Sirius kärlek

Språk: Svenska
Rating: Typ som Harry Potter
Färdig : Nej
Antal kapitel: 5 (kommer bli mellan 10 och 15 typ)

Sirius känner sig ensam, det är hans sjätte år, James kan inte prata om nått annat än Lily och Remus är mest bara tyst och dyster. Men så träffar han den nya tjejen Charmion, hon är förtrollande vacker med blek hy och glänsande svart hår och hon verkar avguda Sirius. Remus varnar honom om att något är fel med den nya tjejen men det är försent, Sirius är kär. Han försummar sina kompisar, läxor och vägrar lyssna på vare sig Remus eller James. Men han kan ändå inte undgå att märka att det är nått konstigt med sin älskade Charmion, men en så underbar person kan väl inte ha onda avsikter ?

Vad tycker ni ska jag börja skriva ???

Min första FF så förvänta er inget ♥

låter spännande *bevakar*

Tycker ni att jag ska skriva i "jag" eller "han/hon" form ?

Jag form, tycker jag iallafall

Börja nuu!Låter super spännande!

Blir ett kort kapitel första gången och jag provar båda formerna så får ni säga vad som var bäst sen

Kapitel 1 Jag form

"Katarina Rossling" jag väcktes ur mina dagdrömmerier av Proffessor Mcgonnagalls respektingivande röst, och slängde ett öga på den lilla skock elever som stod längst fram i den stora smyckade salen och nervöst tittade sig omkring. Jag fäste ingen större uppmärksamhet på i vilket elevhem Katarina hamnade, det var någonting annat som hade fångat min uppmärksamhet. Längst bak i skaran stod en flicka som utmärkte sig ifrån dom andra genom att vara en bra bit längre, från min plats i mitten av gryffindors bord såg jag henne inte så tydligt, men hon var defenitivt inte en förstaårselev. Hennes långa svarta klädnad verkade nästan flyta ihop med hennes korpsvarta hår och henns ljusa hy såg vit ut i skenet från facklorna på dom vita stenväggarna. Jag kunde inte slita blicken från henne medans jag funderade på om hon möjligtvis hade bott utomlands innan och nu flyttat hit ? Jag mindes vagt att det hade varit nått liknande under mitt andra , eller möjligtvis tredje år. Men jag hade varit för upptagen av något busstreck tillsammans med mina kompisar för att komma ihåg några detaljer.
"Sirius, SIRIUS" jag kunde inte längre ignorera rösten som blev allt högre och tvingade mig att slita blicken från flickan. Jag tittade mig förrvirat omkring för att se vart den irriterand erösten kom ifrån. Jag upptäckte snart ett flinande ansikte mittemot. Det var james. Han flinade retsamt, vilket jorde det näst intill omöjligt att inte sparka till hans ben under bordet.
"Vart var du någonstans? Det såg ut som du var i trans" Sa James, rösten var fotfarande lika retsam och förmodligen hade han haft samma irriterande min om det inte var för att han satt böjd ner under den duken i rött och guld där han frenetiskt gnuggade sitt högra knä där jag hade drämt till av alla krafter.
" Eh, bry dig inte Tagghorn, sa jag och gjorde mitt bästa för att låta noncalant då jag drog handen genom mitt korpsvarta hår och blnkade åt James, vars huvud syntes igen. James, jag tittade på honom och log, ända sen vi klivit på hogwartsexpressen för första gången sex år tidigare hade vi varit oskiljaktiga. Det kändes overkligt att tänka på att jag levt i 11 år utan James vi var som bröder och hade drivit både lärare och elever till vansinne med våra hyss och skämt. James var dessutom stilig, lång och smal med svart hår som han envisades med att hela tiden rufsa till. James var alltså precis som jag populär, rolig och snygg. Han hade kunnat få i prinsip vilken tjej som helst. Men den ända tjej han ville ha var den enda han aldrig kunde få, Lily Evans. Visst var Lily söt med sitt röda hår och gröna ögon. Och när hon var på det humöret kunde hon vara både rolig och sjyst, men så märkvärdig var hon ändå inte. Men James dyrkade henne. Sämre var att enda sen James första gången sa något retsamt till hennes kompis Severus hade hon hatat avskytt honom. Och inte bara avskytt. Hon hatade honom, Jag ovh James hade aldrig fattade varför hon dog Snape i försvar, enligt oss var han bara en idiot, med flottigt hår vars högsta dröm förmodligen var att bli en dödsätare. Och även fast Lily numera inte pratade med Severus heller, kunde hon inte förlåta James. Jag hade dessutom förstått att Lily inte heller gillade James kaxiga och ibland överlägsna attityd. Jag själv hade inte fäst mig vid detta utan försökt med en annan tjej. Men James kunde inte släppa henne, och eftersom att jag såg hur det tärde på honom ifrågasatte jag det inte utan stöttade och försökte komma på vinnande strategier för att fånga henne. Min hand för upp till håret igen och jag såg mig omkring i salen. Min andra kompis Remus satt och stirrade upp i det vävlda taket som såg ut som himmlen ovanför. Remus var trots sin ringa ålder äldre än James. Han var tärt och det bruna håret hade redan gråa strimmor. Men hans bruna ögon gnistrade klart. Hans sätt var lungt vad han än gjorde oberoende om det var att uttala en besvärjelse eller att finta gammla professor Flitwick.
I början av deras första år tyckte jag och James att det var mycket konstigt att Remus hela tiden försökte fånga glimtar av himmlen, med en rynka i pannan. När dom sen upptäckte att han försvann en gång i månaden blev dom riktigt misstänksamma. Dom förstod diret att det inte var någon ide att fråga Remus. Dom hade blivit såpass bra vänner vid det laget att dom berättade allt för varandra. Därför måste detta vara något högst hemligt. Hela den 29 november, en månad efter förra försvinnade, följde vi efter honom hela dagen. Utan resultat men den kvällen smög han ut och jag och james följde efter osynliga för omvärlden med hjälp av James mystiska osynlighetsmantel. Utanför den massiva dörren till sjukhusflygeln väntade madame pomfrey, den lite rultiga men mycket snälla häxa som hade hand om alla elever som var skadade eller sjuka. Jag kom förtfarande ihåg den oroliga blicken hon gett Remus när de tillsammans började gå ner mot entre hallen. Vid det här laget var jag och james sprickfärdiga av nyfikenhet och nästintill skuttade efter de ut. Ut genom stendörrarna. Där dom stannade innan dom började gå mot det piskande pilträdet vars grenar nu verkade sova. Plötsligt bröt en strimma månljus fram genom molnen och Remus stannade tvärt med ryggen vänt åt oss. Madame pomfrey började springa och var snart försvunnen bakom ett buskage. Jag mindes fortfarande hur hårt james naglar hade grävt sig in i min arm när Remus vände sig om och... hade förvandlats till en varulv. Allt gick upp för mig och James. Försvinnandena, spejandet mot himmlen. Alla andra elvaåringar i hela england, trollkarlar som mugglare skulle aldrig våga se åt sin kompis igen. Vi resonerade helt annorlunda.
"En varulv till kompis ? Coolt "
Remus hade blivit förskräckt när vi talade om att vi visste, men hade suckat lättad när vi sa att vi fortfarande var kompisar, bästa kompisar. Vi såg att han tyckte det var skönt att inte behöva ha hemligheter för oss. Men vi såg hur det plågade honom att förvandlas. Och bestämde oss för att vara med honom när det hände. Det hade tagit mer än 4 år och vi hade varit beredda att ge upp mer än en gång. Men alla timmar av förberedelse var väl värda när vi lyckades och blev animagusar. Jag blev en stor hund och James en kronhjort. Vi kunde vara med när Remus förvandlades. Förra året hade varit det bästa i mitt liv och det här hade bara börjat. Jag puffade till remus som fortfarande stirrade med bedövad min på himmelen och han log mot mig. Jag tittade från honom till James som kastade ideliga blickar Sin tallrik som fortfarande var tom. Jag ände en värme spridas från hjärtat och ut i kroppen när jag såg på dom. Vad skulle jag vara utan mina bästa vänner, undrade jag ? Tänk om jag had ehamnat i Slytherin som resten av min familj. Aldrig James aldrig Remus . Jag gav till ett litet skratt. Det var för overkligt.

Vad tyckte ni ?

Braa!

Bravo!!

Braaaa ;D

Otroligt bra!
bevakar starkt!