Petunia Evans: Mitt liv med ett freak

Jaa, jag hade tänkt lägga upp en ff om Petunia och hur hon ser på Lily o så.
Titel: Petunia Evans: Mitt liv med ett freak
Text: FF
Språk: SV
Rating: Samma som HP
Kapitel: 0
Handling: Handlar som sagt om Petunia och hennes liv med Lily.

Någon intresserad?

Verkar vara en bra idé, ser fram emot ett kapitel^^

Här kommer första kapitelt

Kapitel 1: Allt börjar

Jag går lungt ner för trapporna. Jag hör Lily ropa att jag skulle skynda mig men jag är inte som hon som alltid springer. Jag är mer lugn av mig. Jag hör ytterdörren öppnas och Lilys röst igen.
“Kom då, Tuni.” Jag suckar, måste hon alltid ha så bråttom? Vi ska till parken, precis som vilken annan sommarlovsdag som helst. Jag börjar nästan längta tillbaka till skolan, där jag har mina vänner. Här hemma har jag bara min lillasyster Lily, och hur mycket är egentligen en åtta och ett halvt år gammal syster att ha? Just det, inget. I alla fall inte när man beter sig som Lily. Jag är elva år gammal, jag fyller i maj medans Lily fyller i januari. Nu är det mitten på juli, nästan två månader tills skolan börjar den femtonde september.
“Kom då Tuni, skynda dig” ropar Lily. Jag tar de sista stegen nerför trappan och kommer ner i hallen. Vid den öppna dörren står Lily och väntar på mig.
“Måste du alltid ha så bråttom?” frågar jag. Lily bara skrattar och vi går iväg mot parken. Parken är ganska liten. Den innehåller bara en gungställning. Runt om finns det en massa buskar som är perfekta att leka kurragömma bland. Det är i denna park som jag och Lily tillbringar sommarlovsdagarna.
“Kom Tuni” ropar Lily som redan satt sig på en gunga och fått fart på den. Jag går fram och tar gungan bredvid. De är bara vi i parken. Alla andra är säkert på skolans fotbollsplan som de brukar. Jag kastar en blick på Lily som gungar högre och högre. Så släpper hon taget och hoppar. Jag skriker till. Det kan inte sluta väl, hon kommer att bryta något minst. Men det gör hon inte. Hon landar tryggt på marken utan att ha skadat sig ett dugg. Jag springer fram till henne.
“Hur gick det där till?” frågar jag häpet. Lily bara skrattar.
“Vadå?” frågar hon. Jag stirrar på henne.
“Hur kunde du landa efter hoppet utan att skada dig?” förtydligar jag. Lily ler mot mig.
“Borde jag ha gjort det?” frågar hon oskyldigt. Jag nickar stumt. Lily skrattar, hon är som en ängel som alltid är glad. Jag bestämmer mig för att hålla henne under uppsikt ett tag framöver.

Åh, vilken fin början, låter underbart, vill läsa mer^^

Super. Iden är bra.

jätte bra *bevakar*

Jätte bra!

Här kommer ett nytt kapitel som är ganska kort. Nästa blir längre, jag lovar.

Kapitel 2:Bortglömd

Det hade gått två veckor sen händelsen i lekparken. Det är den första augusti och jag har inte hört det minsta från mina vänner i skolan. Det är en månad och femton dagar tills skolan börjar igen, de måste höra av sig snart, jag blir knäpp annars. Jag kan inte vara med Lily hela tiden. Fast det är jag inte, hennes vänner kommer nästan varje dag och umgås med henne. Det är så orättvist. Lily träffar sina vänner varje dag, mina ringer inte ens. De kan väl inte ha glömt mig, eller? Nej, självklart inte, de har säker bara rest iväg på någon resa utomlands och glömt berätta det. Nu när jag tänker efter så skulle ju Celia till Mallorca och Felicity till Hawaii. Men Penelope och Alicia skulle ju vara hemma, kan de två ha glämt mig? Nej, det kan inte vara sant. Åh, vad jag hatar det här. Jag vill inte vara bortglömd.

Oj, det var till och med kortare än jag trodde, nästa kapitel är nästan lika lågnt redan och jag har inte ens kommit till nåon vidare viktig händelse. Som sagt, ni får ett längre kapitel nästa gång

Bra!

Braaaaaaaaaaaaaaaaaa!