Tidvändaren, del 1

Titel: Tidvändaren
Språk: Svenska
Typ av text: Fanfiction
Färdigskriven: Nej
Uppdateras: en gång i veckan, beroende på läxor, lov, träningar mm.
Rating: Upp till er. kan förekomma mobbning, mm. MINST 12 ÅR!!
Handling: Hermione börjar inse att allt inte är som det ska. Hennes föreldrar har börjat dra sig tillbaka en aning, en pojke står utanför hennes hus och kollar in genom fönstret, och vem är det som skickar brev. Hon söker after svar, och konfronterar till slut sin mamma och pappa. men svaret blir inte som hon tänkt sig... Hon reser i tiden för att ta reda på vad som händer, men allt går inte som det ska.

Kapitel 1

Solen sken mellan träden på hennes nakna fötter, och hon kände värmen sprida sig i kroppen där hon sprang bredvid Harry. Hermione hade precis fylt 15 år, och skulle börja sitt 5:te år på Hogwarts. Trots att hon var så lycklig för stunden, sökte hon. Hon sökte efter svar på alla frågor, som ingen vill berätta för henne. Nu hade hon bestämt hur hon ska göra för att få veta. Det är det enda hon vill. Hon vill veta. Harrys hår glänste i morgonsolen och han var den enda som existerade för henne. Han var hennes, och hon var hans. Efter ett tag stannade dom upp i sin springtur och satte sig på en sten. Han var så vavcker, och hon var stolt över att konna kalla honom för sin pojkvän. Hans obekymrade ansikte var inte så obekymrat längre, och Hermione vart orolig. Den lilla rynkan mellan hans ögon växte sig större och större och tillslut kunde hon inte hålla sig.
- Vad är det Harry?
Han såg förvånad ut, som om han inte hade väntat sig frågan, men efter ett tag svarade han.
- Jag måste berätta något för dig Hermione... sa han med en röst len som sammet.
- Vad är det?
- Jo, jag har inte varit helt... Trogen. Hans ord högg tag i henne och hon drog efter andan. Ändå va hon rätt lugn, och fick fram ett: Va?
- Ja, Cho och jag är typ tillsammans igen... Hermione svarade inte, utan gick bara där ifrån. Hon var arg, och förkrossad, men inga tårar kom. Hon ville gråta. Hon ville visa att hon brydde sig, men det gick inte. Hon gick bara hem, bara hem.
Mamma och pappa satt i vardagsrummet och pratade lågmällt när Hermione kom in, och dom märkte henne inte. hon ställde sig mot väggen in till vardagsrummet och lyssnade.
- Vi måste berätta om Sucy, viskade mamma.
- Inte en chans. Pappas röst var inte lika låg som mammas, men inte hög heller.
- Hon är faktist 15 år, vi måste berätta. Eller vad? Ska hon bli gammal och dö utan att veta att hon har en tvillingsyster? Hermione sjönk ner på golvet. höll sig för pannan, och kände yrseln komma. Efter ett tag reste hon sig och gick in till mamma. Hon satte sig bredvid henne i soffan och suckade.
- Mione, hörde du..? Hon lät skakig på rösten.
- Vadå, vilken del? Den om en Tvilling eller? Ja, den hörde jag. Hon var arg.
- Hur kunde ni? Hur kunde ni hålla något så stort hemligt för mig?
- Jag... började mamma, men Hermione hade redan lämnat dom. Hon gick upp på sitt rum, låste dörren, och packade väskan. Hon skulle inte till hogwarts förenns om två dagar, men hon hadae redan bestämt sig. Hon hade gjort ett galet beslut. Hon skulle gå till Malfoy. Han bodde i området, några hus ifrån henne. Hon hade stött på honom många gånger, och han hade faktist inte sagt något dumt. Hon kunde inte åka till Ron, eftersom hon inte får transferera sig. Hon klev ut genom fönstret och tog väskan med sig. Hon lämnade mamma och pappa nu. Hon hade lämnat en lapp som det stod såhär på:

Hej,
Jag har rymt. Vill ni mig något, skicka en uggla.
Farväl, från Hermione
Hon släpade väskan efter sig ända fram till huset. Hon tvekade, men gick till slut fram och knackade på. det gick ett tag innan någon öppnade. Som tur var, vad det inte Lucius, som hon först trodde, det var Malfoy. Hans bleka hy var inte så blek längre. Han hade gyllenbrun hy, och ögonen var varmt blåa.
- He... hej, fick hon fram. Till sin förvåning öppnade han bara dörren helt.
- Kom in, sa han och log.

meer ♥

Jag har skrivit den här berättelsen på en annan sida föruut, klistrar bara in nu ________________________________
Hermione gick tacksamt in genom dörren som han höll upp. Det märktes att han hade förändrats. Inte bara på utseendet, för han kändes plötsligt mycket godare och snällare. Bara det att han inte hade kallat henne för smutsskalle var en stor förändring. Malfoy stängde dörren bakom henne, och för första gången kände hon sig lite rädd. Vad hade hon gjort? Hon förväntade sig att hon skulle bli upphängd i taket, eller skulle bli kastad ut genom fönstret, men inget hände. Han bara stod där och kollade på henne med en lätt förvirrad min. Till slut tog han väskorna och gick i väg med dom. Hermione följde efter, eftersom att hon inte ville gå vilse i det stora huset. Väggarna, golvet, ja allt var täckt i svart färg. Hon kände att modet sjönt, men fortsatte att gå. Tillslut kom dom fram, och Draco ställde sig framför en dörr. Han öppnade den och Hermione steg in i ett litet vitt rum, med postrar på väggarna, några gitarrer och en säng. Hon vände sig om mot honom.
- Är det här ditt rum?
- Ja. sa han. Jag gillar inte allt svart som är över allt, så jag byggde om lite. Hon verkade så äkta, tänkte Hermione.
- Nu har jag en fråga till dig. Fortsatte han. Ja, jag förstår ju att du hade tänkt bo här ett tag, och det får du gjärna göra, men varför kom du till mig?
Hermione hade inte tänkt på det förut, men hans röst var len som sammet, och hon liksom ryste när han pratade.
- Det är invecklat... Sa hon efter ett tags tystnad.
- Det har säkert med den där Potter att göra, sa han hårt, men ändå på ett snällt sätt. Han brydde sig.
- Ja, det har med honom att göra. Du kanske vet att jag var tillsammans med honom sen 3:dje året. Han såg förvånad ut, men nickade åt henne att fortsätta prata.
- Ja, han var otrogen, och han... Nu kom tårarna. Hon kände att hennes ögon vart alderles fuktiga. Draco som hade stått och lutat sig mot väggen kom och satte sig bredvid henne.
- Cho... sa hon tyst. Det kändes bättre. Hon pratade med Draco Malfoy, och hennes kärleksliv, och han brydde sig.
- Så, ska vi prata om något annat? sa han. Han fick henne genast på bättre humör.
- Ja, vi pratar om ditt kärleksliv! sa Hermione med ett stort leende på läpparna.
- Inte så mycket att berätta. Det ända som har hänt är att Parkingston är galet kär i mig. Hermione fnittrade.
- Vadå, det är inte kul. Hon är otroligt jobbig. Hermione slutade skratta, och lutade sig bakot.
- Det här är otroligt... sa hon tyst.
- Vadå? sa Draco, och lutade sig bakot han med.
- Att jag är i dett hem, snackar skit om Harry, och... Är kompis med Dig! Dom skrattade båda två, och Hermione vart mer och mer förvånad.

Tiden gick, och det vart kväll. Hermione vart hungrig, men hon fick inte gå ner. Om Lucius fick reda på att det fanns en mugglarfödd i huset, då skulle det gå illa.

''Aqua bad mig skriva ett kapitel, så here it comes

______________________________________________

Tiden gick, Malfoy hade gått mer för att äta. Under tiden snokade Hermione runt i hans rum. Det mesta där var faktist helt normalt för vem som helst, bara inte malfoy. Hermione hade tänkt sig hans rum som en svart källare med torteringsföremål, i fantasin förstås. Men så fel hon hade. Hans hus var som han själv. Ett mörkt skal, som ingen direkt "Gillar." Men där inne i hans rum så fanns något så fantastiskt, som inte går att ogilla. Ett litet utrymme med vanliga tonårssaker som plancher, musik, ja, alltihop. Hon öppnade några lådor, och hittade en liten bok. hon öppnade första sidan, och förstod att det var en dagbok. Precis då trycktes dörrhandtaget ner och hon slängde ner boken i lådan och stängde den. hon plockade istället upp ett foto på honom som stod på byrån. Dörren öppnades helt och Draco stod där med en tallrick mat och bestick. han räckte fram den. Hermione tog emot den. Hon satte sig ner och åt, samtidigt som hon höll upp fotot.
- Är det här du? Frågade hon glatt.
- Mm... sa han tyst. Det märktes att han skämdes.
- Jag är så himmla ful! sa han och kollade på fotot.
- Nejdå, du är snygg, sa Hermione utan att tänka på vad hon precis hade sagt.
- Jaha, tack då! sa Draco och mallade sig lite. Hela natten satt dom uppe, skrattade och pratade. HElt underbart, helt enkelt!

__________________________________
Min dator lever sitt eget liv, ifall det är någr stavfel, säg till

Super
Längtar tills nån skriver mer!

Haha, tackar♥

4. Medans du tänker efter, har någon annan redan tänkt klart

Klockan hade precis slagit tolv när dom hörde steg i korridoren.
- fort, under sängen, sa Draco hastigt. Hermione hoppade ner på golvet och halade sig in under det trånga utrymmet under sängen. När hon hörde dörren öppnas såg hon bara ett par skor i svart skinn med klack där bak. Hon kunde inte säga om det var en damsko eller en herrsko.
- Draco, du har varit här uppe hela kvällen, vill du inte komma ner till din far och mig? sa en kvinnoröst. Hermione pustade ut lite lätt, hon var inte lika rädd för hans mamma.
- Nej, jag vill vara ensam, sa Malfoy tungt. Han suckade efter han hade slutat meningen.
- Jaja, gör som du vill. Men kom ihåg att du får komma ner när du vill! sa Narcissa och gick. Malfoy gick fram och stängde dörren och fick fram en kvävd viskning.
- Du kan komma fram nu Mione! sa han och pustade ut. Hermione krälade sig fram från undersidan av sängen och insåg att hon hade en strumpa på huvudet, och borstade genast bort den. Hon hoppades att inte Draco hade sett det, men han hade uppenbarligen gjort det eftersom han började skratta. Men sen slutade han tvärt.
- Vad är det? saHermione när hon såg att skrattet hade försvunnit precis lika snabbt som hans gyllenbruna hudfärg.
- Vi har ett jävligt stort problem, sa han med en låg röst.
- Vadå? sa Hermione, men hon hade nog redan listat ut vad det var han tänkte på.
- Säng. sa han bara. Hon förstod. Det fanns bara en säng i det här rummet och dom kunde Inte gå och hämta en, eftersom hans föreldrar skulle bli väldigt frågande.
- Det finns bara ett sätt. sa Draco lågt.
- Mm... Sa Hermione och rodnade lätt. Dom skulle dela säng.
För ett tag så försvann problemet, och i en timme så tänkte båda två på annat. Men sen vart båda två väldigt trötta, och problemet kom tillbaka.
- Är du säker på att det inte finns något annat sätt? Sa Hermione lågt. Draco tänkte efter.
- Nä, det gör inte det. Hermione var inte ledsen, hon var snarare glad. Bara på en dag så hade känslorna för den bleka slytherinkillen förändrats helt. Hon var förtfarande arg på honom för allt han har kallat henne, men långt där inne, var han hennes vän.
- Okej, vi får väl ta det som det kommer. sa hon och försökte dölja att hon var så glad som hon var. Men tydligen förstod Malfoy eftersom att han började malla sig igen. Jag vet, jag är fantastisk. Hermione knuffade till honom så att han ramlade ner i sängen och landade på mage. Nu vart Hermione orolig igen. Hon kan inte gå utanför rummet, vart skulle hon då byta om?
- Jag är trött. Jag vill sova... sa hon och försökte få honom och fatta. Han kollade oförstående på henne, men kom på sen. Okej, såhär gör vi. jag kan inte heller gå ut, och jag har ingen vind, så vi får vända på oss, så vi inte ser den andre. Det var en galen idé, men dom hade inget val. Hermione vände på sig och började byta om. När hon var klar, så insåg hon att Draco redan hade gått och lagt sig. Hon gick fram till sängen och kröp ner. Det skulle bli en lång natt...

Morgonen efter vaknade hon av att det luktade... rostat bröd? Bredvid henne fanns ingen, och lukten av bröd spred sig. Hon vart hungrig, och passade på att byta om medans ingan var där. Sen så la hon sig på sängen igen och läste sin bok "Magi genom tiderna." Då öppnades dörren, och hon hoppade till när Draco slängde igen dörren. Han hade en macka i handen, och den räckte han över till Hermione. Hon tog emot den.
- Ska vi gå ut ett tag? Frågade han.
- Visst, sa Hermione och fortsatte sedan.
- Men hur?
- Jo, vi hoppar ut genom fönstret, och ut genom ett hål i grinden.
- Okej... Hermione vart lite rädd när hon förde meningen "hooppa ut genom fönstret" men följde ändå efter honom. Han tryckte upp förstret och klev ut. I nästa sekund var han borta. Hermione tittade ängsligt ut och såg att han stod där och kollade upp.
- Jag tar emot dig! sa han lugnt. Hermione tog ett steg ut och hoppade, och i nästa sekund var hon i Dracos armar. Hon kollarde upp på honom, och log lite lätt. Hon hoppade ner från armarna och ställde sig bredvid honom och började gå.
- Varför bor eran familj i ett mugglarsamhälle? Frågade Hermione plötsligt.
- Ja... Min far är en rätt stor man i trollkarsvärlden, han vill inte bli hittad. Därför bor vi här...
- Vet du vad? Du är rätt sjysst! Sa Hermione.
- Du med. Det har jag alltid tyckt.
- Men varför är du så taskig mot mig i skolan då? för att jag är mugglarfödd eller?
- Nej, jag har blivit tvingad, för att jag är i slytherin. Du vet inte hur det är att bli tvingad att vara elak mot någon man... Gillar.
- Vad ska vi göra nu då?
- Vänta och se, sa han med lurig röst!

du är så himla bra ''aqua

Hur är det med martin då? o.o

Super bra,när kommer det mer??

anotherMe: Jorå, det är braa

nu kommer nästa kapitel

____________________________________________

5. Havet är en bra plats att tänka på vem man ska välja att tänka på

Dom gick och gick, och av vad Hermione förstod så var dom på väg mot piren. Hon hade aldrig varit speciellt förtjust i vatten, men hon ville inte göra honom besviken. När dom kom fram var dom vid piren - som Hermione trodde.
- Vad sägs om en simtur? Sa han med en fisförnämd blick i ögonen.
- Öö, jag har inga badkläder... Sa Hermione ursäktande. Draco vände och gick. Hermione kände att rädslan för att han skulle lämna henne spred sig, och hon satte sig ner på bryggan. Efter ett tag kände hon en hand på sin axel, och hon ställde sig upp, och vände sig om i en och samma rörelse. Bakom henne stod Harry med ängslig min och kollade på henne .
- Hermione... Började han.
- Äsh, stick och brinn. Hon gick längs kajen och hörde att han kom springade bakom henne.
- Men jag vill ha tllbaka dig! Sa han högt och tydligt. Alla på kajen vände huvudena mot dom och kollade på Hermione.
- Stick här ifrån Harry. Du gjorde ditt val, nu har jag gjort mitt. Gå bara, henes röst lät skakig, och hon darrade lite. Harry kollade på henne i några sekunder innan han stoppade händerna i fickorna och gick där ifrån. Hermionesatte sig vid ett bort utanför strandbutiken och sörjde. Hon ville ha Draco där bredvid sig, som fick henne att skratta. Då knackade någon henne på axeln igen.
- Men vad vill du nu Harry? Skrek hon upp i nyllet på honom. Men inte vilken honom som helst. Honom som i Draco. Han kollade förvirrat på henne och snurrade sedan lite på huvudet och tittade åt båda hållen.
- Va? Sa han tillslut.
- Ja, han var här, ville ha tillbaka mig... muttrade Hermione bistert.
- Jaha... sa Draco förlägset. Titta vad jag köpte till dig! sa han och höll upp en svart bikini med små nitar på.
- Va gulligt av dig! sa hon och gav honom ett lätt léende. Hon tog tag i den och gick och bytte om. Den passade perfekt. När hon gick tillbaka till Draco så insåg hon att han också hade bytt om. Magen var prydd av 6 magrutor, och efter ett tag slog det hene att hon hade kollat för länge. När hon kom fram så kollade hon på honom och sa bara,
- Tack... Hon vart rädd. Rädd för vågorna som slog mot stranden, rädd för båtarna som hur enkelt som helst skulle kunna trycka ner henne under vattnet, och rädd för Draco. Han gick ner lite mot stranden, och hon följde efter honom. Han stod och kollade utåt till vattnet och var beredd att dyka i när Hermione tog hans hand.
- Jag är rädd... Sa hon tyst, och skämdes lite för att hon inte hade sagt något tidigare.
- Men varför sa du inget då? Han gjorde en liten gest med en av händerna att dom skulle gå upp.
Hermione satte sig på bänken hon satt på tidigare, och Draco svepte en handuk runt henne så att hon inte skulle frysa. Han satte sig bredvid henne och la armen om henne.
- Varför sa du inget? Sa han ännu en gång.
- För att jag vill att du ska gilla mig... sa hon lätt generat.
- Men det gör jag ju. Han höll om henne hårdare nu.
- Verkligen? sa hon och kollade upp på honom och hon såg att hans blick befann sig långt borta i horrisonten.
- Jahapp, ska vi gå hem igen? Sa han långsamt. Nej, Hermione hade bestämt sig.
- Nej, jag vill bada, om du finns där och håller i mig.
- Ja visst! Han vart glad, och hela ansiktet sprack upp i ett leende.
- Då går vi! Sa Hon lätt!

___________________________________________

För långt/kort?

Super!! MORE