Bröderna Blacks kamp

_{Skrivet av J-star Black:}
Jag kommer snart skriva en historia om Sirius och Regulus uppväxt. Om hur de hade det som barn.

Titel: Bröderna Blacks Kamp
Språk: Svenska
Rating:G
Handling: Sirius och Regulus: två bröders vänskap. Bröder från trollkarlsvärldens kungligheter. hur deras vänskap håller i sig fastän de väljer att gå olika vägar...


Så här är berättelsen:
Han blundade och tänkte på destinationen. Efter ett svagt knäpp, slog han långsamt upp ögonen. Den välbekanta gatan väckte många minnen till liv. En lätt bris tog sig igenom hans svarta hår. Trots den mörka natten kunde han urskilja nummer elva och tretton på husen. ”Smutsiga mugglare, de tror att nummer tolv inte finns av ett misstag.” Med en klump i magen hörde han sin fars röst, som han inte hade hört på närmare sexton år. Sirius mindes hur stolt hans familj varit över sina förfäder. För första gången var han också glad, över alla besvärjelser de använt sig av, för att skydda sig mot olika sorters oinbjudna varelser. Han steg fram mot husen elva och tretton och tog fram sin trollstav. Ett hus växte fram mellan dessa. Med ett lätt slag på dörrhandtaget, som liknande ett ormhuvud, öppnade han dörren till Grimmaldiplan nummer tolv.

_{Skrivet av J-star Black:}


Nästa:
Så fort han fick syn på den väldiga entréhallen, tog han ett djupt andetag till sin egen förvåning. Den stora hallen var mörk, dammig, och så olik den han hade lämnat för många år sen. Han tog ett par tysta kliv genom rummet och visste inte riktigt var han skulle ta vägen. Mot sin vilja tog sorgen över hans sinnesstämning. Denna hall hade en gång varit en del av ett praktfullt hus. Detta hus hade en gång varit uppfyllt av levande ljus och gaslampor. Den väldiga långa hallen hade varit kantad med målningar och porträtt av hans förfäder. Längst fram, framför honom, stod det största porträttet. Långsamt kände Sirius igen sin mor, och det var inte förrän då han hörde att hon skrek ”DU! HUR VÅGAR DU KOMMA HIT? SKAM FÖR MITT KÖTT OCH BLOD! JAG SVOR PÅ ATT DU INTE VAR MITT!” Mer hörde han inte. Det ryckte i hans mungipor. Det påminde honom om tiden på Hogwarts. En sorglös tid, den tid då han var med sina vänner. Innan så många kamrater försvann. Innan en av hans vänner förrådde dem. Innan Lily och James dog. James, hans vän och bror i allt utom blodet, James, som hade stöttat honom, muntrat upp honom och givit hans liv en mening. Ett tecken på att renblodiga trodde på demokrati, rättvisa, lojalitet och en ljus framtid. Lily, snälla, goda Lily, som så många gånger hade givit honom och James straffkommendering, som så många gånger läxat upp dem. Sirius suckade förtvivlat. Harry var utseendemässigt, en kopia av James, men med sin mors temperament och värderingar.

_{Skrivet av J-star Black:}



Hans tankar förskingrades av ett plötsligt ljud, som kom från rummet intill. Utan att tänka drog han instinktivt fram sin trollstav och stormade in i rummet. Så fort han insåg var han hade hamnat, önskade han att han aldrig gått in i rummet. Väggarna lyste av ansikten, alla med släktens vackra drag, adliga min och magnifika namn. Över släktträdet stod det med svarta bokstäver ”Den ärevördiga släkten Black”. Familjen Blacks vapensköld lyste mot den gröna bakgrunden. Sirius ögon följde alla namn, de flesta med förakt. Vissa namn och ansikten syntes inte längre. Det hade varit tradition att bränna namnen på dem som inte längre tillhörde familjen. De flesta, för att de hade gift sig med icke renblodiga, eller för att de hade verkat för mugglares rättigheter. Sirius noterade att hans kusin Andromeda var brännmärkt av den första orsaken. Han såg sitt namn under ett brännmärkt porträtt och namnet bredvid sitt: Regulus.
Sirius hade ett brev i sin ficka, som han hade glömt bort. Den nötta och skrynkliga biten av pergament kändes som bly, när han tog fram den. Långsamt läste han brevet och hans tankar gick tillbaka. ”Sirius! Sirius vänta! Om mamma…”
”Mamma? Kom igen, Reg. Du är så tråkig. Jag har ju bara lite kul.” De båda bröderna var ute på eftermiddagen. Sirius hade fått en idé om att spela sin mor ett spratt. ”Sirius, hon kommer inte att tycka om det!” Sirius skrattade bara. På den tiden visste han inte vad hans trotslekar egentligen berodde på.


Tack för era kommentarer
Här kommer nästa del:

När han började Hogwarts, fick han en chans att gå sin egen väg. När sorteringshatten ropade ut Gryffindor, satte hela trollkarlssamhället i halsen. En Black? I Gryffindor? För första gången genom tiderna hade en, ur den ärevördiga släkten hamnat utanför Slytherin. Hemma såg enbart Regulus honom, som en i familjen. Han var den enda som stod vid Sirius sida. ”Sirius, de kommer snart över det. ”Skrev han i ett av sina brev. ”Strunta i det de skriver. Både du och jag vet att du är arvingen, så oroa dig inte. Var inte stöddig, säg inte emot mor och far.” Meningen med arvingen berörde Sirius på ett illa sätt. Han brydde sig inte om att ärva familjens rikedomar. Det var bara en titel. Trots det, verkade brevet gott på Sirius. Regulus var som en extra mor, på den tiden. Sa alltid åt Sirius att göra si eller så. Han förstod inte att Sirius inte ville leva så fyrkantigt, fördomsfullt och tråkigt.
I början förstod inte Sirius vad hans trots och envishet skulle betyda för Regulus. Innan Sirius rest till Hogwarts hade båda velat göra om namnet Black, vara rebeller, bryta den fördomsfulla värld de levt i. Allt hade varit bra. Deras föräldrar lät dem hållas tills Sirius bröt den obligatoriska traditionen och valde ett annat elevhem. Pressen de lade på Regulus, förändrade honom med tiden. På hans brev syntes det inte, men hemma övertygade hans föräldrar, att Sirius skämt ut familjen och umgicks med patrask som inte var värdiga trollkarlsvärldens självkrönta kungligheter.
När sommaren kom och Sirius kom hem från internatskolan möttes han av en Regulus som betedde sig annorlunda vid föräldrarnas närvaro. Han höll huvudet onödigt högt och såg ner på folk som inte kom från gamla, rika trollkarlsfamiljer. Och precis som sina föräldrar kallade han häxor och trollkarlar, som kom från mugglarfamiljer, för smutsskallar. Sirius blev rasande över att han använde ett sådant fult skällsord, och tog första bästa tillfälle för att prata med honom. ”Regulus, vad håller du på med?”
”Håller på med? Sirius, jag återvinner familjens stolthet.”
”Stolthet? Du diskriminerar folk för saker de inte kan bestämma över.”
”Sirius”, sa Regulus, med tonen som till en femåring, ”Mor och far har talat om för mig att du umgås med halvblod och...” Regulus förmådde inte sig att fortsätta. Blicken Sirius gav honom knäckte hans inlärda tal och min. Plötsligt blev han gamla Regulus igen. ”Sirius, du förstår inte. Du lämnade mig, och efter sorteringen ändrades allt. Mamma blev nog helt galen, pappa likaså, även om det är mamma som skriker. De näst intill hjärntvättar mig om hur smutsiga folk utan magi är, att de har orent blod. Hur dessa mugglare är en underras. De gör precis som du berättat om att de skulle göra. Men Sirius, jag är inte lika modig som du. Jag blir ingen Gryffindor.” Han böjde på huvud, som om han väntade på en utskällning. ”Reg, det handlar inte om elevhem. Hamna i Slytherin om du vill! Visst, alla gör en sådan stor sak av det här med elevhem, men jag vill att dina värderingar är rättvisa, goda och inte fördomsfulla.” Ett leende spreds över Regulus ansikte. Han såg oerhört lättad ut när sa ”Är det sant? Kommer du inte att hata mig för att jag inte blir som du? Jag menar, tänk på allt du och dina vänner ställt till med i skolan. Du och dina tre marodörer som alltid hittar på upptåg.” Sirius skrattade och svarade ”Vi har kul, och vi kommer att bli legender, vänta du bara. Men jag måste varna dig. De flesta av våra skämt är på bekostnad av Slytherinelever. Fast enbart de drygaste och fördomsfullaste, såklart.” Sirius utstrålade sådan ärlighet att Regulus såg lite rädd ut, tills Sirius började skratta och då kunde Regulus inte hålla sig för skratt han heller.


Hoppas ni gillade den! Ju fortare ni kommenterar ju fortare skriver jag mer