Jag saknar dig [SV]

Titel: Jag saknar dig
Språk: Svenska
Typ av text: Fanfiction
Färdigskriven: Nej
Kapitel: inga än
Författare: Cindy
Handling: ff:en handlar om Georges liv efter Freds död, hur han tar sig igenom det.




Verkar det bra? Jag förklarade det inte så mycket i handlingen, men jag kom inte på något annat än det där.

Ja, det låter jättebra! Go Girl ♥

Jag visste att du skulle kommentera

Vad konstigt Men helt seriöst, det kommer bli såååå bra!

tack♥

Jag skriver just nu, eller inte just nu. Men du förstår .p

Jag fattar jag fattar... Det är det jag är skapt till

Första kapitlet! ;P

Det kanske är lite väldigt kort, jag ska skriva längre kapitel senare
______________________________


Kap 1

En vecka
Det hade gått en vecka, sedan allt hände. George satt på sängkanten i hans och freds rum i kråkboet. Eller, före en vecka sedan var det deras, nu var det bara hans. Det kommer aldrig att bli deras rum igen. Aldrig.
George ryckte till när det knackade på dörren .
”Kom in.” sa han med en hes röst, han hade nästan inte pratat med någon på flera dagar.
”Hej, mamma säger att lunchen är klar.” Ginny stack in huvudet innanför dörren och försökte le, men hon lyckades inte särskilt bra med det.
”Ja… Jag kommer strax.” Men Ginny sa inte sitt vanliga ”okej” och stängde dörren och gick iväg, utan hon stod kvar och gick till sist in och satte sig bredvid George.
”Du, jag vet att det jobbigt efter Fre… hans död, men… snälla. Försök att gå vidare, försök att gå vidare för allas skull. Snälla, kom ner och ät mat med oss. Snälla?” George satt lika stilla som förut, och stirrade fortfarande ner i golvet. Ginny reste sig upp och började gå mot dörren men precis när Ginny var på väg och öppna dörren så vände hon på sig och sa,
”Han skulle inte gilla att se dig så här nere, det vet jag. Så om du inte vill göra det för oss, gör det för honom.” Efter det gick hon ner.
George tänkte på det hon sa. Hon hade i och för sig lite rätt, men ändå fel. Fred var död, han kunde inte gilla eller inte gilla något längre. Men tillslut vann Georges hungriga mage, som hade börjat kurra lika högt som Ron snarkade, och han gick ner.
När han var nere, så märkte han att alla tittade på honom, och han blev direkt överfallen av kramar från alla håll. När alla hade kramats färdigt satte sig alla vid matbordet. Det var ovanligt tyst, ingen brydde sig om att prata med någon, antagligen för att ingen orkade, eller för att ingen ville väcka känslor.

Åhh gud vad du är amazyn L! Allt du gör blir så bra! Eller förresten, mer bra än bäst! ♥

Väldigt bra! fortsätt gärna!

Muff. Mysigt. Cindyigt. Trevligt.

I like it