Om någon kunde se mig [Sv]

Titel är titeln
Rating: 11
utspelar sig 1996 Harrys sjätte år.
Huvudperson Ginny Schwartz (min påhittade karraktär)

Namn: Ginny Schwartz
Ålder: 16, född: 1980 den 20 maj
Hårfärg: sandfärgat
Ögonfärg: Havsblå
längd: 164,5
elevhem: Gryffindor
familj: Mamma Elin
Vänner: Hennes ponny Moonlight ''Moa'' , hennes uggla Starshine ''Star''
intressen: hästar, magi, musik (beatles), historia
Blodstatus: Halvblod
Favoritämne: Historia och Förvandlings konst
Favoritlärare: M. McGonagall och Remus Lupin
Egenskap: Modig, Hjälpsam, lättlärd, snabb och stark.
Bra att veta: Hennes pappa blev mördad av Fenrir Grårygg när hon var sju år och hennes syster Sarah blev dödad i en explosion 1981, som orsakades av ''Sirius Black''

Kapitel 1
Klockan ringde och alla sprang ut ur historia salen, ja det vill säga alla utom jag. Så har det alltid varit , jag undrar om någon vet att jag finns. En suck slapp ur mig när jag lyfte upp mina böcker och sakta gick ut. Klockan var runt tolv och det var lunch i stora salen. Med långsamma steg tog jag mig ner, om jag kom försent skulle ingen märka det, nej för jag, Ginny Schwartz var osynlig eller ja det känns som det. Solljuset sken på en plats i hörnet där jag satte mig ner och iakttog Dean Thomas, Lavender Brown och Seamus Finnigan.
Var och en pratade om sitt, Brown om sin pojkvän, Ron, Dean om Quidditch och Seamus försökte övertala Neville att teet blivit Rom den där gången för fem år sedan. Jag skymtade Harry som satt och pratade med Ron om okclumeneringen Harry haft med p. Snape förra året, för mardrömmarna.
Jag avundades dem lite, men bara för att de blev sedda, dem ville man vara med.
Jag kollade på Cho Chang istället som Harry varit kär i och som dejtat Cedric innan han dog i tre kampen.
Att jag är trött på att iaktta alla hela tiden är sant för jag vill vara med dem men de ser mig inte tror jag. Det sved bakom ögonlocken och jag torkade snabbt bort tårarna. Alla utom jag hade någon att prata med, jag har iförsig Moa och Star men det är inte samma sak. Tankarna försvann när Susan Bones stötte till mig så jag for i golvet och några sneglade på mig men vände snabbt bort huvudet som inget hade hänt.
Jag rusade ut ur stora salen och upp till tjejernas sovsal, la mig rak lång i sängen och stirrade på en fläck i väggen.
"Hej!" sa en röst som jag visste tillhörde Hermione.
"Hej" svarade jag tyst inte säker på om det var mig hon menade vilket det nog inte var, som vanligt.
Men lite hoppfull var jag .
"Hej" svarade Parvati glatt, självklart.
De gick ut ur sovsalen utan att lägga en tanke på mig.
När klockan var runt två gick jag till trolldryckskonsten med min fjäderpenna, bläckhorn, böcker och väska. Trollstaven låg kvar i sovsalen eftersom jag inte behövde den.
Jag satte mig längst fram och Snigelhorn drog igång lektionen, "Idag ska vi tillverka silvertårs elixiret, är det någon som vet vad det är?"
Jag sträckte handen i skyn och Snigelhorn kollade på mig och nickade. Jag började tyst när Hermione som satt bakom mig svarade.
Han hade inte menat mig, de hade inte sett mig.
"Bra Mrs Granger 10poäng till Gryffindor!"
Jag suckade tyst.
Under lektionens gång var jag snabbt färdig men trots att jag ropade på Snigelhorn kom han inte. Inte förens Harry var klar tyckte sig Snigelhorn någon vara klar. Harry berömdes och fick 15 poäng till Gryffindor och en flaska felix felices som var sällsynt.
Jag orkade inte resten av lektionen, mitt huvud värkte och jag reste mig upp tog mina böcker och gick. Ingen kollade upp, ingen märkte att stolen var tom.
Ilskan väcte i mig, varför märkte ingen något? De märkte ju allt och alla andra utom mig. Ute på det grönskande skolområdet syntes inte en själ jo förstås jag men...
Jag kastade mig mot den hårda marken vid stranden och lät solen lysa på mig och värma mig.
Ett långt strå tog jag och tuggade på medan jag tänkte. Om ingen ser mig... borde inte jag vara död. Nej smärtan i benet runt blå märkena och skrubb såren jag fått när jag kastat ig på marken sved och att vara död gör inte ont.
"Det är något som inte stämmer" muttrade Jag för mig själv. Hela eftermiddagen låg jag på stranden och när jag kom in 21.00 sov de flesta och prefekterna var ute men de märkte mig inte. När jag klätt av mig min uniform drog jag på min pyjamas la mig ner för att sova. Imorgon skulle de få se. Jag slöt ögonen och somnade direkt.


Så vad tycks? Vill ni ha mer!?

Sjukt bra skrivet. Jag bevakar. ♥

Mer så bra den verkar vara!!!!!

Jättebra skrivet! Älskar din story! Fortsätt!

Tackar ^

Kommer mer snart när jag har skrivit det

Jaaaaaaaaa mer kommer!!! Nu gjorde du mig glad!!!!

Haha Nu gjorde du mig glad!

Jag skriver mer senare ikväll och lägger upp det här imorgon eller inatt

Nästa morgon vaknade jag av att gardinerna drogs upp av Hermione.
Jag jämrade mig när jag lyfte på knäet med skrubbsåren, men klev upp och klädde på mig snabbt.
Vid frukosten kollade jag snabbt på schemat, vi hade skötsel och vård av magiska djur, ”perfekt” tänkte jag, ”Hagrid”. Ett leende smög sig fram under allt. Kanske skulle Hagrid se mig.
Annars var jag tvungen att göra det…
Jag stoppade ner schemat i väskan igen och skyndade med raska steg ut till lektionen.
Väl nere vid stugan började Hagrid lektionen, ”Hej! Idag ska vi prata om akromantlar”
”Vad är en akromantel?” frågade Pansy Parkinson och hånlog mot sina vänner.
”En akromantel är en jättespindel” svarade Jag
Ingen tycktes höra och jag kände hur pulsen steg, ”En akromantel är en jättespindel” sa Hagrid och log mot Harry istället för att titta på Pansy.
”Jo, och är det någon här som vet vad de har för beteende?”
Jag räckte handen så högt upp jag kunde men… ”Ingen? En akromantel klickar när de jagar, bildar stora familjer och födan är människokött normalt sett, en akromantel…”
Jag släppte min bok med en hård duns och marscherade därifrån.
Hagrid kollade upp efter mig, ”Vem var det?”
De flesta skakade på huvudet, ”Vet inte…”
Jag satte mig i biblioteket i den avskilda bok avdelningen madame Pince märkte inte mig trots att jag nästan stampade in i biblioteket, typiskt mig att inte bli märkt.
Jag hittade boken jag letade efter och läste tre rader innan jag gick iväg.
På väg ut stötte jag in i McGonagall, ”Förlåt Mrs, Mrs…”
Dessa ord gjorde mig bara ännu sämre, att inte ens McGonagall visste vem jag var, att ingen märkte.
Jag satte mig på min vanliga plats på den lilla strandplätten. Och tänkte, som vanligt *Suck*.
Det är inte kul längre.
Jag skymtade en skugga uppe på himlen, det kom närmre.
”Hej Star!” Jag klappade ugglan på huvudet och tog loss pergamentet som satt fast runt foten.
Det stod
Kära Ginny! Jag reser bort denna jul och därför måste du stanna på Hogwarts, jag vet att du inte vill men tyvärr. Jag kommer kanske inte tilllbaaaaaks…
Jag förstod att det var från mamma men det sista måste hon skrivit i ett snabbt drag.
”Jag kommer kanske inte tillbaks?” Vad menar hon med det.
Allt blir bara mer och mer komplicerat…
Jag stirrade på klippan lite längre ut i havet, tänk om… fast nää eller kanske…
En snabb titt på klockan hann jag innan jag insåg att förvandlingskonsten började om 3 minuter.
Jag fick rusa upp till klassrummet men när jag kom in märkte ingen mig. McGonagall fortsatte att prata och hade inte lagt märke till mig vilket var konstigt eftersom hon oftast märker allt.
Jag slog mig ner längst bak det var ändå ingen idé att försöka göra sig sedd det skulle ändå inte hända.
Vi gick igenom förvandlingar idag mer hann vi inte eftersom Seamus var tvungen att sätta eld igen…
Jag tog ett stadigare tag om min trollstav muttrade några ord och lamslog McGonagall.
Hon for bak en bit, ”Neville, snälla du gör inte om det där!”
Jag stod häpen med munnen öppen, seriöst jag stod framför henne med höjd trollstav och hon ser mig inte?
Jag blir snart tvungen…

Kollar på Harry Potter dödsrelikerna del 2 nu

Mer så bra!!!!!!!!!!!! Skriv mer

Haha, ska men måste till skolan nu x) ^^

jättebra!!!! mera!!!