Rose Weasleys Betraktelser

Det här är väll en typ av fanfiction, som kommer vara ur Rose Weasleys perspektiv, men det kommer inte bara vara kapitel, utan även små lappar som hon utbyts mellan olik personer i hennes omgivning, och olika dagboks inlägg, mest från Rose, men även från andra.
Den kommer böja under hennes fjärde år på Hogwarts, och sedan får vi se vart den slutar.

Språk: Svenska
Kapitel: 2
Färdigskriven: Nej



Jag, Rose Weasley, är väll en ganska vanlig flicka. Eller om man nu kan kalla en häxa "vanlig." Jag vet absolut inte hur jag skulle beskriva mig själv, har väldigt svårt för sådant, men jag kan väll berätta lite om personerna i min omgivning.

Först har vi ju min familj som består av mamma, pappa, och min söta (hemska) lillebror Hugo.
Mamma är väll den personen som jag mest kan relatera min till, och hon är den personen som förstår mig mest. Hon skulle t.ex inte få utbrott på mig om jag råkat kyssa en person som är son till mina föräldrars fiende, vilket jag INTE har gjort!
Pappa däremot skulle absolut inte ha någon förståelse om jag hade gjort det, men det har jag ju INTE gjort, så det gör ju inget! ^^' Men pappa är inte elak eller dum, han kan bara inte förstå sig på flickor. Men han är rolig och snäll, och han bryr sig om mig och Hugo.
Och så var det ju Hugo, min söta, snälla, rara, omtänksamma, änglalika lillebror. Fast där blev det ju helt fel. När han föddes så var han så söt, så söt, att jag intalade mig själv att han aldrig skulle bli en jobbig lillebrorsa. Jag hade så fel. På senaste tiden har jag börjat tro att någon (Scorpius är någon) betalar honom för att lägga sig i mitt privatliv.
Hugo går, precis som jag, i Gryffindor. Mina föräldrar gick även där.

Och så har jag ju mina kära kusiner Understräck under "er" för det är det som visar att jag inte bara har en kusin. Jag har så många så jag inte orkar räkna dem. Men vi kan ta dem familjevis.

Vi börjar med familjen Potter.
Om du hör ordet Potter, tänker du antagligen på Harry Potter, släktens stora berömdhet, mamma och pappas bästa vän. Man kunde tro att all berömdhet skulle ha stigit honom åt huvudet, men det har den inte, han är precis som vilken vanlig trollkarl som helst, jätte trevlig. Han är gift med pappas syster, Ginny. Henne tycker jag jätte mycket om, hon är super snäll och förstår verkligen mig, och om inte mamma finns till hands är det alltid Ginny jag går till. Tillsammans har de tre barn, James, stöddig, kaxig, irriterande, men inte elak. En aning korkad bara. Och så har vi ju Albus, eller Al, han är lika gammal som jag. Han är snäll, och jag brukar vara med honom ganska ofta. Och så är det Lily, som är söt och snäll så länge inte Hugo är närvarande, då lurar han henne att plåga och störa mig. Men hon ser som tur var upp till mig (tror jag) för hon lyssnar oftast på mina åsikter.
Till familjen Potter räknar jag också Teddy, som egentligen inte är släkt med oss, men han räknas ändå. Hans föräldrar dog i andra trollkarls kriget, så Harry (hans gudfar) och hans mormor har tagit hand om honom. Vi, (Jag, James, Al, Hugo, Lily, Roxanne, Fred, Dominique och Louise) har länge försökt avslöja han och Vic, men misslyckats de flesta gångerna. En gång var det så nära, första gången jag skulle till Hogwarts, men då tystade våra föräldrar ner saken

Så har vi massor med Weasleys, men jag ska ta en familj i taget.

Bill, Fleur, Victorie (Vic), Dominique och Louise. Bill och Fleur är väldigt trevliga (som nästan alla i våran släkt). Vic är också väldigt snäll, förutom när hon döljer sitt och Teddys förhållande. Louise är väldigt busig, och tillsammans med Hugo, Lily och Fred utgör han en direkt fara, därför bör man alltid ha trollstaven nära till hands under jular och andra gånger då hela släkten möts.
Dominique har jag alltid haft lite svårt för, och hon har alltid haft lite svårt för mig. Det har nästan alltid begått en slags tävling mellan oss, om vem som är duktigast i skolan och sånt, vilket är mycket fånigt, eftersom vi delar samma intressen, och jag tror vi kunde haft mycket kul tillsammans annars, men nu är det som det är.

En annan del av familjen Weasley består av George, Angelina, Roxanne och Fred. George är nog den roligaste personen i våran släkt, men ändå den mest ledsna. Han förlorade sin tvillingbror i andra trollkarls kriget, så han har ju en anledning. Angelina är också väldigt trevlig, och när inte George är så närvarande så försöker hon alltid ta bort den ledsna spänningen, och hon hjälper George väldigt mycket med sin sorg. Roxanne är det äldsta barnet, ett år äldre en mig, och lika gammal som James. Hon, James, Lorcan och Lysander, utgör något som de kallar "marodörerna" vilket retar ihjäl mig, Al, Hugo, Lily, Fred och Louise, eftersom vi alla hört legenderna om marodörena och deras karta, och därför stör vi oss å att James hade turen att hitta kartan på Harrys skrivbord.
Fred har i sin tur, för att hämnas, skapat en liten grupp med sina jämnåriga kamrater Lily, Hugo och Louise skapat en grupp som de kallar DA, efter gruppen som våra föräldrar skapat för att motarbeta Umbridge och dem. Syftet med den är att motarbeta marodörerna och ta kartan, men på något konstigt vis har de gett upp och istället börja irritera mig till döds, trots att jag inte gjort dem något. "Krigen" mellan DA och marodörerna är inte alls på allvar, mest på skoj, och vi bråkar inte på riktigt om det.

Sedan finns Percy, Audrey, Lucy och Molly.
Percy och Audrey är trevliga, men så tråkiga och regel fyllda. Lucy är nästan lika hemsk, men Molly kan faktiskt tänja lite på reglerna, även om hon är väldigt försiktig.

Molly och Arthur är mina farföräldrar, det är hos dem vi tillbringar jularna. De är väll som vanliga farföräldrar, snälla och trevliga. Farmor lagar den godaste maten jag smakat i hela mitt liv, och farfar är jätte kul när han demonstrerar sina mugglar saker.


Och så har vi Scorpius Malfoy. Ett perfekt exempel på en kille pappa absolut inte skulle acceptera, och en kille jag absolut INTE har kysst. För övrigt är jag säker på att han har hyrt in Hugo för att spionerna på mig... Han har väll sina anledningar.





Så, vad tycks? ^^

Väldigt bra! Gillar det sättet du skriver på, det blir liksom lite roliga meningar så att det blir kul att läsa.
När kommer mer?

Så snart några fler verkar intresserade!

Tack! Då börjar jag!

Kapitel 1:

Rose Weasley

Jag vill gärna tala om för er hur mycket jag hatar lappar. De är fula, onödiga, och kan förstöra allt. Om inte någon (Scorpius) hade stoppat ner den där dumma lappen i min dumma väska så hade jag inte tillbringat hela lördags förmiddagen sittande i min säng, och undrat vad jag skulle göra. Om han nu bara kunnat låta mig tro att allt som hände i torsdags bara hade varit en dröm, en mardröm, så skulle jag slippa bäva för vad jag skulle säga till Al. Al var den ända jag skulle kunna prata med, han var den ända som tyckte Scorpius är trevlig. Eller han kommer kanske inte tycka det längre när han har fått reda på att Scorpius, helt utan tanke på våra föräldrars relation, hade kysst mig. (Ja, jag vet att jag sa att vi absolut inte hade kysst, men som sagt var hade Scorpius stoppat ner den där dumma lappen i min väska, med de där dumma orden som toltalt krossade min lilla fantasi.)
Mina ögon föll återigen på den där dumma lappen, och jag läste orden som stod på den för 172 gången, i hopp om att de hade ändrats. Det hade de inte. Jag är ledsen, jag skulle aldrig kysst dig, men vi måste prata! Möt mig vid trofé rummet efter middagen på lördag. / Scorpius
Han var dum, dum och bara dum! Jag hade absolut ingen aning om vad jag skulle göra. Jag kunde ju bara låta bli att gå ner till middagen, han kunde ju ändå inte komma in i gryffindors uppehållsrum, men jag kunde ju inte undvika honom för alltid! Jag katade bort lappen i ett hörn och kröp in under täcket. Jag ville inte göra något just nu, jag ville bara sova. Jag visste att klockan var 11, men jag orkade inte att tänka på det. Jag orkade inte att tänka på något just nu.
Jag vaknade av att jag hörde Amys steg i dörröppningen.
"Men Rose, hur länge sover du? Det är ju dags att äta middag!"
Jag tittade skräckslaget upp. Middag?! NEJ! Jag hade ju inte tänkt något! vad skulle jag göra?
"Har du ens ätit lunch?" fortsatte Amy och grep tag i min arm.
"Nej, jag vill inte!" försökte jag, och försökte komma ur hennes grepp, men hon började släpa ner mig mot uppehållsrummet.
"Du måste ju äta något!" sa hon bestämt. Hon var för stark för mig, och jag förstod att det inte spelade någon roll hur mycket jag kämpade, Amy skulle inte ge sig. Hon drog mig in i det ganska tomma uppehållsrummet, och ut genom porträtt hålet, sedan började hon med ett fast grepp dra mig mot stora salen.
Middagen var redan i full gång när vi kom ner, och jag böjde så mycket som jag kunde på huvudet, så att Scorpius inte kunde se mig. Amys grepp blev lösare och hon drog mig bort mot Jenny och Kate.
"Var har du varit hela dagen?" frågade Jenny, samtidigt som hon hällde upp vatten i ett glas.
"Hon har sovit!" kom det från Amy, och jag nickade som bekräftelse.
"Hela dagen?" frågade Kate med öppen mun. "Du måste ha varit trött!"
Jag nickade igen, och började lägga upp mat. Middagen förflöt under pladder, men jag lyssnade inte. Jag var för upptagen med att försöka bestämma mig över vad jag skulle göra. Plötsligt så reste sig Kate upp.
"Ska vi redan gå?" frågade jag med bävan.
"Ja, det är ju nästan tomt!" svarade Kate. Jag insåg med skräck att hon hade rätt. Jag måste välja nu. Jag hade inte haft någon betänketid, och jag var livrädd. Jag tittade mig omkring i entréhallen när vi kommit ut dit i brist på idéer.
"Jag ska bara göra en sak…" mumlade jag och började gå. Amy, Jenny och Kate tittade förundrat på mig.
"Vadå?" frågade Jenny, men jag hade redan börjat gå.
"Inget…" sa jag och började småspringa. Han väntade säkert redan. Jag kastade en blick bakåt, på mina vänners förvånade ansikten, men jag hade inte tid att komma på en ursäkt, så jag fortsatte småspringa mot troférummet. Jag sprang upp för några trappor, svängde till höger, och där stod den. Dörren. Jag greps plötsligt av panik. Vad skulle jag göra? Vad skulle jag säga?! Jag försökte lugna ned mig, tog ett djupt andetag och tryckte ner dörrhandtaget.

Mer!

Jättebra! Längtar redan efter mer...:-D

Ledsen över att jag inte skrivit på ett tag, har haft lite mycket i skolan! Men imorgon kommer det mera!

Yeees! Längtar.....

I det här kapitlet så kommer jag blanda lite mellan Rose och Scorpius persektiv! Hoppas ni tycker om det!



Kapitel 2, Scorpius Malfoy


Jag vände mig hastigt om när jag hörde hur dörrhandtaget trycktes ned. Roses ansikte uppenbarade sig och hennes röda lockar dansade runt hennes axlar. Hennes bruna ögon stirrade anklagande på mig, och jag försökte undvika blicken hon sände mig, men det var omöjligt. Jag kunde väll helt enkelt inte titta bort. Vi stod och stirrade på varandra i vad som kändes som en evighet, tills jag rykte på axlarna. Det var inte en så smart idé. Hela Rose verkade koka upp, och ett högt rop steg från hennes strupe.
"Din dumma, opålitliga, korkskalle! Din falska, mega puckade knarl!"
Jag hade aldrig trott att Rose kunde bli så arg.
"Hur idiotisk får man vara? Hur respektlös får man vara? Du vet precis lika mycket som jag vad våra föräldrar har för relation till varandra, oCh du KYSSER mig?" spottade hon fram.
"Rose, ta det lugnt..." viskade jag fram, men blev genast avbruten
"Jag ska inte ta det lugnt!" fräste hon åt mig, och tog ett steg framåt.
"Du ska åtminstone inte skylla det hela på mig! Du kysste faktiskt tillbaka!" morrade jag åt henne.
"Du började!" fortsatte hon.
"Sluta bete dig som en barnunge!"
Orden tycktes stanna i halsen, och och tog ett par flämtande andetag.
"Så det var det här du ville mig? Skrika åt mig?" lyckades hon till slut klämma ur sig.
"Det var du som började skrika!" sa jag förnärmat.
"Nu är det du som låter som en barnunge."
Nu var det mina ord som stannade i halsen. Irriterad lade jag armarna i kors och försökte se vuxen ut.
"Jag bad dig komma hit för att vi behöver prata, prata om oss!"
"Det finns inget 'oss' Scorpius! Du var väldigt dum när du kysste mig, du tänkte inte! Men bara för att du kysste mig så finns det automatiskt inte något 'oss' Och det kommer aldrig finnas något 'oss'!"
En lätt rodnad steg upp på mina kinder, och jag kände mig så dum.
"Ja, det vet jag redan." började jag. "Men vad ska vi göra åt faktumet att vi faktiskt har kyssts?"
"Ingenting, vi ska bara gå vidare som om ingenting har hänt." sa hon bestämt. Jag kände mig förolämpad och sårad. Jag visste inte vad jag hade för känslor för Rose, men vilka de än var så irriterade de mig förbannat mycket just nu.
"Nähe, fint. Då skiter vi väll i allt." sa jag surt.
"Ja det gör vi." sa hon minst lika surt som jag och vände på klacken och stegade ut ur rummet. Jag stirrade dumt på dörren hon just gått ut igenom, sedan sjönk jag ihop mot väggen. Dumma, dumma, dumma Rose


Rose Weasley
Jag stegade snabbt ut ur dörren och tittade mig argt omkring i korridoren. Den verkade vara tom, och jag skyndade mig bort från troférummet. När jag kommit tillräckligt långt bort, så lutade jag mig mot väggen och kände hur en liten tår sipprade ner från min kind. Jag visste inte vad jag kände, men jag ville bara att allt skulle försvinna. Det kommer aldrig finnas något 'oss'!. Jag hade i det ögonblicket, lutad mot väggen, med de salta tårarna sipprande ner för mina kinder om hur fel jag hade haft.