Utanför-tråden

Eller mobbningstråden, kalla den vad ni vill. Jag vet inte om en sån här tråd finns sedan innan, men vad jag egentligen vill skapa här är en tråd där man kan dela med sig av sina berättelser. Prata om man är ledsen eller deprimerad. Försöka hjälpa andra att komma tillbaka upp på fötter om det behövs. Jag vet av egen erfarenhet att det är mycket lättare att prata med någon över nätet, när orden är skrivna och inte talade och när man inte ser personen ifråga och inte kan bli avskräckt av ansiktsuttryck och kroppsspråk.

För min del kan det kännas lite dumt att jag fortfarande är upphängd på något som tog slut för 5½ år sen, men det hänger sig kvar och har så smått blivit en del av den jag är. Så jag ger er min historia och er uppgift blir då antingen respons eller att delge er egen historia om ni orkar/vill/vågar. Jag är helt säker på att jag inte kan vara den enda här som någonsin känt såhär och jag vet hur skönt det är att få det ur sig. So here goes.

Mitt namn är Elin och jag var mobbad hela grundskolan. Det var inte så tydligt i ettan, började komma så smått i tvåan. I trean blev det mer uttalat av utanförskap, ignorering, utfrysning, blickar, skällsord, rykten, kommentarer... Så höll det på. När jag var 10 år hade jag ångest för att gå till skolan. Jag kunde komma hem och bara gråta. Jag sade aldrig något till mina föräldrar, antingen var jag för stolt eller för feg, jag vet inte vilket. I femman var det första gången jag fick tanken på att ta mitt liv, 11 år. Då tog jag steget till att berätta för min dåvarande lärare att jag var mobbad. Vad han gjorde var då att ta in de som jag pekade ut i ett av grupprummen och där sitta med mig och dem och säga åt dem att så får man inte göra. Istället för att göra saken bättre så blev det sämre. Det var då jag förlorade mitt hopp om skolsystemet och det var också sista gången jag berättade någonting om det under grundskolan.

När vi började sexan blev jag kär i nya killen i klassen. När jag till slut tagit mod till mig och berättat för honom i ett brev som jag lämnat på hans plats, så fick jag nästa rast tillbaka brevet sönderrivet. Det var då jag blev övertygad om att jag aldrig skulle vara bra nog för någon och aldrig någonsin skulle få en pojkvän (har blivit motbevisat ett flertal gånger nu). Jag såg ett litet ljus vid horisonten i slutet av sexan. Det var dags att börja i byns högstadieskola och alla sexor i byn blandades upp och nya klasser bildades.

Ljuset dog fort. Vad jag inte räknat med var att i en liten by känner alla alla. Istället för att vara isolerat till min klass inkluderade mobbningen helt plötsligt större delen av min årskurs. Det var inte så mycket skällsord längre som utfrysning, blickar och en del kommentarer. Under åttan nådde jag min all-time low. Sommaren mellan åttan och nian åkte jag på språkresa till England, och det faktum att jag kom hem med flera nya vänner gav mig tillbaka en del av mitt självförtroende och i nian började jag till slut våga ge svar på tal.

Dagen vi slutade nian var den lyckligaste dagen i mitt liv. Jag kände ingenting annat än lättnad. Jag skulle aldrig någonsin behöva se någon av de här människorna igen. Aldrig. Jag började gå gymnasiet i Malmö, med helt nya människor. Det var underbart. Jag lovade mig själv att gymnasiet skulle bli en ny början och ärlig till mig själv så berättade jag hela min historia för min mentor under vårt första samtal (första var utan föräldrarna). Hennes respons hade mig på moln resten av veckan ♥

Efter gymnasiet har det bara gått uppåt för mig. Men en del hänger sig kvar. Jag är fortfarande sjukt känslig och lättsårad och mitt självförtroende får sig lätt en törn. Min största rädsla är att en dag vakna och upptäcka att ingenting förändrats och att jag fortfarande är ensam och utfryst. En annan sak som hänger sig kvar är att jag är livrädd för att tala inför folk. Det har blivit bättre. Jag kan numera hålla en hel redovisning utan att rösten skakar och jag får black-outs, men jag (specifikt händerna) skakar fortfarande och jag vill inget hellre än att sjunka genom golvet så folk slutar titta på mig. Jag avskyr uppmärksamhet, samtidigt vill jag inget hellre än att folk lägger märke till mig ^^;

Till största delen mår jag bra nu. Och för min del vill jag visa till vem av er som nu mår dåligt att det går att komma ur det. Allt är inte slut. Det är också ett tecken till er som kanske bevittnar mobbing att våga ta initiativet att bryta den, bli vän med den mobbade. En endaste vän är viktigare än livet självt i den situationen.

Så det var jag. Nu hoppas jag att någon svarar

Gosh, jag känner mig lyckligt lottad när jag läser din historia.
Jag har aldrig varit mobbad...Tror jag...

Du måste ha haft en hemsk uppväxt, men jag är jäkligt glad att du inte tog ditt liv...
För vad jag vet är du en underbar person, modig som orkat kämpa i så många år.
Ser upp till dig nu, för jag skulle aldrig våga göra som du gjorde om det var jag...

Jag har alltid haft - och har fortfarande - liknande problem. Mycket av detta har jag orsakat själv, men en del har uppkommit helt utan anledning.

Det är starkt att kunna ta sig igenom så många år av kränkningar som du gjorde och jag tycker att alla som tvingats stå ut med sådant är starka. Dock är det synd att sådana här saker försiggår i dagens samhälle, nu när vi anses vara så "moderna".

Till alla er som har problem med mobbning vill jag bara säga; stå på er. Gör så gott ni kan för att få personerna som utsätter er för detta att inse att det inte är rätt. Jag vet hur svårt det kan vara, men gör vad ni kan för att inte åka ännu längre ned i ett mörker - som ni kanske aldrig kan ta er ifrån.

Secchan: Jag blir lika uppriven och bedrövad varje gång jag hör en sådan här historia och samtidigt vet jag att det händer så gott en elev i varje klass i varje årsklass i varje skola i genomsnitt. Det är så jävla typiskt och jag blir förbannad. Haha själv såg jag mig själv som opopulär alla år men idag inser jag att det alltid fanns vänner i min omgivning och det var bara mitt dåliga självförtroende, min blygsamhet och självkritik som gjorde mig miserabel - blev ju inte bättre av att föräldrarna skildes, vi bytte lärare i skolan, migränen pressade på för att jag hade orealistiska betygskrav, klasskamrater var puckon och kastade ur sig fula ord som jag dumt nog tog åt mig, jag ville umgås med märkesnördarna medan jag själv kommer från en relativt fattig familj vilket också sänkte mig osv osv osv osv. Det bästa var när jag kom till gymnasiet och kunde börja på ny kula (sedan blev det ju jobbigt där också familjemässigt) men NU efter gymnasiet och med eget boende så mår jag kanonbra! ♥ ♥ ♥

Jag vill bara krama om dig Secchan och passa på att meddela att jag blir överlycklig varje gång jag sett att du varit eller är inloggad och svarat i någon tråd. Du har verkligen fångat mitt intresse och det är fantastiskt kul att veta att vi ändå har Les Mis och japanskt gemensamt!

Jag har aldrig varit direkt mobbad.
Men jag har blivit retad, uthängd och fått massa elaka ord kastade på mig i 5an-7an för mig egendomliga stil och mina egna åsikter. Jag bor i en förort där det inte är okej att vaa sig själv och sticka ut i mängden, så jag blev taskigt behandlad för att jag gjorde det!
Men jag tog aldrig åt mig av kommentarerna, utan jag förvandlade dem till något som gjorde mig starkare. Nu är ingen elak längre. Under min emo-tid fick jag dock höra ett och annat, men jag brydde mig inte då heller.
Jag har alltså aldrig blivit mobbad, men jag har blivit elakt behandlad. Men det är jag nästan glad för. Jag orkar stå på två ben och vara mig själv varje dag tack vare kommentarerna jag fick. Jag gjorde det dåliga till något bra helt enkelt!

Tack så jättemycket alla tre ♥♥♥ (ett hjärta var) ^^

Minidjuret Wow känns underligt att någon ser upp till mig O.o Tror inte någon sagt det till mig förut, även om det kanske hänt...

80Hydrargyrum Vi är inte ett dugg moderna. Teknologin är modern. Människorna är fortfarande exakt desamma som för 10000 år sedan Kämpa på

Kintsugi Jo, jag tror en del av mitt "lidande" är orsakat av mig själv för att jag inte vågade säga ifrån, bita av, ge svar på tal förrän det i princip var slut iaf... Sen var det ju inte bättre av att jag på hemmaplan har en liten lillasyster som jag inte började tycka särskilt jättemycket om förrän jag flyttade hemifrån, men det har att göra med att jag inbillade mig själv att mina föräldrar favoriserade henne, vilket de inte alls gjorde ^^;

Och du, Kintsugi, glöm inte HP där

Det var precis det jag syftade på.

Hahaha självklart! hahahahah gisses, förmodligen var det för uppenbart för att huvudet skulle kunna fokusera på det. xD ♥

Jamen det är väll klart att jag ser upp till dig!
Du verkar ha haft det svårt, och ändå har du kämpat.
Det är något jag aldrig hade orkat. ♥

Tror inte det är något man vet om man orkar förrän man är mitt inne i det...