Hur har kända människor påverkat ditt liv?

Jag tänkte att kan man dela med sig av hur man hittade en eller flera kändisar och skriva hur dessa eller denne har påverkat livet.

Jag sitter och lyssnar på Tokio Hotel. Ett band med fyra personer som har funnits med i mitt liv i sex år. Sex år är så himla mycket när det kommer till musik i mitt liv, för jag brukar inte hänga kvar vid samma band eller artist i en sådan lång period. Men Tokio Hotel. Världens bästa Tokio Hotel.



2005

Jag började lyssna på dem hösten 2005. Jag var i Tyskland och hälsade på mina kusiner och de visade mig massvis med låtar med detta underbara band - deras låtar var bara på tyska och även om jag inte förstod ett enda ord älskade jag hur bitarna och delarna var ihopsatta. Detta var två år innan de blev kända i Sveriga och resten av Europa, så det kändes lite som en hemlighet att åka hem till Sverige och sitta i mitt rum och lyssna på Ich bin nicht ich och Schrei.

Det gick ganska snabbt, bara några månader, och jag byggde upp mitt liv kring bandet. Inte på ett ohälsosamt sätt där allting jag gjorde och tänkte på var kopplat till Tokio Hotel, utan på det sättet att positiva saker kom flygandes från alla världens hörn och håll. Tokio Hotel fick mig verkligen att få bra genom att tillverka musik och jag hade aldrig riktigt fastnat för musik på det sättet förut - jag var trots allt bara 9 år. Den perioden lyssnade jag inte på något annat än Tokio Hotel. De förundrade mig verkligen, de där fyra personerna. Och jag visste inte då att det här bandet skulle forma mitt liv på det sättet de senare gjorde.

2006

Det var 2006 då jag verkligen började kolla upp sakerna med bandet. Jag visste redan självfallet grundinformationen om bandmedlemmarna - deras namn, vart de var födda, hur gamla de var. Men det var först nu jag började sätta in mig i deras liv så att säga. Jag måste erkänna att jag faktiskt blev otroligt beroende av dem - det gick inte en enda dag utan att jag satte mig vid datorn för att kolla upp intervjuer och lyssna på deras låtar. Snabbt började jag lära in tyskan och deras låtmeningar, det var inte så komplicerat då jag hade tyska släktingar.

Jag följde deras fotspår genom en datorskärm. Jag var med när Bill bytte frisyr, när Georgs hår växte, när Tom började frekvent använda kepsar och pannband och när man som fan verkligen började märka hur tystlåten Gustav var.

Men det var även först nu Tokio Hotel påverkade mig på enorma sätt. Jag ändrade mina synpunkter kring saker och ting, ändrade mitt beteende på ett positivt sätt, och som en 10-åring som blev mobbad under mellanstadiet blev jag även starkare i mig själv. Jag hade ingen riktig vän, men jag hade Tokio Hotel.

2007

2007 var nog året då det mesta hände. Både med mig, men även med bandet.

De blev större. De blev kända i Europa och Sverige och snart skapades forum runt i landet där jag blev medlem, där jag skaffade nya vänner och satt uppe nätterna långa och diskuterade om deras låtar och bandmedlemmarna som individer. Det var underbart att få vara på ett ställe - Tokio-Panic hette sidan - och prata med hundratals människor som kände exakt som en själv angående de fyra magiska personerna. Det var även året då de släppte sin första skiva på engelska och jag minns att jag Scream - som den hette - i en skivaffär på IKANO-huset.

Det var det här året då jag verkligen var insatt i vad de gjorde. Jag gick till PRESS STOP för att köpa tyska tidningar, så som BRAVO och Popcorn enbart för att få affischer att sätta upp på väggarna (efter några månader såg man inte ens tapeten i mitt rum). Och jag var så glad. Så glad över att ha snubblat över deras musik. Så glad över att de var vilka de var. För att de gav mig hopp.

Mobbningen på min skola förvärrades något enormt och jag blev verkligen instängd i mig själv. Men Tokio Hotel hjälpte mig. Jag var tvungen att lyssna på dem för att må bra - för deras musik var som tröst till huvudet och plåster till själen. Bills röst lugnade mig och mitt hjärta dunkade i tankt med Gustavs trumslag.

2007 kom de också till Sverige för att signera skivor och det var första gången jag fick träffa dem. Jag köade i fem timmar, kom fram till dem där de satt med sina fina leenden och jag forsade ur mig "Thank you for everything I love you so much" till Bill och han log jättesött och klappade mig på handen (tanken på att Bill Kaulitz har rört mig är fortfarande någonting jag inte kan förstå).


Nu när de hade blivit så kända så fick jag även höra massvis med kränkningar och taskiga kommentarer angående bandet. Många kom fram till mig och menade att Bill såg ut som en tjej och hur kunde han göra det? Var han bög eller? Men jag brydde mig inte. Det var ingenting som upprörde mig. Något som däremot gjorde lite ont var att jag fick ta emot laster av skit från klasskamraterna just av den anledningen att jag tyckte om bandet. Glåpord kastades över mig ständigt och det gjorde så himla ont. Det var ju bara ett band. Men jag visste att jag inte var ensam - Tokio Hotel fans som helhet fick ofta höra sådant om sig själva för att de fann tröst hos musiken bandet skapade.

Jag satt ofta uppe och följde intervjuer med dem, live streamade samt fan girlade med tjejerna på Tokio-Panic. Jag gick på Tokio Hotel-träffar på stan, där vi fotograferade samt åt got mat och satt på Stora Torget och sjöng.

Det var vid slutet av 2007 då turnédatumen släpptes. Och Tokio Hotel skulle komma till Sverige! Jag och min dåvarande bästa vän skulle åka till Stockholm den 3e april 2008 för att se Tokio Hotel live! Det var helt fantastiskt. Helt sjukt. Helt... wow.

2008

2008 var i en lång slutsats nästan likadant som 2007. Jag fortsatte med att sitta och diskutera på olika forum, söka upp olika youtube-klipp, rösta på dem på olika tävlingar, skratta åt dem i olika intervjuer. De gjorde mig lyckliga och nu kunde jag prata om alla detaljer om bandmedlemmarna, jag kunde varje textrad i varje sång utantill. Allting var perfekt och hela fandomen var som en enda stor familj. ♥

I början av året, däremot, fick man den dåliga nyheten att Bill hade blivit sjuk. De ställde in många konserter - men Sveriges konsert blev inte inställt. Lättad men ändå grymt ledsen fortsatte jag med mina dagsrutiner, med den stora längtan till den 3e april. Några veckor efter kom dock det jag befarade; Sverigekonserten hade blivit inställd. Och hur jag grät och grät och grät. Och aj vad ont det gjorde. Jag tror bara att någon som verkligen ÄLSKAR ett band eller en artist från djupet av sitt hjärta som har genomgått det här förstår vad jag menar. Fast åh! Samma dag släppte de ytterligare information om att datumet hade blivit framflyttat och att det skulle hållas en annan konsert.

Men nej.
Hela turnén blev inställd och fansen över hela världen oroade sig över Bill. Han hade en cysta i stämbanden och fick inte prata på flera veckor eller använda sin röst för att sjunga. Heartbreaking.

Jag fortsatte att samla på mig mechandise; kläder, affischer, smycken, DVDer, skivor. Och året avslutades med en ändå lycklig tjej som var starkare än NÅGONSIN innan just av den anledningen att hon fick hopp och styrka och kärlek av Bill, Tom, Gustav och Georg.

2009

Första halvåret tog jag en paus från Tokio Hotel. Musiken spelades bara då och då, Tokio-Panic lades ner, den pirriga känslan fanns inte kvar när jag kollade på intervjuerna.

På sommaren kom det information om en nya skiva och det var just det som fångade mitt intresse igen. Det fanns en Tokio Hotel-tråd på Emocore, och där fann jag nya fans och vänner att prata om bandet igen. Det var underbart! Så himla roligt. Jag pratade med min andra Tokio Hotel galna vän om detta och samma dag kom det information om en konsert i Sverige den 4e mars 2010. Och hur vi skrek och var glada, och hur vi grät och hoppade runt. Jag kommer ihåg hur mycket jag skakade när jag skrev till henne att HERREGUD TOKIO HOTEL KOMMER TILL SVERIGE FATTAR DU!?!?!? FATTAR DU?!?!?. Den första dagen på höstlovet klockan 8 på morgonen tog vi bussen in till stan för att gå till Konsert & Kongress där vi med darrande händer och ben väntade på att klockan skulle ticka 9:00 så att vi kunde köpa biljetterna. Och det gjorde vi.

November kom och skivan släpptes. Det var ett nytt sound men mitt lilla Tokio Hotel-hjärta bultade hårdare än NÅGONSIN. Ny musik, nya leenden, nya texter och hopp och LYCKA. Den hösten och vintern var den finaste. Någonsin.

Jag blev aktiv på tokiohotelfans.se, ett annat forum, där jag snabbt blev aktiv. Det kändes som om det var 2007 igen och jag blev lika insatt i bandet som jag hade varit förut.

2010

OH MY GOD.
Konserten. Konserten.

Den 4e mars 2010. Det är nog ett av de finaste minnena jag äger. Jag grät i början, jag grät i slutet, jag hoppade med, sjöng i takt, klappade händer, filmade, fotade och det kände som universum utanför Globen inte existerade. Det var fansen och Tokio Hotel och ingenting mer.

"Finaste konserten jag har varit på. Jag älskar dem, verkligen, jättemycket. Att tänka sig att få se dem efter alla fem år jag har lyssnat på dem... alltså jag är seriöst helt mållös. De hade en underbar kontakt med publiken, Bills röst, Toms gitarr, Georgs bas, Gustavs trummor, att se och höra detta i verkligen var verkligen över mina förväntingar, så bra trodde jag inte att de skulle vara. Lätt värt pengarna."
- 5e mars 2010 ur min blogg


http://www.youtube.com/watch?v=Ved6qAE7gGo

Jag blev moderator på forumet - vilket innebär samma sak som att vara prefekt här på Mugglarportalen - och allting blev så himla underbart. Jag älskade dem med varenda lilla sak jag ägde, och det fanns ingenting bättre än att ha långa diskussioner med de andra fansen om bandmedlemmarna och musiken i sig.

2011

Just nu lyssnar jag inte alls särskilt mycket på dem, men på något sätt och vis vet jag att jag kommer hitta tillbaka till dem. Det är bra med pauser, för då upptäcker man nya saker med musiken senare. Just nu väntar jag spänt på skivan som kommer släppas nästa år och håller tummarna för att de kommer hit igen.

Jag har varit med dem i sex år; sett dem växa upp framför mina ögon. De var 15, 16 och 17 år 2005, nu är de 21, 22 och 23 år. Knappt någon utanför Tyskland visste vilka de var när jag för första gången fastnade för dem, nu är de världskända och har uppnått sina drömmar. De är det levande beviset på att det går att uppfylla saker man vill bara om man kämpar och försöker, för de var bara ett litet band i en liten by i Tyskland för 7 år sedan. Nu har de spelat framför en publik med över 100 000 personer.

I love them. ♥

Inte ett skit. Dom bara finns där men dom påverkar inte mig :3

Ingen kändis har ju påverkat mig så mycket som J.K. Rowling.

Haha hade förväntat mig långa svar ju Alltid roligt med motivationer! Men men...

Ska skriva om Rowling later!

ALLDELES för trött för att skriva någonting långt och motiverande nu, det kommer imorgon.

Vänta er text om Kent! yeah

I KNEW IT

Förlåt om jag gjorde dig besviken, men jag är för trött för att skriva långa inlägg nu. ;'(

That.

Det enda som påverkar mig är fiktionella karaktärer och böcker. Lollolol.

Åh, din text om TH fick mig att börja stortjuta ♥
Tokio Hotel är nog den fandomen som påverkat mig mest! Tokio Hotel är en livsstil som jag inte kan släppa, trots att mitt intresse svalnat lite.
Jag vill skriva en lång text om min TH-tid, som du. Men jag har verkligen inte ork. Varken fysiskt eller psykiskt.
Men det jag kan säga om Tokio Hotel är att de har förändrat mig, så mycket. De har påverkat min personlighet, min stil och mitt självförtroende (som var värdelöst från början, men som jag arbetat upp tillsammans med TH).
Jag har Tokio Hotel att tacka för allt som är jag. ♥

Har aldrig påverkats av kändisar, däremot så är fiktiva karaktärer något jag kan se upp till och påverkas av.