Hemligheter kan inte gömmas för alltid

Titel: Hemligheter kan inte gömmas för alltid
Språk: Svenska
Typ av text: Fanfiction
Färdigskriven: Nej
Handling: Draco Malfoy förlorade mycket under kriget. Hans föräldrar sitter i Azkaban, alla i familjen Malfoy är hatade av den magiska världen. Men vad kommer att hända när Draco hittar en fastkedjad flicka i sitt hus källare. Och vad kommer att hända när Draco får reda på vem hon egentligen är?


Verkar det bra?

Jaa den verkar jättebra! Du borde verkligen skriva den!

Draco Malfoy

Jag stod och betraktade ett gammalt fotografi på min familj. Mina föräldrar log mot den lilla bebisen som satt i min mors knä. Den lilla bebisen hade små runda kinder och satt och lekte med min fars hatt. Dat var svårt att tro att den lilla bebisen var jag. För jag hade inte sett så lycklig ut på flera år, ingen i min familj hade varit lycklig. Det var som om för varje år som gått hade min familj bara blivit olyckligare och olyckligare. Nu satt mina föräldrar i Azkaban, tack vare att min mor aldrig gjort något speciellt hemskt mot någon så fick hon bara fem år som straff. Min far fick tio år, han var ju trots allt Mörkrets herres närmaste anhängare. Min far var den trognaste dödsätaren, det var tur att min familj bytte sida i slutet av striden. Annars hade min far antagligen fått tillbringa resten av sitt liv i Azkaban. Skälet till att inte jag satt i Azkaban var för att ministeriet tyckte att jag var för ung för att ta ansvar för mina handlingar. Min mor vittnade på att jag var under inflytande av imperius förbannelsen. Hon hade självklart ljugit, jag hade bara utfört Voldemorts order för jag var rädd för att han skulle straffa mina föräldrar. I början av min tid som dödsätare var jag rädd för att dö. Men efter månader i Voldemorts tjänst började jag strunta i vad som skulle hända med mig. Jag ville hellre dö en att leva mitt liv i rädsla som Voldemorts slav. För det var vad vi alla hade varit, han torterade och mördade oss lika lätt som han gjorde med sina fiender. Vi var inget annat än hans slavar, ingen av oss. Jag slet blicken från fotografiet och satte mig i en fåtölj framför brasan. Jag slöt ögonen och försökte slappna av, men det var inte lätt. Min hjärna var fullproppad av tankar som jag inte kunde bli av med. Bilder flöt förbi framför mina ögon. Det enda jag såg var ansikten. Det var ansikten på personer som hade dött under kriget. Jag hade inte dödat någon av dem personligen men det fick inte mina skuldkänslor att försvinna. Jag tänkte på min mors släkt. Jag hade aldrig frågat henne vad hon hade tyckt av att förlora så många släckningar. De var förstås mina släktingar också men jag hade inte känt många av dem. Min moster, Bellatrix Lestrange hade varit galen efter alla sina år i Azkaban. Min mor hade haft överseende med sin syster. Bara för att Bellatrix var galen slutade inte min mor att älska henne. Jag ångrade att jag inte hade frågat min mor hur hon kände när hon förlorade sin syster. Jag visste att nästan hela trollkarlssamhället hade blivit lättade när min moster blev dödad. Med tanke på hur många liv Bellatrix förstörde när hon levde förstod jag deras lättnad, men hon var fortfarande min moster, min mors syster. Bellatrix mördade sin kusin, Sirius Black. I efterhand fick jag veta att han hade varit Harry Potters gudfar, Potter berättade det för mig när han hjälpte mig slippa Azkaban. Utan honom hade jag nog hamnat där. När jag frågade Potter varför han hjälpte mig vägrade han svara. Jag förstår fortfarande inte varför han gjorde det, även om jag har spenderat många sömnlösa nätter på att grubbla om det.

Jätte bra

Bra! Jag vill ha mer nu (fast vi fick för 3 minuter senXD)

Tack

Det kommer mer om en stund

Bra!
Tycker det ska komma meer!
*bevakar*

Här kommer nästa del, den är inte så lång. För er som inte fattar så är det från Elladoras perspektiv nu. Det kommer att vara mest från Elladora men från dracos också

Elladora

Stengolvet kändes kallt mot min rygg, kylan trängde igenom min tunna tröja. Även om det var varmare idag, varmare än på flera månader. Jag försökte att sätta mig upp, det fick kedjorna runt mina händer att rassla högt. Men som vanligt var det ingen som hörde. Jag hade slutat skrika för länge sedan. Jag förstod att min mor måste vara död, hon kunde omöjligt ha glömt bort mig. Hon skulle aldrig glömma bort personen som hon fann så mycket nöje i att tortera. Det var mörkt i fängelsehålan som jag satt i, men efter alla månader i den hade mina ögon börjat vänja sig vid det dunkla ljuset. Jag kunde till och med urskilja ärren på mina underarmar. De såren hade läkt för länge sedan med såren runt mina handleder slutade aldrig blöda. Det gick inte eftersom handbojorna satt så hårt att de skavde in. Jag kände fortfarande smärtan, men med tiden hade jag lärt mig att uthärda smärtan. Bredvid mig låg det en bricka med mat. Den låg så nära men samtidigt så långt bort, jag kunde omöjligt nå den med händerna fastkedjade ovanför huvudet. Jag lutade mig fram av all min kraft, även om jag var nära att skrika högt av smärtan i mina handleder, mot brickan med mat. Jag lyckades precis gripa tag i en bit med någonting som liknade skinka med mina tänder. Skinkbiten smakade ljuvligt, jag visste inte hur lång tid sedan det var jag åt mat. Jag hade inte längre någon tidsuppfattning. Jag trodde att jag hade tillbringat några månader i källaren, men jag var långt ifrån säker. Även fast det var en av de varmare dagarna på länge frös jag som vanligt. Mina kläder vara sönderslitna så de värmde mig inte mycket. Jag hade inte fått någon filt utan jag satt på det kalla stengolvet. Efter en stund började jag darra, inte bara av kylan utan också av utmattning. Maten jag fick var tillräckligt för att jag skulle överleva, men att ha tillbringat så lång tid på samma mörka plats hade gjort mig svag. Jag hade alltid varit smal men nu var jag så mager att jag nästan såg ut som ett skelett. Min hud var alldeles blek och vit, den enda färgen på dem var det röda blodet som rann längs mina armar. Det mesta av blodet var gammalt och hade stelnat. I början hade det torkade blodet kliat, det gjorde det fortfarande men som med allt annat hade jag lärt mig att uthärda det.

MER

Mer!