Två speciella syskon

Tittel: Två speciella syskon
Färdigskriven: Nej
Språk: Svenska.
Handling: Det är två systrar som går sitt tredje år på Hogwarts. Ingen vet att de båda är metamorfmagusar. Vilket kan ställa till en del problem.

Jag och EbbaSofiaSusanna tänkte skriva en ff tms.
Hoppas att ni gillar den!

Miranda Stewart:
Jag satt på min säng i sovsalen och kelade med min kattunge Spike och tänkte på min och min tvillingsyster Rosalies hemlighet, endast lärarna visste om den. Vi var båda rädda över att vi inte skulle ha några vänner om vi avslöjade vår hemlighet. Vi vågade inte ta den risken.

Att alla andra var olika oss, var något både jag och Rosalie vet om. Vi är metamorfagusar, vilket är väldigt ovanligt och sällsynt.

__________________________________________________________________

Hoppas ni gillar det. Är inte den bästa på att skriva fanfiction.♥

Rosalie;
Jag satt på sängen mitt i mot Miranda.
Båda var vi Slytherinare.
Fast jag hade alltid tyckt att jag inte passade in i Slytherin...
Jag suckade djupt.
Jag passade i stort sätt inte in någonstans.
Jag ändrade mitt utseende till en lång blond tjej. Jag hade nu blåa ögon och långt blont hår.
Det var detta utseendet jag alltid hade när jag gick ut bland folk.
De flesta lade ofta märke till mina då vackra blåa ögon, min smidiga kropp och mitt silkeslena hår.
Det var så jag ville att de skulle minnas mig; Som en söt tjej som gick sitt femte år på Hogwarts tillsammans med sin tvillingsyster.
Om de ändå kunde få veta mitt rickiga jag... Men vad var mitt riktiga jag?
Var det denna blonda tjej, eller en snäll brunett?
Jag suckade igen.
Det var inte lätt att behålla en sådan här stor hemlighet...
Mycket jobbigare än vad man tror...!
Jag reste på mig och gick fram till dörren.
Jag vände mig om för att tyst fråga om Miranda skulle med.
Jag väntade inte på svar utan gick ut ur rummet.
Jag gick ner i det avlånga Slytherin rummet.
Det var inte så många där, bara några enstaka som inte hade gått ner till frukosten ännu.
Jag log mot dem innan jag gick ut.
Jag gick genom några korridorer och upp för några trappor innan jag kom fram till Stora Salen.
Jag satte mig på en lite ensam plats och tog en macka.
När jag var klar gick jag ut på gården och satte mig vid det stora trädet vid sjön.

Miranda Stewart:
Rosalie frågade tyst och lågt om jag ville följa med till Stora Salen, som vanligt väntade hon inte på svar. Jag visste att det inte var någon idé att svara. Jag hade ändå tänkt säga nej, jag tänkte kela med Spike ett litet tag till, jag ville se till att han somnade.
När Spike somnat och jag hade kammat igenom mitt hår som nu var ljusbrunt, gränsen till blont, gick jag ner mot Stora Salen.
Jag suckade när jag inte såg att Rosalie satt där.
Jag satte mig på min vanliga plats, längst ut på en på den högra sidan av Slytherinbordet. Jag tog gröt, pumpajuice och en macka. Det var det jag oftast åt.
Jag suckade när den blondhårige Draco Malfoy satte sig bredvid mig, varför skulle han alltid sitta bredvid mig? Han kunde sitta bredvid Pansy, hon som ville sitta bredvid honom till skillnad från mig.
"God morgon, Miranda" hälsade Draco och log ett charmigt leende. Jag log ett ansträngt leende åt honom.
"God morgon, Draco. Hur mår du då?" svarade jag honom.
"Bra, lite trött bara. Du mår bra antar jag?" sa han nonchalant. Jag nickade och fortsatte äta av min frukost. Jag drack upp min pumpajuice och reste mig upp. Draco gav mig en frågande blick. Jag gav honom ett leende och gick mot sjön och hoppades att min syster befann sig där.
__________________________________________________________________________________________
Längre denna gång. ♥

Rosalie;
Miranda kom gående mot mig och jag log.
Crabbe eller Goyle var tydligen inte med henne. De brukade följa både henne och mig vart vi än gick.
Draco hade länge varit intresserad av mig, men jag visade inget intresse för honom, så han gav sig på Miranda.
Jag tyckte innerligt synd om henne eftersom att jag visste att han inte gillade henne på det sättet, men hade inte hjärta att säga det.
Hin satte sig bredvid mig och tittade upp i trädet.
"Vad tycker du om min nya frisyr? Jag tror inte att någon har märkt något, men den är lite glittrigare nu, inte på de flottiga sättet förstås, men ja, du förstår?!" Sa jag och log mot henne i väntan på svar.
Men när hon inte svarade suckade jag bara och reste mig upp. "Kan vi inte hälsa på Hagrid?" frågade jag. Eftersom att jag var van vid att hon aldrig svarade började jag gå mot hans stuga.
"Vi ses i vårt rum sedan!" Ropade jag över axeln. Mr Dumbledore hade gett oss ett eget rum, så att vi kunde förvandla oss till vad vi ville. Vi hade också ett speciellt lås som bara våra fingrar kunde öppna, ingen trollformel eller kofot.
Jag gick ner för backen och knackade på.
Ett högt skall hördes och en högljut "klamp klamp" dunkade i golvet.
Hagrid öppnade dörren.
"Nämen hej Rose!" Dundrade han och släppte förbi mig.
Jag gled smidigt in.
Han drog för alla gardiner och låste snabbt dörren.
Jag förvandlade mig till halvjätte.
Han hade bett oss att anta den skepnaden när vi var själv med honom.
Eftersom att han så sällan, eller aldrig, fick träffa några riktiga halvjättar var det tydligen jätte roligt med någon som ville ställa upp som halvjätte, och jag såg faktiskt på pricken ut som en sådan, även om jag inte hade en halvjättes styrka.
Jag satte mig vid bordet.


Förlåt att det blev lite kort, hoppas att ni gillar det! ♥

Miranda:
Jag hade blivit så trött att jag bara satt bredvid min syster, jag orkade inte svara på vad hon frågade och sa.
Jag nickade när Rosalie sa att hon skulle gå till Hagrid.
Jag hade inga planer på att gå till mitt och Roses rum, vad skulle jag göra där? Bättre att sitta här vid Svartsjön istället. Att tänka sysselsatte mig, det gjorde jag ofta. Jag kunde sitta i flera timmar och tänka, tänka på lite vad som helst. Det är väl en av mina dåliga egenskaper, antar jag. Min mor sa ofta att det var bra att tänka, men jag tänkte för ofta. Det kunde jag hålla med om, jag tänkte för mycket.
Efter att ha suttit i nästan en timme vid Svartsjön rusade jag till mitt och Roses rum och tog på mig min svarta stickade tröja och gick ut till sjön. Jag satt där i ungefär tio minuter innan jag reste mig upp för att kunna ta en promenad runt Svartsjön.
"Miranda!" hörde jag en röst ropa, jag vände mig om och såg Draco komma. Inte han igen...

Rosalie;
Jag reste mig upp "Jag måste gå nu Hagrid, förlåt!" Sa jag och reste mig upp och gick ut.
Jag sprang tillbaka till Miranda.
Draco Stod en bit bort och flina mot Miranda, när han såg mig mjuknade hans min lite, men inte helt.

Draco;
Jag stod och iakttog Rosalie, hennas vackra blonda hår, och de blåa ögonen....
Jag suckade. Hon skulle aldrig bli min, hon gillade ju inte mig... Eller gjorde hon det nu? Värt att testa...

Miranda:
Varför kunde inte Draco lämna mig ifred? Det är så jobbigt och irriterande att ha honom efter sig hela tiden. Det var Rosalie han gillade, inte mig. Jag kanske borde fråga varför han varenda gång följde efter mig.
"Varför följer du efter mig? Det är Rosalie du gillar." sa jag. Han svarade inte utan flinade. Typiskt Draco. Jag tänkte just säga något när jag såg Rose komma rusandes mot oss. Direkt när Draco såg min syster slutade han flina. Typiskt honom, igen.
______________________________________________________
Kort, men hoppas det duger ändå. ♥

Draco;
Jag såg på Rosalie...
Sedan på Mira.
"Jag vill inte svara här, kan vi prata i enrum?" Sa jag och såg på Miranda... Sedan på Rose igen, hon var betydligt mycket vackrare, men skulle jag fråga Goyle skulle han nog inte hålla med mig...
Jag såg på Miranda ännu en gång innan jag tog några steg bakåt och väntade på henne.
Jag ville inte att Rose skulle höra att jag gillade henne... Det skulle vara mot min värdighet!

Rosalie;
Jag tittade misstänksamt på Draco, men han verkade inte ha någonting "lurt" på gång, så jag log mot Mira innan jag nickade mot Draco.
"Jag väntar på dig här...!" Sa jag och satte mig ner i gräset.

Draco:
Jag och Miranda gick en bit bort i tystnad, utan att ens ge en blick till varandra.
Hur skulle jag förklara? "Jag gillar din syster, inte dig" skulle inte vara så passande för tillfället.
Kom på något Draco! Du måste ju svara, du sa att du skulle svara. Du lovade henne det, kommer du ihåg det? Eller är du så glömsk?
Vi stannade och jag drog ett djupt andetag och tittade in i ett träd. Jag skulle just börja säga när Miranda tog till orda istället.
"Jag vet att du gillar Rosalie. Du vill att hon ska bli svartsjuk. Visst är det så, Draco?" sa hon utan att titta på mig. Jag nickade sakta.
"Och nu kommer du fråga om jag kan hjälpa dig. Nej, jag tänker inte hjälpa dig. Du får göra det själv, det är inte jag som är kär." sa Miranda och tittade i mina ögon, jag visste att hon såg sanningen i mina ögon.
"Som jag trodde. Miranda, du känner din syster bäst av alla, eller hur?" svarade jag henne. Miranda nickade.
"Draco, du kan inte köpa hennes hjärta, och känslor. Du måste förtjäna den, förstår du?" sa hon, högre än tidigare. Såklart jag inte kunde köpa hennes hjärta, då hade jag gjort det för länge sedan? Och Goyle hade köpt Mirandas.
"Miranda, du vet att Goyle gillar dig?" frågade jag retsamt. Hon gav mig ett leende.
"Tror du inte att jag förstår det, när de varje dag följer efter mig och min syster?" svarade hon ironiskt.

Miranda:
"Draco, du kan inte köpa hennes kärlek. Du måste förtjäna den, förstår du?" Frågade jag, högre än tidigare. Han svarade inte, jag tänkte inte ödsla tid på honom, jag tänkte inte hjälpa honom.
"Miranda, du vet att Goyle gillar dig?" frågade Draco i en retsam ton. Jag gav honom ett leende, jag visste allt det.
"Tror du inte att jag förstår det, när de varje dag följer efter mig och min syster?" svarade jag i ironiskt ton innan jag gick tillbaka mot Rose i stora kliv. Jag skulle berätta allt för min syster, även fast hon redan skulle veta om det mesta som sagts...