handen. ”Mamma, kan inte jag få åka…”
”Du är inte tillräckligt gammal, Ginny, var tyst nu. Se så Percy, gå först du.”, sa hon och vände sig till Percy. Han sprang mot väggen med vagnen framför sig. Jag hann knappt blinka innan han var borta.
”Fred, du är näst i tur”, sa mamma.
”Jag är inte Fred, jag är George”, sa Fred eller George, vem det nu var. Hur i fridens namn, kvinna, kan du kalla dig själv mor? Kan du inte se att jag är George?”, sa någon av dem.
”Förlåt, käraste George.”, sa mamma.
”Jag skojar bara, jag är Fred.”, sa Fred och sprang iväg mot biljettspärren med George efter sig. Nu gick Ron emot spärren med snabba steg.
”Ursäkta mig”, hördes en röst bakom oss.
”Hej lille vän”, sa mamma till honom. ”Första gången du ska till Hogwarts? Ron är också ny.” Hon pekade på Ron.
”Ja”, sa pojken. ”Saken är… saken är den att jag inte vet hur jag ska…”
”Hur du ska komma till perrongen?”, sa mamma vänligt till pojken och han nickade.
”Var inte orolig”, sa hon. Allt du behöver göra är att gå raka vägen fram mot spärren mellan perrongerna nio och tio. Stanna inte och var inte rädd för att du ska krascha in i den, det är väldigt viktigt. Bäst att göra det halvspringande om du är nervös. Sätt igång, gå nu före Ron.
”Ähum… okej”, sa pojken och började gå mot spärren, och han började springa. Plötsligt var han borta.
”Ginny, vill du gå själv eller ska jag följa med dig?”, frågade mamma.
”Jag kan gå själv”, sa jag bestämt och sprang in i biljettspärren. När jag kom ut på andra sidan stod det ett stort mörkrött ånglok framför mig och det stod ”Hogwartsexpressen” i svart blänkande färg. Mamma kom springande bakom mig och ropade på sina söner. Den mörkhårige pojken var försvunnen. Fred och George hade tydligen redan gått på tåget för att lämna koffertarna i en tom kupé. Mamma gick fram till den öppna tågdörren.
”Fred? George? Är ni där?”, ropade hon.
”Vi kommer, mamma”, hördes inifrån tåget. De kom ut med lätt upphetsade miner. Mamma tog fram en näsduk ur handväskan och sträckte ut armen mot Ron.
”Ron, du har fått någonting på näsan”, sa mamma med en stressad röst.
”Mamma … släpp mig.”, sa han halvhögt och vred sig loss.
”Ååå, har söte lille Ronnie fått någonting på lilla nosen”, sa George med tillgjord småbarnsröst.
”Håll klaffen”, sa Ron och blängde på George.
”Var är Percy”, frågade mamma och tittade sig omkring på perrongen.
”Han kommer nu”, sa Ron och pekade på Percy, som var på väg mot oss.
”Kan inte stanna länge, mamma”, sa han pompöst. ”Jag sitter längst fram, prefekterna har två kupéer för sig själva…”
”Är du prefekt, Percy?”, frågade George med förvånad min. ”Du borde ha sagt något, vi hade ingen aning.”
”Vänta lite, jag tror jag kommer ihåg att han sa något om det”, sa Fred. ”En gång…”
”Eller två gånger…”
”En minut…”
”Hela sommaren…” Jag fnissade lite.
”Ä, håll klaffen på er”, sa Percy ilsket.
”Hur kommer det sig förresten att Percy har fått en ny klädnad?”, frågade George.
”Därför att han är prefekt”, sa mamma ömt och klappade Percy på kinden. ”Då så, kära du, hoppas du får en fin termin. Skicka mig en uggla när du kommit fram. Hon kysste honom på kinden och vände sig till Fred och George.
”Och ni båda, uppför er nu ordentligt det här året. Om jag får en enda uggla som talar om för mig att ni har… att ni har sprängt en toalett i luften eller...” Jag fnissade lite, men tystnade när mamma tittade på mig.
”Sprängt en toalett i luften? Vi har aldrig sprängt någon toalett.”, sa Fred förnärmat.
”Fin idé i alla fall, tack ska du ha mamma.”, sa George
”Det var inte roligt. Och se efter Ron.”
”Oroa dig inte, lilla rara Ronnieponken kan vara trygg med oss.”
”Håll klaffen”, sa Ron igen och blängde på tvillingarna.
”Mamma, vill du höra en sak? Kan du gissa vem vi just mötte på tåget?”, frågade Fred. ”Den där svarthårige pojken, du vet, som stod alldeles intill oss på stationen? Vet du vem det är?”
”Vem”, frågade mamma.
”Harry Potter!”, sa Fred ivrigt.
”Å, mamma, får jag kliva på tåget och se honom, å mamma, snälla du…”, bad jag ännu ivrigare än Fred.
”Du har redan sett honom, Ginny, och den stackars pojken är inte nånting man glor på som på zoo. Är det verkligen han, Fred? Hur vet du det?”, frågade mamma.
”Frågade honom. Såg hans ärr. Det syns faktiskt tydligt och ser ut som en blixt.”
”Stackars liten, inte konstigt att han var ensam. Jag undrade just. Han var väldigt artig när han frågade hur man skulle komma till perrongen.”
”Strunt i det, tror du han kommer ihåg hur Ni- Vet- Vem ser ut?”, undrade Fred fundersamt.
”Jag förbjuder dig att fråga honom, Fred. Nej, akta dig noga från det. Som om han behöver påminnas om det sin första dag i skolan.”
”Okej, bli inte så upphetsad.” Visslan tjöt.
”Skynda er på nu!”, sa mamma och Ron, Fred och George hoppade på tåget. De lutade sig fram för att kyssa mamma farväl. Jag började gråta.
”Gråt inte, Ginny, vi ska ska skicka dig massvis med ugglor.”, sa Fred tröstande.
”Vi ska skicka dig en Hogwartstoalett.”, sa George skämtsamt.
”George!”
”Jag skämtde bara mamma.” Tåget började rulla. Jag sprang efter tåget, halvt roat, halvt ledset, och vinkade. När det kom i för hög hastighet så stannade jag och grät lite. Mamma kom gående mot mig och kramade om mig.
”Du ska få åka nästa år!”, sa hon och kysste mig på pannan.
När vi kom hem så hade pappas visare gått från ”På jobbet” till ”På väg hem”, och ett par sekunder senare så stog han i dörrröppningen med ett stort leende.
”God förmiddag”, sa han och kramade mamma, och kom sedan fram till mig.
”Du ska få åka till Hogwarts nästa år!”, sa han och kramade mig, men jag kände mig inte ett dugg tröstad. Jag åt lunchen utan att säga ett ord. När jag tackat för maten så gick jag upp till mitt rum. Sängen var redan bäddad, och rummet var i stort sett helt städat. Jag tog en bok och läste lite ur den. Mamma kom in i mitt rum efter ett tag och bad mig att rensa trädgårdstomtar. Jag nickade tjurigt och klampade ner för trappan. Trädgården var full av tomtar som sprungit in i gården när vi var borta, men dom flesta sprang ner i sina hål när jag kom. Jag tog upp en, snurrade den några varv runt huvudet, och släppte den så att den flög över häcken med ett svagt tjut. Dom andra stack upp sina små huvuden och kollade vad som hände. Då tog jag tag i ett par och gjorde samma sak ned dom. Pappa kom ut och hjälpte till lite. Egentligen tyckte han att dom skulle få stanna, men sa inget till mamma. När vi var klara gick vi in i huset där mamma var i full gång med maten. Ingen jag kände kunde laga lika god mat som mamma. När jag ätit min tredje portion ställde jag undan tallriken. Klockan var åtta, så jag gjorde mig i ordning för sängen. Mamma kom in och sa god natt och jag sommnade direkt.

Låter bra! *bevakar*

ska jag fortsätta????

fortsätt!

Ja! Fortsätt

Skriv mer.

Ja, fortsätt!

OMG Skriv mera!

Bra!
MER

OMG! Meeer!