Våga ta vara på din vardag!

Kanske är ni redan av den sorten att ni gärna stannar upp: ser över miljön som ni befinner i er och ler lite. Kanske säger ni god morgon till busschaffören och tackar kassörskan vänligt efter ett köp. Eller så är ni en av alla de som rusar fram och tillbaka och missar många fina stunder i vardagen. Missar chansen att få ta del av ljus, ljud, smaker, dofter: chansen att få le och få andra att le.

Vill dela med mig av det här nedan samt återgå till att fortsätta nicka och le till musikanterna jag passerar på gatorna - för jag har alltid uppskattat deras arbete ^^



This is so awesome. Please take a moment to read:

A man sat at a metro station in Washington DC and started to play the violin; it was a cold January morning. He played six Bach pieces for about 45 minutes. During that time, since it was rush hour, it was calculated that 1,100 people went through the station, most of them on their way to work.

Three minutes went by, and a middle aged man noticed there was musician playing. He slowed his pace, and stopped for a few seconds, and then hurried up to meet his schedule.

A minute later, the violinist received his first dollar tip: a woman threw the money in the till and without stopping, and continued to walk.

A few minutes later, someone leaned against the wall to listen to him, but the man looked at his watch and started to walk again. Clearly he was late for work.

The one who paid the most attention was a 3 year old boy. His mother tagged him along, hurried, but the kid stopped to look at the violinist. Finally, the mother pushed hard, and the child continued to walk, turning his head all the time. This action was repeated by several other children. All the parents, without exception, forced them to move on.

In the 45 minutes the musician played, only 6 people stopped and stayed for a while. About 20 gave him money, but continued to walk their normal pace. He collected $32. When he finished playing and silence took over, no one noticed it. No one applauded, nor was there any recognition.

No one knew this, but the violinist was Joshua Bell, one of the most talented musicians in the world. He had just played one of the most intricate pieces ever written, on a violin worth $3.5 million dollars.

Two days before his playing in the subway, Joshua Bell sold out at a theater in Boston where the seats averaged $100.

This is a real story. Joshua Bell playing incognito in the metro station was organized by the Washington Post as part of a social experiment about perception, taste, and priorities of people. The outlines were: in a commonplace environment at an inappropriate hour: Do we perceive beauty? Do we stop to appreciate it? Do we recognize the talent in an unexpected context?

One of the possible conclusions from this experience could be:

If we do not have a moment to stop and listen to one of the best musicians in the world playing the best music ever written, how many other things are we missing?
By: Josh Nonnenmocher

DARE TO SHARE!

såg en man i uppsala som spelade dragspel på gatan, hade inga pengar men jag log mot honom c:

... Jag har fobi för musikanter sedan jag flyttade till Stockholm och de börjar dyka upp när man är som tröttast på tunnelbanan >: /// fuuuu liksom.

På gatan brukar jag stanna när det är de bra i Stockis som spelar! Man lär sig ju vilka det är, höhö.

Oj, haha, vet inte riktigt vad mer jag ska säga xD
Men iaf så brukar jag säga hej och tack till både busschaufförerna och dom i kassan, men jag missar nog mycket ändå..eheh..

Den enda musikern som spelar på gatan jag har gett pengar till är munspelsmannen i Stockholm. Fast rykten säger att han drog till Tyskland...

Jag pratar aldrig med människor men jag har alltid the urge att hjälpa folk. T.ex när jag var i Egypten så var det en rysk familj som hade tappat bort ungens nalle. Jag hittade nallen och sökte upp familjen. Var bara tvungen o göra det. Jag hjälpte en kvinna med sin barnvagn och det är det jag gör. En gång stod jag på en gata i flera minuter och försökte få kopparödlan att flytta på sig så ödlan inte skulle bli överkörd av cyklister. Jag måste hjälpa insekter som ligger upp o ner och få djuren att sluta leka easy target för cyklister och bilar. Jag är okej med att hjälpa människor men jag hälsar inte på busschauffören. Jag säger tack och varsegod ibland men annars så nej.