Det här är min första fanfiction som jag lägger ut.
Eftersom svenska inte är mitt modersmål kan det förekomma felstavningar och liknande, ni får gärna säga till!
Titel: You can't spell "Voldemort" without "Love" [SV]
Språk: Svenska.
Typ av text: Fanfiction.
Färdigskriven: Nej.
Rating: G, tror jag.
Handling: Den handlar om Voldemorts liv, och hans två bästa vänner, Lucius och Bellatrix. Han försöker sluta dricka mycket alkohol, och vill lära sig att älska. Men kommer det gå bra för honom?
Låter intressant?
Alla kapitel:
Kapitel 1:
Spoiler:
Tryck här för att visa!
Jag vaknade med en dunkande känsla i mitt huvud. Sakta reste jag mig upp för att inse hur stökigt rummet var. På min högra sida låg Bellatrix, som sov så sött, likt ett litet får som springer runt på ängen. På min vänstra sida hittade jag däremot en tom plats, där Lucius borde ha legat. Jag suckade högt, och gick upp. Försiktigt, för att inte väcka Bellatrix, trasslade jag ur mig ur täcket. Otroligt nog snubblade jag inte, och hade ingen närmare kontakt med golvet, som tur var.
Sakta, men säkert, gick jag mot köket. Ju närmare köksdörren jag kom, desto högre var oljudet därifrån. För en stund glömde jag hela världen och stod där, som om jag blev förstenad av en basilisk. Plötsligt hörde jag det. Jag sträckte fram mina långa, kalla fingrar mot dörren för att komma in, och skakade på huvudet.
Där stod Lucius med en stekpanna. Han fick för sig att göra pannkakor. Jag antog att alkoholen från gårdagen inte har slagit till honom förrän nu.
- God morgon, sa jag lite trögt, och gäspade kort därefter.
Lucius vände sig om, tittade på mig med sitt leende och fortsatte sjunga. Någon mugglarsång, antagligen. Att se Lucius i köket, stekandes pannkakor och sjungandes en konstig sång, var någonting man aldrig fick se. Först tänkte jag påpeka att det kanske är Bellatrix jobb att sitta i köket, men jag höll tyst. Min geniala hjärna har sagt åt mig att det är alltid bättre med extra hjälp i köket. Jag vände mig mot dörren, och började gå. Då hörde jag Lucius falska toner. Jag fick rysningar i hela kroppen och skyndade mig därifrån.
Jag gick mot vårt lilla rum, för att försäkra mig om att Bellatrix fortfarande sover. När jag stod två steg ifrån henne, slog det mig hur vacker hon är. Hon må vara den galnaste personen världen har skådat, men vacker var hon också. Under några veckor av festande med Lucius och Bellatrix insåg jag hur mitt liv förändrades. De första dagar var det svårt att tro, då var jag fortfarande bakfull. Då övertalade jag mig själv att jag bara är alkoholpåverkad. Men efter några veckor insåg jag att jag utvecklade ett misstänkt beteende.
Jag gillade att stå några steg från Bellatrix och bara titta på henne, särskilt när hon sov.
Jag suckade tyst för mig själv, och tog upp alla tomma flaskor från golvet, medan jag försökte vara så tyst som möjligt. Jag tog alla flaskor och gick till köket.
- Bakis? frågade Lucius, med det otroligt hemska leendet på läpparna.
- Mhm... , mumlade jag. Säg mig, varför sjunger du? Jag förstår att du är väldigt feminin av dig, men tänk på att du kan väcka Bellatrix nästa gång du sjunger.
- Jag ska tänka på det nästa gång. Men erkänn, min Herre, för att vara en mugglarlåt, var den fin, eller hur?
Jag tittade på honom snett och konstaterade att det är nu han börjar känna av gårdagens alkohol. Lucius stannade plötsligt halvvägs och gav mig en mördarblick. Jag kände mig väldigt utsatt, med tanken på att bara jag hade tillåtelse att ge mördarblickar. Det här var tydligen allvarligt. Mitt i det allvarliga började jag skratta okontrollerat. Jag insåg hur sexig Lucius var i sina rosa kökskläder. Eller, sexig och sexig. Han såg väldigt komiskt ut i alla fall. Dock verkade inte Lucius dela min humor, eftersom han vände sig om och gick iväg.
Jag ryckte bara på axlarna, och fick i mig en pannkaka. Besviken på mig själv, suckade jag. Det är nämligen så att jag tänkte gå upp i vikt. Då lovade Bellatrix och Lucius att ge mig en flaska vodka, men vid närmare eftertanke... jag kanske borde låta bli att dricka istället? Jag satt vid bordet och tänkte.
Då öppnades köksdörren, och där stod Bellatrix, bakfull som aldrig förr, men vackrare än förra gången jag såg henne.
- God morgon, min Herre, hörde jag.
- God morgon på dig. – jag tittade på henne ett tag – Hur mår du egentligen?
- Jadu... bra fråga. Jag mår illa. Skallen dunkar. Jag står inte ut, måste ta en promenad – Bellatrix tittade mot mig och såg hur jag tvingade i mig två pannkakor till – ÅH PANNKAKOR! - skrek hon. K-k-kan jag få en pannkaka?
Jag tittade på henne allvarligt, nästan med en mördarblick. Sen log jag.
- Det är Lucius som gjorde pannkakor. Jag tror att han är full.
Bellatrix tittade på mig en stund, men verkade vara borta med tankarna.
- Jag tror att han... du vet, min Herre, han... beter sig väldigt misstänksamt. Jag menar... han satt uppe rätt så länge, du somnade redan och... han, ja, drack upp resten.
- Hur kan han leva med sig själv? – frågade jag. Bellatrix ryckte bara på sina axlar – Han lyckas alltid förtränga sin identitet någonstans där i djupet... varför dricker han så mycket?
Jag fortsatte äta min pannkaka och väntade artigt tills Bellatrix var klar med sina pannkakor.
- Jag ska ta en promenad med dig – sa jag – vi måste prata.
Bellatrix kollade på mig allvarlig, man kunde se rädslan springa runt i hennes ögon någonstans.
- Om Lucius alltså.
Kapitel 2
Spoiler:
Tryck här för att visa!Varje steg jag tog verkade påverka min huvudvärk. Det ekade och dunkade, med varje liten rörelse.
Helt plötsligt stannade Bellatrix och vände sig mot mig.
- Min Herre... – hon suckade och tog ett djupt andetag – du har inte märkt Lucius märkliga beteende?
- På senaste tiden var det nog svårt att märka någonting, så mycket som vi festar... men, alltså, vad menar du nu? – för första gången i mitt liv såg jag hennes ögon, lika djupa som världens djupaste, vackraste sjö, lika vackra som våren här uppe. Bellatrix rodnade och tittade bort, och jag kunde inte längre uppskatta hennes skönhet som gömde sig djupt i hennes ögon.
- Lucius är kär, min Herre.
Jag fick ett skrattanfall, bara för att helt plötsligt inse att Bellatrix är allvarlig.
- Men, vem är han kär i då? Knappast i dig ju...
- Just det är det största problemet, min Herre. Han är kär i... dig.
För första gången under mitt liv kunde jag inte ta ett enda steg. Varken framåt eller bakåt. Jag ramlade ihop på marken. Bellatrix blev jätterädd och satte sig bredvid, och kramade om mig. Otroligt nog kändes det bra. Att ha Bellatrix nära. Att få en kram. Att veta att någon faktiskt bryr sig. Övertygad om att jag snart börjar gråta bet jag mig i läppen och lutade mig framåt. Bellatrix stank, en stark spritdoft kändes från henne. Men det brydde jag mig inte om, jag ville bara ha stöd.
- Så han är kär i mig? Det förklarar varför han blev så sur i morse...
- Blev han sur på dig, min Herre? – frågade Bellatrix förvånad.
- Ja, eller... jag skrattade åt hans extrema kläder, överdrivet rosa. Men jag fick pannkakor. Och... nej, jag begriper det inte. Nej, nej. Jag tänker leva i förnekelse. Han kan inte bara bli kär i mig, bara så där. Det går ju inte...
- Tydligen så går det, min Herre. Jag menar... man kan inte styra just de känslorna. De styr oss.
- Bellatrix... kan du berätta hur det känns när man blir kär, när man älskar, när man bryr sig? Vad känner man då? Hur vet man att man älskar?
- Uhm... ja, jo.. det är knepigt det där. Man har typ fjärilar i magen, man gillar verkligen att vara med personen. Helst skulle man vilja spendera hela dagar och nätter med den personen. Kanske ha det mysigt också. Jag menar, åh... har du någonsin gillat någon min Herre? – Bellatrix tittade på honom.
- Jag vet inte. Om jag visste hur det känns att gilla någon väldigt mycket så kanske, men jag vet inte, så jag är inte säker. Är det till exempel då man inser hur vacker personen är, och försöker vara tyst för att inte väcka personen... och man vill spendera evigheter med personen?
- Mer eller mindre så, ja.
- Då tror jag att jag har gillat någon väldigt mycket – jag andades djupt. – Vad är skillnaden mellan kärlek och att gilla någon väldigt mycket då?
- Det finns en gräns där, man märker den knappt. Det är verkligen svårt.
- Jag har en fråga till dig... får jag kalla dig Trix? Du får såklart säga Voldy då... jag är ju ingen Herre. Mörkrets Herre, aah visst... den enda gången då jag kan kalla mig för Mörkrets Herre är nog när jag dricker för mycket och bara somnar. Tycker du jag dricker för mycket? – jag tittade på henne. Hon log bara.
- Nej, det tycker jag inte. Eller... du dricker inte mycket, bara lite för ofta. Och det kan du kalla mig, min Her... Voldy. – hon rodnade, det var först nu hon använde hans namn. Hon tittade på honom, länge och med ett vänligt leende på läpparna. Hon verkade förstå att Voldemort blev trött på den hela mördargrejen och behövde kärlek. Eller helt enkelt en vän.
Kapitel 3
Spoiler:
Tryck här för att visa!Jag gick upp från marken med hjälp av Trix. Hon tittade på mig och log vänligt.
- Okej. Nu ska jag hem. Och tänka igenom det hela. Tror du jag ska prata med Lucius? - frågade jag
- Du gör som du vill... men det vore ingen bra idé att lämna honom ensam nu, tror jag.
- Tänk om han inte vill prata med mig då? Jag skrattade ju åt honom!
- Ska jag prata med honom då?
- Ja, tack. Gör det... jag är inte bra på såna där, eh, saker.
Vi vände och gick hemåt. Det började regna, men jag brydde mig inte riktigt. Jag insåg att den enda känslan jag kunde känna igen var sorg. Och ilska, men det är en hel annan sak. Jag levde på ilskan innan jag upptäckte alkohol. Ingen vet varför jag började dricka. Kanske förutom Lucius och Bellatrix då, de verkade dricka på grund av samma problem som mig. Konstigt, man har så många som är ens trogna, och ändå bryr sig ingen. Och märkligt, varför bryr jag mig? Jag är ju ond. Elak. Jag mördar!
Fast, kanske inte nu längre...
Bellatrix tittade på mig, hennes kläder var helt genomblöta och hon verkade inte vara den gladaste människan. Jag fick en mördarblick, utan att veta varför. Då slog det mig, jag kanske kan ge henne min kappa. Det gjorde jag också.
- Tack. Vill du att jag pratar med Lucius nu?
- Ja, det är.. upp till dig antar jag. Men säg till honom att jag inte ignorerar honom utan är, vad ska man säga, rädd? Jag vill inte såra honom, det är för hans bästa.
- Okej. Jag ska.
- Du, Trix...
- Ja? - hon vände sin blick mot mig igen.
- I morse märkte jag att du har vackra ögon.
Bellatrix rodnade och fixade håret så att man knappt kunde märka att hon ens har ett par ögon. Jag suckade för mig själv.
__
*Bellatrix perspektiv*
Jag satte mig på stolen bredvid Lucius säng. Han verkade vara helt borta.
- Lucius? Är du här?
- Mhm... – mumlade han.
- Jag berättade för Voldy vad du känner och allt...
- Voldy? Är inte han Mörkrets Herre längre?
- Jo, men... jag är säker på att han föredrar att kallas Voldy. All alkohol har fått honom att vara förvirrad Lucius. Jag tror att du också är förvirrad!
Lucius satte sig snabbt upp och tittade på Bellatrix.
- FÖRVIRRAD?! JAG? ALDRIG I LIVET! Jag kan berätta vad det är för känslor, okej? Inte mitt fel att jag blev kär i honom... det… bara blev så. Det var ju inte meningen! Jag är skam för Dödsätare! Förstår du inte? Hela mitt liv är förstört nu! Alla kommer veta!
Bellatrix tittade på honom en stund, tog ett djupt andetag och frågade:
- Tror du att Voldemort kommer berätta för alla? Tror du verkligen det? För att skämmas själv? Dessutom, berätta, har han några vänner överhuvudtaget? Nej. Det har han inte, förutom oss då. Jag förstår din känsla till honom, jag vet vad du menar. Kände också så ett tag, men sen gick det över.
Lucius tittade snett på henne.
- Var du kär i honom? Varför berättade du aldrig?
- Jag ville inte att någon skulle veta... du vet nog hur det känns...
- Ja, jo, men mig kunde du ha berättat för i alla fall... Bellatrix? – han tittade mot henne och såg att hon grät.
- Jag måste gå nu... du får prata med Voldemort själv.
Hon gick upp och lämnade rummet.
Kapitel 4
Spoiler:
Tryck här för att visa!
*Lucius perspektiv*
Depesh Mådä, läste jag, de kanske är bra. Mugglare kan faktiskt sjunga. Otroligt bra dessutom. Jag satte på musiken, satte mig i fåtöljen och slöt mina ögon. De mjuka toner, fina pling-ljud och ljud som liknade några kastruller som ramlade i trappor, fick mig att slappna av.
Då stormade Voldemort in.
- LUCIUS! - skrek Voldemort, och tittade på fåtöljen - Lucius? Sover du?
Jag öppnade ögonen och såg att Voldemort stod i dörren, förvånad.
- Vad gör du? Lyssnar du på mugglarmusik?
Jag tittade på Voldemort, och nickade. Voldy visste inte vad han skulle säga, eller göra, så han satte sig på mattan hos mig.
- Okej. Jag kom för att prata. - sa Voldemort, och jag märkte att han höll i en vodkaflaska - Jag vet vad du känner, okej? Jag vill inte att vi gör en sån där big deal av det hela, det är bara onödigt.
- Har du druckit något? - frågade jag snällt.
- Nä nä nä näää. Kanske bara en liiiiiiteeeeeen droppe! Jag är absolut inte påverkad! - sa Voldemort, men det gick inte så bra för honom att prata i denna stund.
- Vad ska vi prata om? Vad finns det att säga?
- Jag vet inte riktigt. Du älskar mig, eller hur? Berätta, hur vet du det? Eller, vad är så... fint, vackert, whatever, med mig? Jag förstår inte. En mördare, alkoholist och ful som världens äckligaste... vet inte, sak! Vad ser du i mig, huh? - Voldemort tittade rakt i mina ögon.
- Jag, min Herre, uhm... hur ska man förklara... det typ, bara blev så? - efter en stund insåg jag hur idiotiskt det lät, tog modet till mig och sa, bestämt - Det är dina rörelser, när du går och svänger med din rumpa... och när du pratar, din fina röst ger mig rysningar. Och du anar inte hur mycket jag faktiskt älskar dig, det kommer du aldrig att förstå!
Voldemort tittade upp mot mig.
- Skriker du på mig? - frågade han - För om du gör det, så kan jag försäkra dig om att det är väldigt obehagligt...
- Jag skrek väl inte? - svarade jag - Jag förklarade min kärlek till dig. Men du kommer inte förstå det, jag vet det. Och jag kommer behöva leva med den känslan resten av livet, och vara medveten om att alla Dödsätare kommer skratta åt mig. Förutom Bella kanske, som redan - där avbröt jag, och tänkte på att det kanske var bättre om Voldemort inte visste om Bellatrix känslor.
- Bella? Vad har hon med det hela att göra? - frågade Mörkrets Herre förvånad.
- Va? Sa jag hennes namn? Hon har ingenting med det hela att göra.
- Joho, ljug inte för mig! Du... du... sårar mig! Förstår du inte?! - Voldemort gick upp och tittade på mig - Du är faktiskt fin.
- Va?! Vad var det du sa? - frågade jag, och trodde inte mina öron.
- Ja, du är fin. Det är du... och du är en bra vän, måste jag säga. - sa han och gick ut.
Jag satte mig tillbaka i fåtöljen och lyssnade vidare, tills musiken blev avbruten av ett högljutt skrik som säkert lyckades skaka flera döda kroppar på kyrkogården. Snabbt reste jag mig upp och undrade vad som hände, tills jag såg Trix springa in i mitt rum, med tårar i ögonen.
- Vad är det som händer? - jag tittade på henne med en frågande blick - Dör någon?
- SLUTA! DET ÄR INTE ROLIGT! - hon fortsatte skrika
- Vad hände då?
- Jag slog mig i lilltån, i soffan... FÖRSTÅR DU HUR ONT DET GÖR?!
Jag tittade på henne och nickade.
- Dessutom, om jag skulle döda någon så skulle jag ju inte skrika av smärta, dumskalle - sa Trix. Hon gick ut lika snabbt som hon kom in. Jag ryckte på axlarna, och fortsatte lyssna på mugglarmusik.
*Voldemorts perspektiv*
Jag gick ut, jag klarade inte av att sitta hemma med alla känslor inuti. En lång promenad till kyrkogården skulle få mig på bättre tankar.
Några steg senare upptäckte jag att jag inte alls var på väg till kyrkogården. Efter en stund befann jag mig i skogen. Det var mörkt, och eftersom jag är Mörkrets Herre, ansåg jag att detta skulle inspekteras.
Jag gick in, och fortsatte att gå tills jag kom ut på en äng, mitt ute i skogen. Runt omkring fanns bara mörker. Det var i alla fall det jag trodde.
Efter ytterligare några steg hörde jag någon sjunga. Jag har aldrig hört någon sjunga så vackert, men eftersom jag inte kunde förstå vad personen sjöng om hoppades jag innerst inne om att sången handlade om tortyr och död. Efter att ha lyssnat lite på den vackra rösten, bestämde jag mig att gå mot sångens källa. Där, på en sten satt... TRIX!
- Tr... Trix? - frågade jag, hon vände sig om och blev jätterädd.
- Vad gör du här? - Trix tittade på mig frågande
- Ja, du vet, jag kan fråga dig precis samma sak. Jag har i alla fall en lämplig ursäkt!
- Jag behövde lite frisk luft...
- Frisk luft säger du... - jag tittade på henne och såg hur hon rodnar - Du sjunger vackert. Jag har aldrig hört dig sjunga förut.
- Det var inte direkt mitt första karriärval, vet du. Men tack så mycket. - hon log lite
- Hur är det med dig, Trix? Du verkar vara... vad var ordet nu igen... annorlunda.
- Annorlunda? - hon tittade på mig snett
- Alltså... annorlunda än vad det vanliga Trix-annorlunda skulle vara. Om du förstår vad jag menar.
- Ja, jag vet inte... - Trix stirrade på en blomma mitt emot henne - Jag har tänkt en hel del, och så. Kanske fel av mig att tänka på saker jag lyckats förtränga.
- Vill du... prata? - jag tittade på blomman som Trix studerade, och sen på henne
- Jag vet inte. Jag vill nog helst inte ens tänka för tillfället... jag pratade med Lucius, det väckte några oönskade minnen och känslor och ja...
- Lucius, ja... dumma känslor.
- Om du bara visste! - hon höjde rösten
- Ta det lugnt, Trix... ta det lugnt. - jag såg att tårarna rann nerför hennes kinder, jag satte mig bredvid och lade armen om henne på ett väldigt konstigt sätt. - Allting kommer ordna sig, förr eller senare. Vi är onda, kommer du ihåg? Vi klarar av allting!
- Tack - viskade hon och lutade huvudet mot min axel. Det kändes otroligt bra, så jag log. Jag antog att det var det man gjorde när man tyckte om någonting.
Kapitel 5
Spoiler:
Tryck här för att visa!*Trix perspektiv*
Så fort jag kom hem, tog jag av mig mina blöta kängor för att det var irriterande att ha dem på mig. Inte på grund av att de var blöta, utan på grund av att jag inte tyckte om dem när de var blöta. Mina små tvångstankar skulle någon dag ta död på mig. Jag sparkade undan kängorna, och begav mig till köket. Där sprang Lucius i sitt vackra, rosa förkläde, och tydligen höll på att laga middag. Av någon anledning tyckte jag att det jag såg var riktigt roligt. Hela mitt liv var riktigt roligt, särskilt för tillfället. Jag skrattade lite för mig själv.
- Vad skrattar du åt? MIG?! - utbrast Lucius
- Va? Nej nej, jag tänker lite. Men jag skrattar absolut inte åt dig! - jag log
- Bra. För det skulle jag inte klara av - sa Lucius och fortsatte med sin gudomliga spaghetti.
- Jag tänkte duscha nu, så våga inte öppna dörren till badrummet om du vill behålla alla dina kroppsdelar!
- Nejdå, du ser ju att jag är upptagen med middagen dumbom.
- Pff, dumbom - fnissade jag
Jag gick till badrummet och bestämde mig för att ta ett bubbelbad. Jag beundrade vatten och dess skönhet när det rann från kranen. Efter en stund klädde jag av mig och hoppade in i badkaret. Det var så varmt och skönt och jag började tänka på barndomen. Barndomsminnen upptog mitt sinne och jag blev lugn, så lugn att jag nästan somnade. Jag skulle somna om inte ett oljud som kom från hallen. Följt av olika sorts svordomar.
- Vad är det här? Förklara för mig, vad är det här? Är du helt dum i huvudet? - sa röst nummer ett
- Vadå? Jag bor ju här. Får ta med mig hem vad jag vill! - sa röst nummer två
Jag kunde inte låta bli att skratta för mig själv. En stund försökte jag återkomma till barndomsminnen men jag blev för distraherad av rösterna, så jag började lyssna noga på dem medan jag rakade benen.
- Det där är en ond varelse! OND! Det kommer äta upp oss levande!
- Sluta fåna dig! Hur kan det här vara en ond varelse? Titta vilka vackra ögon! Ber om att få behålla den ju!
- ALDRIG I LIVET! GÅ IVÄG MED DEN HÄR ANNARS... ANNARS... ANNARS - och så hördes det bara en dörrsmäll.
Några steg senare hörde jag hur någon knackade på badrumsdörren.
- Trix, är du där?
- Ja, men du får absolut inte komma in! - skrek jag
- Nej då. Jag måste bara visa något. Skyndar du dig?
Jag suckade, men kunde inte låta bli att undra vad det var för någon ond varelse.
- Ja, jag kommer ut snart - svarade jag och försökte bli klar så snabbt som möjligt.
*Lucius perspektiv*
Jag kan inte förstå hur han kunde göra så här mot mig. Att han vågade! Hur ska jag nu klara av det här? Det var ju hur elakt som helst.
Jag viftade bort mina dåliga tankar och fortsatte med spaghettin. Det slog mig, jag borde göra spaghetti oftare. Jag borde laga mat oftare! Ingenting annat lugnar ner mig så mycket som att laga mat.
Ett tyst ljud hördes bakom mig, och jag skulle kunna slå vad om att det var den onda varelsen som kom in. Sakta vände jag mig om bara för att inse att jag har börjat bli paranoid. Det fanns ingenting där. Det måste ha funnits i mitt huvud.
Jag hörde Voldemort och Bella prata i hallen, Bella verkade glad. Och likaså Voldemort. De lämnar mig ensam här medan de beundrar den onda varelsen. Bra, jag behöver dem ändå inte. De kan ju svälta. Mig spelar det ingen roll längre.
Jag tittade på mitt rosa förkläde en stund och kom fram till att jag måste tvätta det. På vägen mot dörren såg jag en tidning som låg på bordet. Vanligtvis skulle jag bara gå förbi om inte en artikel. Matlagningstävling! Någonting för mig. Snabbt drog jag ut snyggt artikeln och stoppade den i fickan.
*samtidigt utanför badrummet, Voldemorts perspektiv*
- Men herregud vad har du där? - sa Trix
- Du ser ju själv. Ser du de här fina, stora ögon? Och svansen? Titta bara! Visst är den söt?
- Och helt svart. Perfekt ju! Vad heter den? Är det en han, en hon?
- En han. Hades tänkte jag döpa honom till men jag vet inte. Det ska vara något mörkt liksom. Och Hades var det enda jag kunde tänka på - sa jag och jag tror att man kunde hitta ljudet av besvikelse i min röst
- Hades passar nog! - Bellatrix tog Hades i sin famn och klappade honom - Var har du hittat honom?
- Han bara kom fram till mig och följde efter. Verkar fortfarande vara riktigt ung, så jag tänkte behålla honom.
Dörren från köket öppnades och Lucius kom ut med ett stort leende på läpparna. Inte ens synen på den onda varelsen fick honom att bli arg.
- Börjar du vänja dig vid Hades, eller?
- Hades? Verkligen? Kunde du inte komma på annat...? - skrattade han
- Alltså... dra åt skogen, okej?
- Det där är en KATT för fan. En katt kan INTE heta Hades. Är du helt dum i huvudet? Om du vill behålla den så kan du lika gärna komma på ett bra namn! - sa Lucius och försvann någonstans.
Kapitel 6
Spoiler:
Tryck här för att visa!
*Lucius perspektiv*
Två par jeans, ett par ljusa och ett par mörka, tre skjortor, underkläder, förkläde, en kudde och snuttefilt, nallebjörnen och… anteckningsbok! Så, det här borde gå hur bra som helst nu.
Jag drog igen dragkedjan och log nöjt. Det här kommer bli årets händelse, och Voldemort och Trix får inte veta någonting. Fast jag tvivlar starkt på att de kommer märka något nu när de har den där katten. Jättemysigt att hamna i skuggan mer än förut…
Hur som helst, jag borde nog börja gå. Har fortfarande inte listat ut hur man åker buss.
*Trix perspektiv*
De små, vackra ögon som var universums centrum för ondska, var det första jag såg efter att jag vaknade. Små tassar som trampade omkring på min kropp kändes som fluffiga bollar som studsade mot ett hårt underlag. En tass upp, den andra nere, svans i ansiktet, ögon som skulle kunna mörda, men ändå något gulligt över det hela. Lucius har rätt, du kan inte heta Hades. Jag klappade kattungen och försökte knuffa ner den från min bröstkorg i meningslösa försök att gå upp. Oavsett hur många gånger jag knuffade ner honom, så kom han alltid tillbaka och fortsatte trampa. Till slut fick jag bli effektiv och gå upp och hålla i honom samtidigt, så att han inte kunde komma tillbaka.
Jag lät katten gå sin egen väg när jag tog på mig jeansen och skorna. Hela huset var tyst, som om det aldrig levde, som om ingen någonsin fanns här. För en stund fick jag en hemsk tanke om att jag kanske har förflyttats i tiden eller att något hemskt har hänt så att alla har dött, så nu är jag ensam med katten. Snabbt avfärdade jag den tanken dock och gick ner till köket. Det var städat, ovanligt. Lucius var inte i köket, det innebar att han sov eller var ute. Annars skulle man höra musiken redan, då det enda han gör förutom att laga mat, är att lyssna på mugglarmusik. Det är tur att han inte har kommit på idén att kombinera dem två samtidigt.
I badrummet var det släckt, och toalettsitsen var inte uppfälld. Det innebar att båda herrarna antingen sov eller så har de försvunnit på något märkligt sätt.
När jag var på väg tillbaka till köket hörde jag små steg bakom mig. Ingen annan än Hades bestämde sig för att hålla mig sällskap när jag dricker kaffe.
På diskbänken låg det en skiva. Med en kopp kaffe i handen tog jag upp den och läste, Trettio sekunder till Mars. Mugglare är bra speciella, tänkte jag. Man kan ju inte komma fram dit på trettio sekunder! Jag skakade på huvudet och la ifrån mig skivan. Några steg senare insåg jag att jag faktiskt vill lyssna på mugglarmusik. Med tanke på deras konstiga namn kanske har de konstig musik, värt att undersökas alltså. Jag tog med skivan och knackade försiktigt på dörren till Lucius rum.
Efter att ha knackat på i säkert fem minuter bestämde jag mig för att gå in. Bara för att inse att han inte var där. Jag ryckte på axlarna och satte skivan i spelaren. Lucius fåtölj var verkligen underbar att sitta i, så jag tog tillfället i akt och satte mig i den, och drack upp kaffet medan jag lyssnade på den konstiga musiken. Dock måste jag erkänna att jag tyckte om den. Ute i hallen hörde jag steg och någon som pratade, som om personen pratade med ett barn. När jag insåg att det inte var Lucius, utan Voldemort, satt jag kvar i fåtöljen och slöt ögonen.
*Voldemorts perspektiv*
Jag knackade på dörren till Lucius, för att be honom att sänka ner volymen på sin mugglarmusik. Ingen svarade, så jag gick in. Insåg snabbt att det inte var Lucius utan Trix som satt i fåtöljen, och grät. Om det fanns någonting som jag verkligen inte tyckte om här i världen, så var det att se henne gråta. Jag kände mig hjälplös, men gick ändå fram och kramade om henne. Då började hon gråta ännu mer. Mina tankar snurrade och jag visste verkligen inte vad jag skulle säga, ville inte fälla någon dum kommentar eller så. Jag såg att katten tittade på oss, och även han verkade vara ledsen.
- Vill du ha kaffe? frågade jag när jag såg hennes kopp på bordet bredvid
- Nej tack. Lite mat däremot skulle inte skada. Men Lucius är ju ingenstans. - hon torkade bort tårarna med sin tröja
- Jag kanske kan fixa ihop någonting? Typ en macka eller så. Så värdelös är jag ju faktiskt inte. - jag log mot henne. – Jag tror till och med att vi har Nutella hemma.
När Trix hörde att jag sa Nutella blev hon genast glad, det såg man på henne. Jag hjälpte henne upp från fåtöljen och hon gick med mig till köket. Det var ovanligt fint städat, och jag hittade allting jag skulle ha. Trix fick några Nutella-mackor och hon verkade ha glömt att hon var ledsen.
- Ska vi ta en promenad? Det är fint väder. Och ja, jag vet att jag precis har varit på en promenad, men tänkte att du också behöver gå ut.
- Ja, det kan vi göra. Det gör jag gärna, faktiskt!
*någon timme senare*
- Jag sa ju att det här kommer bli roligt! Mugglare har faktiskt ganska coola grejer. Ja, jag vet, att höra det från mig är ju så ovanligt… - sa jag när hjälpte Trix att få fart på gungan. Hon skrattade och skrek samtidigt. Det var väldigt sällan man hörde henne skratta och jag uppskattade verkligen det här ögonblicket. Jag tror jag gillar henne. På riktigt.
Kapitel 7
Spoiler:
Tryck här för att visa!Kapitel 7
*Voldemorts perspektiv*
Jag stängde försiktigt dörren till Trix rum, där hon nu sov som en liten barnunge, vacker som alltid. Hon blev trött efter vår promenad, och för att vara ärlig, så har jag också blivit det. Två promenader i sträck var verkligen ingen smart idé. Men vad gör man inte för att få Trix på bättre tankar, tänkte jag.
Jag tittade mig omkring och insåg att jag inte har sett Lucius idag. Det störde mig lite, klockan var över tolv och Lucius var ingenstans. Inte ens några tecken på att han har varit här när vi var på promenaden, fanns. Jag ryckte på axlarna och tittade mot köket. Jag lovade ju att gå upp i vikt för att inte skrämma dem, men fanns det någonting att äta? I huvudet försökte jag räkna ut hur många steg det var till kylskåpet och om jag orkade ta dem. Mina tankar slogs mot varandra och jag bestämde mig för att gå dit och titta efter mat. Den lilla rösten i huvudet sa åt mig att vara försiktig då man aldrig vet vad som kan finnas i den mystiska saken, men jag ignorerade den och öppnade kylskåpsdörren. Till min förvåning fanns det mycket mat kvar så jag fixade ihop något och åt det. Mina kulinära kunskaper borde uppmärksammas, tänkte jag. Det jag lyckades åstadkomma i matvägen var helt enkelt ett genis jobb. Stolt åt jag upp maträtten, som ännu inte har fått ett namn, och bestämde mig för att ta en lång, varm dusch, som var välbehövlig efter den här långa morgonen.
Jag gick mot sovrummet för att hämta rena kläder, och en stund funderade jag på om jag kanske skulle köra lite commando, utan någons vetskap. Till slut kom jag fram till att jag känner mig säkrare om jag faktiskt har underkläder på mig, särskilt i Trix närvaro. Jag började bli orolig för att jag har fått såna tankar, men jag är ju en man trots allt.
Inne i badrummet var det ganska mysigt, jag tyckte om vårt badrum. För att vara ett gammalt hus så var badrummet väldigt vackert och ganska nyrenoverat. Om man frågar mig varför jag ville ha badrummet renoverat så kan jag inte direkt svara på frågan, men det ligger något över hela badrums-grejen som gör att jag känner mig… manlig.
Jag tog av mig kläderna, och startade duschen. Tålmodigt väntade jag på att vattnet skulle bli varmt, och under tiden betraktade jag mig själv i spegeln. Jag kände försiktigt med tån om vattnet var varmt nog, och försäkrade mig om att jag hade alla mina grejer på hyllan. Jag steg in i duschen, och en behaglig känsla kom krypandes längs min ryggrad. Vattnet var perfekt! Det var en stund av vardagslycka, då det sällan hände att vattnet var perfekt, antingen var det för kallt eller för varmt. Mina nu varma fingrar letade fram min rakhyvel och jag rakade bort all möjlig kroppsbehåring, med hjälp av det magiska raklöddret, för aj så ont det gjorde om jag inte använde det. Och dessutom fick jag alltid utslag om jag var dum nog att raka håret med hjälp av bara vatten. Nu var jag smartare dock. I tjugo minuter stod jag i duschen och bara njöt av värmen som sköljde över min kropp. Lugnet som vattnet skapade var det motsatta som hände i mitt huvud. Mina tankar skapade kaos och oreda och jag kände mig maktlös. Vi kan vara stora och styra över andra människor, få dem att göra som man vill, men vi är inte stora nog att klara av att styra över våra känslor och tankar. Inte ens Mörkrets Herre kunde bemästra den kunskapen. Till slut började jag få nog av vattnet och sträckte mig efter en handduk. Återigen betraktade jag mig själv en stund i spegeln, och det kändes som att man såg vilket kaos som rådde i mina ögon. Jag blinkade fem gånger och fick bort den tanken. Utanför dörren hörde jag steg så jag skyndade mig med att klä på mig och gick ut från badrummet. Trix har tydligen vaknat, och hon fick syn på mig, en nyduschad Mörkrets Herre i nya kläder. Av hennes min att döma så tyckte hon väl att det var så ovanligt att hon var tvungen att gnugga sina ögon för att försäkra sig om att det var sant. Fast å andra sidan så kanske var det något hon alltid gjorde efter att ha vaknat. Jag log mot henne.
- Har du sovit gott?
- Jadå. Var det trevligt att duscha? – frågade hon och avslutade med ett fniss.
- Du anar inte hur trevligt. Kunde varit trevligare dock.
Trix tittade på mig med sin misstänksamma blick och log. Vid hennes fötter stod Hades, som nästan helt säkert ville få sin dos av kattmat. Jag nickade mot Trix och gick ner, och Hades sprang efter mig. Trix bestämde sig tydligen för att följa efter. Någonting i luften kändes konstigt. Spänt. Jag kan inte förklara vad det var. Mina känslor för henne har blivit starkare, och att Lucius inte var här gjorde saken bara ännu värre. Jag kände mig så kluven. Jag tyckte om båda, men jag ville verkligen inte riskera vår vänskap för något som kanske inte ens skulle hålla i framtiden. Dessutom, komplicerar inte kärlek det mesta? Jag har förstått att Trix är kvinnan jag vill ha, att hon kanske till och med är menad för mig, men om det inte skulle fungera? Fast å andra sidan, skulle jag klara av att se henne med någon annan? Inte för att jag någonsin har sett henne umgås med andra, särskilt inte män, men ändå.
När jag insåg att jag har hällt alldeles för mycket mat i Hades skål, fick jag höra ett tyst skratt bakom mig.
- Vad skrattar du åt då? – tittade jag på Trix med den allvarligaste minen jag kunde åstadkomma
- Ingenting. Var du så djupt försjunken i dina tankar att du inte såg hur mycket mat Hades fick?
- Kanske det… är det något fel med det?
- Nej nej, absolut inte. Det var bara roligt att se. Faktiskt.
Jag tittade upp och såg Trix blick, som var ovanligt svår att avläsa. Någonting i mig sa att tillfället var rätt. Det var nu det gällde. Annars skulle jag ångra allting.
- Trix… jag måste berätta något. Det är nämligen så att jag tror att jag –
- JAG VET VAR LUCIUS TOG VÄGEN – skrek Trix och avbröt mig i det största ögonblicket i mitt liv. Jag suckade djupt, men log ändå lite för mig själv.
- Var är han? – frågade jag
- Titta – hon pekade på ett utklipp från tidningen – Det står att det är en matlagningstävling.
Jag kom fram och ställde mig bakom Trix, och tittade över hennes axel. Utklippet handlade mycket riktigt om en matlagningstävling, och jag tvivlade inte en sekund på att det var det Lucius hade för sig just nu. Jag fnös, och Trix vände sig mot mig, nu fångad mellan diskbänken och min kropp. Jag tittade på henne allvarligt och kände mitt hjärta slå ovanligt snabbt. Jag svalde, och försökte få ur mig något. Trix verkade vara jätterädd för vad som skulle komma. Hennes andetag blev snabbare, och jag kunde inte låta bli att röra vid hennes ansikte.
- Du har verkligen vackra ögon – lyckades jag få ur mig. Jag slöt ögonen, och tog några djupa andetag. När jag befann mig i mina tankar, i mörkret som mina slutna ögon skapade, kände jag hur Trix vilade sitt huvud mot min bröstkorg. Jag hörde inget annat än snyftningar och kände att hon kramade om mig jättehårt.
- Mår du bra? – frågade jag försiktigt, man visste aldrig hur hon skulle reagera.
- Förlåt… - viskade hon.
- Du behöver inte be om ursäkt. Inte för någonting, Trix. – jag försökte lugna ner henne och lät min hand smeka försiktigt över hennes vackra hår – Varför gråter du? Vill du prata? Snälla, låt mig inte stå här som en fåne och tro att det är mitt fel. Prata?
- Jag har bara… aldrig… känt att någon… brydde sig. Har aldrig känt mig… vacker… - orden kom blandade med gråten.
- Men du ÄR vacker, Trix. Och du sjunger väldigt fint. – jag log för mig själv när jag tänkte på den gången då jag fick höra henne sjunga. – Sanningen är att… jag tycker om dig väldigt mycket. Antagligen mer än vad jag borde göra, faktiskt.
Trix tittade upp mot mig, med en allvarlig min, och med rödsprängda ögon av allt gråtande. Jag gav henne den allvarligaste blicken av alla jag hade och såg att tårarna började rinna på nytt. Den här gången utan tvekan, drog jag henne mot mig och placerade en liten kyss i hennes panna.
Kapitel 8
Spoiler:
Tryck här för att visa!Hela kapitlet är i Voldemorts perspektiv.
En stark doft trängde sig in i min näsa, och fick mig att vakna till. Det luktade bullar i hela huset. Jag tittade mig omkring och såg alldeles för många tomma flaskor ligga på golvet. Flaskor som igår kväll innehöll alkohol. Jag suckade, och slöt mina ögon. Det knackade på dörren.
- Ja? - frågade jag
- Får jag komma in? - hörde jag Trix
Jag tittade omkring igen, och tittade ner på mig själv. Efter att ha konstaterat att jag inte ser dålig ut ändå, lät jag henne komma in.
- Här får du några bullar. Hoppas du tycker om dem! - sa Trix, med rädsla i rösten. Här började jag fundera på vad jag egentligen har gjort igår. Tänk om jag sa något dumt? Eller värre, tänk om jag gjorde något dumt? Borde verkligen lägga av med alkohol, känner jag.
- Sov du gott? - frågade jag. Hon tittade på mig, med ledsen blick.
- J-j-jag sov... in-in-inte n-någon-t-ting. - svarade hon
- Varför inte? Det är viktigt att sova, Trix!
- Ja, om du bara kom ihåg. Om du bara slutade dricka någon jävla gång! - hon höjde rösten, och nu var det min tur att vara rädd. - Om du någonsin kunde bestämma dig för vad du vill, om du är min vän eller min fiende! Från och med nu vill jag att du låter mig vara! - hon sprang ut från rummet, och jag kunde höra henne snyfta utanför. Jag gick upp, tog en bulle i handen, och gick ut till henne.
- Vad hände? Kan du berätta, då jag inte kommer ihåg? Snälla, Trix. Prata med mig. - jag tittade på henne medan jag tuggade på den nybakade bullen. Jag måste ha sett ut som en idiot, som stod där med en bulle och försökte få Trix att prata. - Vi kan sätta oss i vardagsrummet? Jag kan göra kaffee, hämta dina bullar och så kan vi prata.
Trix tittade upp på mig, blinkade tre gånger och tog ett djupt andetag.
- Visst. Men bli inte arg bara. Jag hatar när du blir arg! - fick hon ur sig
- Tja, det är ju inte jag som är arg här nu, eller hur? Kom.
Vi gick ner till vardagsrummet, och jag hämtade kaffe och bullar. Trix satte sig bekvämt i fåtöljen mitt emot mig. Hon tittade lite på mig, men sen vågade hon inte riktigt se mig, kändes det som.
- Du drack igår. - började hon - Du drack alldeles för mycket. Jag försökte få dig att sluta och få dig att gå och sova. Du vägrade. Då började du skrika på mig och... och kalla mig för saker. Du började prata om att, om att jag aldrig duger, att ingen någonsin skulle vilja ha en sådan trasa som jag, att... ja, listan är liksom lång. - hon tittade ner i golvet. Jag satt fastklistrad i fåtöljen och skämdes. Skammen rann över mig, från topp till tå och jag vågade inte säga något. Min blick hamnade på Bellatrix ansikte, där två stora tårar nu rann ner från hennes kinder. Utan att tänka en enda sekund gick jag upp, och torkade bort tårarna.
- Förlåt - sa jag. - Förlåt. Jag vet att ett förlåt inte räcker, att det inte kan gottgöra någonting. Men det är det enda jag kan... göra just nu för att göra det... lite bättre kanske. Du ska veta att jag inte menade någonting av det jag har sagt igår. Sanningen är helt annorlunda.
- Om du bara visste hur JAG känner, för en gångs skull! Om du kunde bry dig det minsta lilla. Men nej, där går du, och har dig, super och tror att du är världens bästa. Inte bryr du dig om att tjejen du bor med faktiskt har känslor för dig. Ena stunden är du jättesnäll och verkar tycka om mig, för att i andra stunden vara jättearg för att jag inte har diskat, eller kalla mig saker. Särskilt när du super. Jag betyder inte ett SKIT för dig!
Jag tittade på henne, och kände mig fruktansvärt hemsk. Aldrig har jag fått en sån utskällning. Jag kände något blöt hitta sin väg från mitt öga till min haka.
- Bellatrix. Jag älskar dig.
Hon tittade på mig, och det verkade som att hon inte riktigt visste vad som precis hände.
- Vad sa du? Kan du upprepa det? Har jag hört fel? - undrade hon
- Nej, du har inte hört fel. Jag älskar dig Trix, jag har försökt säga det så många gånger.
- Varför kallade du mig massa saker igår då? Vet du hur dåligt det fick mig att må?
- Jag sneade. Det kan man göra om man dricker för mycket. Och jag drack alldeles för mycket, jag vet. Och jag skäms så mycket. Jag skulle aldrig någonsin kalla dig saker! Du är den vackraste, och coolaste personen jag känner. Du är min favoritperson i hela världen.
Plötsligt fick jag en idé. Jag gick till Lucius rum, och lämnade Bellatrix ensam i vardagsrummet.
- Jag kommer snart tillbaka, lovar!
Därinne bläddrade jag i hans musiksamling, så många mugglarskivor har nog inte ens mugglare. Då hittade jag några skivor med "Romantic music Volume" och valfritt nummer efter. Utan att tänka efter startade jag den första skivan, och höjde volymen. Innerst inne hoppades jag på att låtarna inte skulle handla om något dumt, eller så.
Jag sprang tillbaka till vardagsrummet, och tog tag i Bellatrix hand. Mitt leende spred sig över mitt ansikte, och då började hon le också.
Lately, I've been I've been losing sleep, dreaming about the things that we could be
Texten tilltalade mig. Jag la min hand på Trix höft, och hennes hand vilade på min axel. Då började jag ta några steg åt höger, och hon följde efter. Det verkade göra henne glad, eller så tyckte hon att jag var en värdelös dansare eftersom hon skrattade. Då började en annan låt, någonting om att dansa tills kärleken är över, eller något liknande. Jag är inte bra på det där med musik, särskilt med mugglarmusik. Men Lucius hade rätt, de hade bra musik, mugglare!
Vi lugnade ner oss, och slutade skratta. Nu var det ganska allvarligt. Vi dansade, och dansade. Bellatrix verkade tycka om det jättemycket, hon log för sig själv. I min skalle fanns det bara en enda tanke, men jag visste inte om jag skulle våga. Jag dansade lite till, tills låten tystnade. Efter många om och men har jag bestämt mig. Jag böjde mig framåt och började kyssa Bellatrix. Förstå min förvåning när kyssen faktiskt blev besvarad!
När vi slutade dela vår saliv med varandra, insåg jag att något fruktansvärt kommer hända. I dörren stod Lucius, som stirrade med en otroligt hemsk mördarblick på mig och Bellatrix.
Nästa låt började spela i den stunden.
Love hurts, love scars, love wounds
And mars, any heart
Not tough or strong enough
To take a lot of pain, take a lot of pain
Love is like a cloud
Holds a lot of rain
Love hurts...
I ren panik sprang jag mot fönstret, öppnade det och hoppade ut. Tur att vårt vardagsrum ligger på bottenvåningen, annars skulle jag bli skadad. Fast nu hade jag andra tankar i huvudet - springa ifrån Lucius, som bestämde sig för att jaga mig. Jag förstod inte riktigt varför jag sprang därifrån, eller varför jag egentligen var jagad, men mina instinkter tog över helt enkelt.
Efter att ha sprungit i 20 minuter stannade jag, och vände. Jag var ju trots allt den som var Mörkrets Herre, och allt det där. Stolt marscherade jag in i huset, och kom fram till Lucius.
- Hör du! Du ska inte jaga mig. Jag och Bellatrix har faktiskt känslor för varandra. Jag tycker om dig också och jag förstår att det komplicerar saker och ting, men jag kommer för alltid att vara din vän.
Bellatrix, som satt kvar i fåtöljen, började skratta. Lucius gjorde samma sak, och jag förstod absolut ingenting.
- Vad är det som är så roligt?
- Ja, du ser... jag sprang efter dig för att gratulera. Att du och Bellatrix äntligen kunde hitta varandra. Och sen så vill jag faktiskt berätta att jag har hittat min drömkvinna.
Jag tittade på Lucius, och kunde knappt tro mina öron.
- Drömkvinna...? Var då?
- Matlagningstävlingen, som jag för övrigt vann! - svarade han stolt
- Grattis. Och grattis till kvinnan.
Jag kände mig förvirrad. Musiken tystnade, och jag visste inte riktigt vad jag skulle känna. Allting har blivit så himla komplicerat. Då kände jag något röra vid mitt ben. Det var ingen annan än Hades.
*bevakar*
Mugglarportalen