Hemligheter, svek och romanser (Marodörernas sjätte år)

Titel: Hemligheter, svek och romanser (Marodörernas sjätte år).
Färdigskriven: Nej.
Rating: G - PG
Handling: Marodörerna, Lily och Severus börjar alla sitt sjätte år på Hogwarts, och de har alla förändrats över sommaren, på det ena eller det andra sättet. I den här fanficen kommer man alltså följa deras sjätte år, och jag kanske fortsätter med sjunde och så efter att de gått ut Hogwarts. Får se, helt enkelt.

Den är skriven ur fem perspektiv: Lilys, Severus's, James's, Sirius's och Remus's.
Hoppas den uppskattas. ^^

Lily Evans ~

”Lily!” Jag vände mig om och log när jag mötte Alices blick. Bredvid henne stod Mary, och bägge två log brett mot mig. Jag kände en varm känsla i bröstet och log tillbaka mot dem. Med snabba, vana rörelser lyfte jag upp kofferten på tåget och kramade om mina bästa vänner, först Alice, sedan Mary.
”Var är dina föräldrar, då?” frågade Alice och såg nyfiket över axeln på mig. Hennes släkt var renblodig, och hon fann mina föräldrar, som var mugglare, ytterst intressanta. Jag skakade bara på huvudet.
”Pappa är på affärsresa på Irland, och mamma är fortfarande för sjuk för att lämna sjukhuset”, svarade jag, och sköt sedan kvickt bort tankarna på mamma ur huvudet. Alice ryckte bara på axlarna och lät ämnet falla. Jag följde lättat efter henne och Mary in i deras kupé. Jag hade för många olösta problem för tillfället, och hade ingen alls lust att tala om dem. Ett hugg av saknad skar genom mitt bröst och skingrade effektivt den varma, glädjande känslan. Severus hade förstått, det var jag helt säker på. Han kanske inte var den bästa rådgivaren, men han var förstående, och en god lyssnare. Han hade varit min bästa vän, fram tills förra terminen.
Jag fick tvinga mig själv att inte tänka på den dagen, fick övertyga mig om att Mary hade rätt – jag hade det bättre utan honom. Han brydde sig inte ett dugg, och det på grund av min familj. Mina föräldrar. Min blodsstatus. Så varför skulle han då egentligen förstå mina familjeproblem bättre än någon annan?
Men det var just det. Severus var ett av problemen. Jag hade sett honom ett par gånger under sommaren, men försökt hålla mig borta. Jag hade inte haft någon lust att tala med honom, ville inte lyssna på hans lögnaktiga förklaringar och ursäkter. För jag hade andra problem. Tuni hade inte pratat med mig mer än nödvändigt på flera år. Hon hade blivit tillsammans med en odräglig man vid namn Vernon, en som jag avskydde. Mamma hade blivit sämre. Hon hade alltid haft svag hälsa, ofta varit sjuk, men under halvåret som gått hade hon bara blivit sämre. Läkarna visste inte hur länge hon skulle klara sig. Och dessutom så hade jag bara två år kvar på Hogwarts nu, och jag hade förlorat min bäste vän. Och så hade jag ju mina plikter som prefekt.
Året skulle bli rena mardrömmen.

Bra

Tack.

Bra!!

Tack så mycket!
Jag är på skrivhumör just nu, så det kommer mer. ^^

Severus Snape ~

Mamma gav mig en hastig kyss på kinden och beordrade mig sedan upp på tåget. Jag gjorde som hon sa, drog med mig kofferten och klev upp på tåget. I vanliga fall hade jag sett fram emot terminstarten. Sett fram emot att slippa mammas och pappas gnäll, sett fram emot att komma ifrån den instängda mugglarhåla där vi bodde. Den enda andra magiska personen där hemma, förutom jag själv och mamma, var Lily. Och nu vägrade hon tala med mig.
Visserligen förstod jag henne, åtminstone delvis. Självklart var hon arg. Men jag hade hoppats att det skulle gå över, att hon skulle förstå att jag faktiskt inte menat det. Allt var Potters fel, Potters och Blacks. Utan dem hade det aldrig hänt. Men ilskan som fyllde mig var inte tillräcklig för att dölja skammen. Jag hade sagt det till henne. Jag hade kallat henne smutsskalle, och det var något helt oförlåtligt. Jag var hemsk, trots att jag ångrade det mer än jag någonsin ångrat något.
Jag var värdelös. Onödig. Överflödig. Ingenting skulle någonsin kunna bli bra igen. Jag älskade Lily, älskade henne verkligen. Men hur skulle hon någonsin kunna förstå det? Inte ens förut insåg hon det, trots att jag aldrig ansträngde mig för att dölja det. Om hon skulle inse det under våra två återstående år, så skulle hon ändå inte vilja ha mig.
På grund av det jag gjorde. På grund av det som Potter fick mig att säga.
”Severus? Kommer du, eller?” Jag vände mig om. I dörröppningen till en kupé stod Alexander Wilkes, en medlem i det gäng som jag av någon anledning tilläts ingå i. Förmodligen berodde det på att jag var bra mycket mer kunnig när det gällde magi än vad de andra var tillsammans. Det hade jag alltid varit, ända sedan första året. Jag visste mycket väl vad alla trodde, men jag brydde mig inte. Om de skulle få reda på sanningen, sanningen om varför svartkonster fascinerade mig, varför jag begravde mig i dem så ofta jag kom åt… De skulle förmodligen ändå inte bry sig. Skita i det, precis som alla andra. Alla utom Lily.
”Visst”, besvarade jag Alex och följde efter honom in i kupen. Emanuel Avery, Ceasar Rosier, Rabastan Lestrenge och John Carmichael satt redan där. Den enda som saknades var William MacNair, men han var å andra sidan alltid sen. Rabastan och John gick året över oss andra, och de som tidigare ingått i gänget hade slutat skolan, bland annat Rabastans äldre bror, Rodolphus. Jag visste att Blacks lillebror gick fjärde året, men ingen hade bjudit in honom. Inte med en sådan bror, trots att han hade en hel del respektabla släktingar också.
Kupén var rätt trång, och jag satte mig bara vid ena fönstret. Mamma var försvunnen, men det förvånade mig inte. Hon ville väl inte lämna pappa ensam hemma. Ingen visste vad han kunde hitta på.
Och återigen kände jag den där tryckande känslan över bröstet. Jag saknade Lily så otroligt mycket.

grymt syrran, fortsätt så

Haha, tack, lillebror. ^^

Nu är jag skrivsugen, så ja... ^^

Remus Lupin ~

Jag stirrade ut genom fönstret. Pappa hade som vanligt inte varit hemma på hela veckan, och mamma hade inte heller kunnat vara hemma något alls under sommaren. Istället hade jag tillbringat lovet hos James, där Sirius också varit. Och det var där, strax före julis fullmåne, som jag avslöjat min djupaste, mörkaste hemlighet för dem. Jag hade inte klarat av att hålla tyst om det längre, och dessutom var de tvungna att veta om jag skulle ha en chans att komma ut den natten. För att förvandlas hos James… Det skulle ha varit rent kaos. Jag skulle förmodligen ha dödat dem allihop.
Men de hade inte alls reagerat som jag trott. Inte stirrat på mig, tagit ett steg bakåt och börjat skrika. Istället hade dem kommit fram till mig och sagt att det inte spelade någon roll. Som om mitt tillstånd var något helt normalt. Det var första gången på evigheter som jag sett dem seriösa. Den enda som fortfarande inte visste var Peter. Han hade varit bortrest under lovet, hos släktingar i Amerika, och vi hade inte kunnat få tag på honom. Dessutom berättade jag hellre öga mot öga än i ett brev, för jag hade en känsla av att Peter inte skulle ta det riktigt lika lätt som de båda andra. De var liksom inte riktigt lika seriösa. Alls.
”Men kom igen nu, Remus”, flinade Sirius, och jag ryckte till innan jag snabbt vände mig mot honom.
”Vad menar du?” frågade jag undvikande, för jag fattade mycket väl vad han pratade om. Sirius och James utbytte blickar, och plötsligt fick jag någonslags föraning. De skulle förmodligen föreslå något som jag inte alls skulle tycka om, särskilt inte med ansvaret som prefekt också.
”Ja, förstår du, vi har tänkt lite…” började James, med ett brett flin i hela ansiktet.
”Mm, och vi har insett att det förmodligen skulle bli lättare för dig att förvandlas om du inte var ensam, eller hur?” Men jag skakade på huvudet innan Sirius ens hann avsluta meningen.
”Sirius, nej. Och åter nej, nej, nej och nej. Det är för farligt. Jag har ju sagt det – jag kan inte kontrollera mig själv när jag är förvandlad. Jag skulle kunna döda er!"
Jag såg på dem med något vilt i blicken, jag kände det själv. Men jag kunde inte tillåta det. Aldrig i livet, jag tänkte inte låta dem riskera sina liv för det. Till och med Dumbledore skulle slänga ut mig från skolan då, och utan Hogwarts… Nej, jag skulle inte klara det. Men både Sirius och James log fortfarande.
”Inte ens”, började James försiktigt. ”Inte ens om vi var djur? Vad säger du, Måntand?"

Najsig

Tack.

Awesome!!