Bakom väggarna av Ravenclawtornet

Titel: Bakom väggarna av Ravenclawtornet
Språk: Svenska
Typ av Text: Fanfiction
Antal kapitel hittills: 7
Färdigskriven: Nej
Rating: G/PG
Beskrivning: Medan Slytherin elever får mer och mer poäng under trolldryckslektione, Gryffindorarna fortsätter att spela Hogwarts hjältar och Hufflepuffarna fortfarande är ytterst stolta över att en av deras var med i Den magiska trekampen, är det fullt upp i Ravenclawtornet.
Det är år 5 för de elever som gick in genom de stora ek portarna till stora salen tillsammans med självaste Harr Potter.

Table of content:
Prolog - 1
Kapitel 1 - 1
Kapitel 2 - 1
Kapitel 3 - 2
Kapitel 4 - 2
Kapitel 5 - 4
Kapitel 6 - 4
Kapitel 7 - 5

Prolog:
*Knack, knack*
”Vad?” *Knack, knack*
Savannah satte sig upp i sängen. Det var söndag, sommarlovet var snart slut, och klockan var strax efter fem på morgonen. *Knack, knack* Efter att ha spenderat någon minut med att leta efter lampknappen lyckades hon tända lampan på nattduksbordet. *Knack, knack*. Hon gjorde sig redo att öppna dörren och skrika åt vem det nu var som knackade på hennes dörr vid denna tid. Hennes plan ändrades snabbt då hon klev upp ur sängen och slängde blicken på ett av de två fönstren i hennes rum. En mörk skugga stod på fönsterkarmen. *Knack, knack* Det såg ut som om skuggan dunkade sitt huvud mot fönstret. Ett leende drog ut sig över hennes läppar.

Ja skriv! Det kan bli riktigt bra!

Kapitel 1
Istället för att öppna upp dörren och skälla ut vem det nu var som hade väckt henne, vandrade hon med ett stort leende över till fönstret och öppnade upp det. En blöt ljusbrun uggla flög igenom fönstret och satte sig på sängkarmen. Savannah skyndade sig att stänga fönstret innan hela rummet skulle bli översvämmat av det massiva regnet som var utanför. Hon vände sig om och såg det underbara brevet liggande på kudden. Det pergamentfärgade kuvertet med den smaragdgröna skriften på framsidan. Hon klappade ugglan försiktigt medan hon öppnade upp kuvertet. Inuti fanns två pergament. Båda med samma gröna skrift som på kuvertet. Det första var det årliga ”välkommen till Hogwarts” brevet, det andra var en inköpslista på vad femte årseleverna skulle behöva för detta år. När hon hade öglat igenom de båda pergamenten insåg hon att det fanns ett ytterligare pergament i kuvertet. Hur kunde hon ha missat? Hon vecklade ut de tre gånger vikta brevet och läste igenom det. Efteråt satte hon sig på sängen, det tredje brevet hårt i sin hand. Kunde detta vara sant? Kunde hon, Savannah, verkligen hålla i det brevet, den texten, som sa att hon var en av de två nya Ravenclaw prefekterna? Inte en chans att hon kunde somna om nu.
I cirka en kvart satt hon där på sängen. Helt i chock. Aldrig kunde hon ha anat detta. Hon var den första i sin familj på Hogwarts, de enda trollkarlarna i hennes familj var hennes mammas syster och hennes två söner, och självklart hennes två systrar och bror. Hennes mammas syster var den första i familjen att få sitt brev. Till skillnad från hennes många mugglarfödda vänner på skolan var hon aldrig utsatt för den situationen när en uggla kommer in flygande och dumpar ett brev och hela familjen sitter stumma och förvirrade. När hennes första brev hade kommit för fem år sedan hade hennes mamma redan varit med om samma sak och förstod vad som nu skulle ske. Trots informationen hans hustru hade gett honom mer eller mindre varje gång de skulle besöka hennes syster var Savannahs pappa ganska så förvirrad vid den första ugglan. Efter att chocken lagt sig reste hon sig upp och gick återigen till skrivbordet. Hon drog upp ett papper från den översta lådan och tog första bästa penna.
Det var ett tag sedan hon hade skrivit till sina vänner nu. I början av sommarlovet hade de haft mer eller mindre daglig kontakt. Men då Savannah åkte över till New York med sin familj och sedan hade åkt över för att hälsa på en vän i Paris hade hon inte haft all tid i världen att sätta sig och skriva. Vid vissa stunder önskade hon att även hennes vänner som bodde i riktiga trollkarlsfamiljer visste hur man använde en telefon, och främst av allt, hade en. Hon skrev ner lite kort vad hon hade gjort den senaste tiden och slutade brevet med ett förslag om att ses utanför Den Läckande Kitteln en vecka innan skolan skulle börja igen. När hon hade skrivit klart tog hon en stund och funderade. I vanliga fall brukade hon skriva om olika saker beroende på vem av sina vänner hon skickade till men nu ville hon ju att alla skulle träffas och hon ville berätta kort vad som hänt för dem alla. Skulle hon bara kopiera med en fin trollformel eller skulle hon lägga ner lite extra tid och göra det mer personlig? I slut endan bestämde hon sig för att skriva för hand alla breven. Klockan var trots allt inte ens sex och hon hade inga planer för dagen. Skulle vädret dessutom fortsätta som det gjorde nu skulle hon med all säkerhet inte lämna huset allt för länge.
I jämna mellanrum la hon ner pennan på skrivbordet och vred och vände på handleden. Efter att ha skrivit ett tag började den bli riktigt trött. Dock var det väl lika bra att träna upp inför de tentor hon lär behöva ta i slutet av skolåret.
Fem brev senare, klockan var nu nästan halv åtta. Med fler pauser i slutet och även några minuter på sängen var hon klar. Breven var i kuverten och kuverten var adresserade. Som den perfektionist hon var tog hon de fem kuverten och la dem på varandra. Hon dunkade dem lätt på alla fyra sidor mot bordet och jämnade sen till den redan jämna högen med fingertopparna. De var sorterade i bokstavsordning efter förnamnet och högst upp låg Allison. Efter att ha tittat på högen av kuvert stoppade hon undan de papper hon inte använt samt pennan och städade undan skrivbordet. Hon bäddade sängen och öppnade upp de stängde persiennerna på det fönstret ugglan inte hade varit på tidigare under morgonen. Hon hoppade in i duschen och bytte om till tights och en större skjorta.
Innan hon gick ner till köket för att äta frukost kallade hon på ett par ugglor och skickade iväg sina brev. Hon höll kvar blicken på den sista ugglan tills det att hon inte kunde se den längre, och på grund av det hemska vädret tog det inte allt för lång tid innan den vita ugglan var helt borta från hennes syn. Hon tittade sig snabbt i spegeln medan hon återigen borstade igenom sitt nästan helt torkade hår. Sen hon började på Hogwarts älskade hon att stå framför sin helfigurs spegel. Det var inte det att hon älskade att se sig själv, men sedan hennes första år hade hon fått så många fantastiska vänner och nu fanns de alla på spegeln. Längs med kanterna var det bilder på henne och hennes vänner från alla de hittills fyra år. Vissa rörde på sig, andra var vanliga mugglarfoton. Det spelade ingen roll alls om de rörde sig eller inte, dessa foton gjorde hennes dag. Varje dag tog hon en stund med att bara titta på bilderna. Tänka på allt hon gjort med sina vänner och varje gång blev hon lika lycklig.
Fortfarande i tankarna på att hon skulle se sina vänner snart igen gick hon ner för trappan och in i köket med blåa tapeter på väggarna och vita möbler. Savannah älskade sitt hem, trots att hon och hennes familj bara bodde en kvart ifrån Londons centrum och deras hus låg mitt i ett område fullt med villor och det såg ut som vilket annat hus som helst, var insidan något speciellt. Redan när du kom in igenom dörren var du som i en annan stad. Allt blev mycket mer naturligt och på något sätt lantligt. Det var mycket ljusa färger och allt var simpelt. Det absolut bästa med hemmet var trädgården. Savannahs mamma var mycket för sin trädgård och spenderade flera timmar varje dag ute på baksidan framförallt. Från dörren ut från köket till baksidan var en grusväg som ledde till en stensatt sittplats med en eldplats. I ena hörnet är det ett grönsaksland och överallt finns vackra blommor i diverse färger. I mitten av trädgården stor ett stort träd som går att se från Savannahs rum. Hon älskar trädet och kan spendera timmar bara titta på det. Även framsidan av huset är något hon gillar, även där finns ett stort träd på ena sidan av tomten. Om det var något hon saknade varje gång hon lämnade sitt hem för att åka till Hogwarts så var det trädgården. Hon satte sig med en skål flingor vid köksbordet. Utan att veta hur länge hon sitter där är helt plötsligt hela familjen på under våningen och alla springer runt som galningar. Savannahs pappa är den enda som sitter ner och tar det lugnt. Han läser tidningen och dricker sitt kaffe. Savannahs mamma däremot är motsatsen. Hon springer runt och letar efter regnkläder och fotbollsskor. Savannahs lillebror Jackson hade fotbollsmatch idag, och inte en chans att hon skulle gå i detta väder. Ner för trappan kommer Savannahs lilla syster Evelyn, hon hoppar över allt och alla och slutar upp vid samma bord som Savannah och deras pappa. Det verkade som om även hon hade fått sitt brev någon gång under morgonen för hon frågade helt plötsligt:
”Kan jag gå och skaffa vad jag behöver för mitt år själv med mina vänner i år istället för att tvingas hänga efter Savannah?”
”Åh ja, kan hon?”, var Savannah snabb med att svara. Förra året hade varit en mardröm. Det hade varit hennes första år då hon hade fått tillåtelse att gå själv och så hade hon varit tvungen att se till så att hennes två år yngre syster hängde med också.
”Vi får se.”, mumlade han över tidningskanten. De båda döttrarna visste att detta skulle komma att bli ett nej då det nu var upp till deras mamma. Aldrig att hon skulle säga ja.
”Jackson, har du tittat i ditt rum?”, det var mammas röst från hallen.
”Nej…”, mumlade Jackson och stampade upp för trapporna. Knappt en minut senare hör de alla fyra från övervåningen:
”Mammaaaa!”, ingen sa ett ord. Alla var lika chockade. Aldrig hade de hört Jackson skrika något så här, och det var omöjligt att veta vad för slags skrik det var. Var det ett panikskrik eller bara en överraskning?

Jättebra!!!

Gud va du skriver bra! Jättebra!

Underbar!
*BEVAKAR*

Tack hörrni, jobbar på ett andra kapitel nu.

den äger du är jätte duktig!!°°!

Kapitel 2
Fortfarande var det tyst. Sen, *stamp, stamp* snabba stampade steg kom ner för trappan.
”Titta!”. Den 11-åriga pojken höll upp ett likadant kuvert som Savannah hade på sin kudde tidigare på morgonen.
”Grattis, Jackson!”, Savannah log och gick fram till sin bror.
”Vem kunde ana att du en dag skulle bli en av oss.”, sa Evelyn retsamt och fortsatte slänga i sig sin frukost.
All den panik och galenskap som tidigare hade funnits i huset var nu helt borta. Savannah tog brevet och öppnade upp det. Hon tog listan på saker som hennes bror skulle behöva och gav resten till deras mamma. Hon öglade igenom listan och log stort då hon kom att tänka på den dagen då det var hon som skulle införskaffa sin första trollstav, kittel och klädnad. Nu skulle hennes bror göra det samma och hon ville mer än gärna vara med. Dock skulle hon väl aldrig kunna få dra med sin bror och inte sin syster, skulle hon ha med sig en skulle båda med. Det var inte det att Savannah inte tyckte om sin syster, hon älskade henne, men under de senaste åren hade det hänt så mycket. Evelyn hade alltid varit en ytterst försiktig liten flicka. Dagen Savannah hade fått sitt brev hade hon suttit där, tyst, i evigheter. De hade inte pratat på flera dagar. Det var inte förens senare som Savannah förstod vad felet var. Sedan de två flickorna varit små hade Savannah alltid varit där för Evelyn. De hade varit omöjliga att skildra på. Sommaren då familjen fick reda på att Savannah skulle börja som ett helt nytt liv fler mil bort blev Evelyn rädd. Det skulle nu bli första året som hon inte skulle ha sin syster i skolan. Under de två åren innan även Evelyn fick sitt brev förändrades mycket, och när hon väl fick brevet och började på Hogwarts ville hon så gärna bevisa för sin äldre syster att hon var mer än en jobbig lillasyster. När Evelyn först hade satt sig på pallen framför stora salen och fått sorteringshatten sittandes på hennes huvud, som var fullt med mörkbrunt hår, visste hon inte vart hon ville hamna. Hon brydde sig verkligen inte, men självklart, följde hon sin systers spår och blev även hon i Ravenclaw.
Savannah la en lång blick på sin syster som satt vid bordet. Sedan på sin bror som hade ett annorlunda ansiktsuttryck. Det var en blandning mellan skräck, nyfikenhet och längtan. Den tystnaden som lagt sig i huset varade inte längre.
”Jackson! Har du allt?”, mammas röst bröt allt, och paniken bröt ut igen. Jackson rusade upp för trapporna återigen och kom strax därefter ner i köket igen.
”Har allt.”, sa hon kort och tog sedan upp brevet som låg på köksbordet. Han stirrade på det, Savannah kunde inget annat göra än att le åt sin bror och den stora beundran han hade över sitt brev. Men åt andra sidan, hade inte både hon och Evelyn haft samma beundran och samma spänning.
Innan hon visste ordet av det var alla i familjen, förutom hon själv, på väg ut genom ytterdörren.
”Savannah,”, sa hennes mamma medan hon tog på sig sin kappa, ”vi är hemma om tre timmar eller något sådant, Evelyn ska till Mary och lär stanna där ett tag. Du kan väl ta och städa upp lite om du inte har något bättre för dig.”
”Visst.”, svarade hon från köket, och med detta stängdes dörren. Inte ens en minut senare hörde hon hur bilmotorn drog igång och där försvann dem. Barnen i familjen Cleland, var på ett sätt väldigt lika varandra, de hade alla tre samma hassel bruna förtrollande ögon och var alla ordentliga av sig. De hade uppfostrats att vara respektfulla och tänkte alltid på andra i första hand. Men bortsätt från detta var de väldigt olika. Savannah var den mest ordentliga av de tre syskonen, hon var även, liksom sin mamma, en perfektionist och hade ett stort kontrollbehov. Hon var dessutom väldigt kreativ och var alltid den som blev bäst på familjefotona. Hon hade långt askblont hår och var lite under medellängd, hon var inte en av de tjejerna med största mode intresset men trots det lyckades hon alltid hitta den snyggaste klädseln. Hon var ett riktigt vinterbarn, född i mitten av december och älskade att åka skridskor på den glittrande isen. Savannah var den av syskonen som hade mest koordination. Hon tog första dansklassen vid ålder av fyra och har dansat sen dess. Med detta kom hennes lätthet för skridskoåkning och inte nog med det var hon otroligt musikalisk. Med en fantastisk röst och piano och gitarr färdigheter verkade hon nästan som den perfekta dottern. Men det var långt ifrån vad hon själv tyckte. Hennes yngre syster Evelyn var även hon speciell på sitt sätt. Hon hade inte samma askblonda hår som sin syster utan mörkbrunt hår hon ärvt från hennes mamma. Hon var på ett sätt mer försiktig än vad Savannah var men verkade vid flera tillfällen mycket mer säkrare. Evelyn var den sportiga i familjen, hon hade spelat fotboll i större delen av sitt liv och hade sedan sitt första år på Hogwarts visat en talang för Quidditch. Hon var lika lång som sin syster men lite kraftigare och absolut inte lika smidig. Systrarnas yngre bror Jackson var liksom Evelyn av den sportiga sidan. Han hade även han spelat fotboll i många år, men kunde liksom sin äldsta syster använda sin kreativitet. Han var en ytterst duktig skissare, men längre än så räckte inte hans kreativitet. Men längre än så räckte inte hans kreativitet. En ytterligare sak de alla tre, samt deras föräldrar, hade gemensamt var de över medel betyg de hade. Med högsta betyg i allt hade det alltid varit viktigt för barnen att visa vad de går för, det har alltid varit någon form av tävling i familjen. Vem av barnen är bättre?
Savannah var den som alltid gjorde som hon blev tillsagd, hennes mamma bad henne städa huset, och det är precis vad hon gör. Hon vandrade runt i huset och plockade upp saker som låg där de inte skulle. En bok som låg på soffbordet i stället för i bokhyllan, en film som låg på TV:n och inte i lådan. Hon fixade kuddarna i sofforna och vek ihop filtarna. Evelyn var dottern som alltid hade något att göra. Var det en helg då de inte visste vad de skulle hitta på tog det inte lång tid innan hela familjen var på väg på ett nytt äventyr. Jackson var den söta sonen. Med all energi i världen och de sötaste kommentarerna.
Efter att ha städat upp i huset och gått runt och bara andats in den städade känslan gick Savannah upp till sitt rum och plockade upp en större bok från den undre hyllan av nattduksbordet. Hon la sig på magen, fötterna mot huvudänden och öppnade boken. Först ett leende, sen ett litet skratt, tillsist… en tår.