Hogwarts bakom kulisserna- lyckliga dagar & blödande farväl

Den andra historien i trilogin av Hogwarts bakom kulisserna!

Namn: Lyckliga dagar & blödande farväl
Språk: Svenska
Genre: Tonår, Drama, vänskap, kärlek
Kapitel: Ej färdigskriven
Rating: PG- 15, innehåller ord samt händelser som inte passar de riktigt små
Handling: Audrey, Cat och Gwen har tillbringat jullovet med sina familjer och återvänder till Hogwarts. Precis som i första historien kommer de tre utsättas för prövningar i både vänskapen och förhållanden. Samt att G.E.T- proven kommer allt närmare.

Det första kapitlet dyker upp så fort intresse visas!

Här har ni länken till första historien:
http://www.mugglarportalen.se/forum.php?topic=22514

åå jag vill läsa! Bevakar

Kapitel 1- Cat
Jag packar min sjögräsgröna resväska full med de nya kläder som jag fått under julhelgen. Det är koftor hit, blusar dit och mitt i allt en oerhört ful klänning som min mammas moster köpt åt mig. Jag måste komma ihåg att ljuga ihop någon historia ifall hon skulle fråga om jag använder den.
– Catherine! Är du klar? frågar mamma.
Jag drar igen väskan och bär ner den.
Mamma står i vardagsrummet och väntar på mig. Jag ger henne en kram och ska precis ställa mig i eldstaden när det ringer på dörren. Mamma går för att öppna.
– God morgon Allie. Kommer vi försent? frågar pappa och jag går ut i hallen.
Han lyser upp när han får se mig.
– Pappa! Vad gör du här? Jag trodde att du och Karen var halvvägs till Hawaii vid det här laget, säger jag och ger honom en kram.
Trots att vi träffades för ett par dagar sedan känns det som om vi inte träffats på flera år. Sedan den röriga skilsmässan, mellan han och mamma, för sju år sedan så har vi träffats allt mindre.
– Jag vet men jag ville träffa dig igen Cat. Vi träffas alldeles för lite, säger pappa.
– Det har du din ex-fru att skylla på. Benjamin, vi måste verkligen åka, säger Karen, min styvmamma som står på trappan och väntar.
– Nej men Karen är du här? Jag tyckte att jag kände hur det luktade unket, säger mamma.
Pappa och jag byter en blick. Det är nog bäst att skiljas åt.
– Hör av dig vännen, säger han och kysser min panna innan han och Karen går tillbaka till bilen.
Jag stänger dörren och mamma går med tunga steg in i vardagsrummet igen.
– Jag tål inte den där kvinnan! säger hon och slänger sig på soffan. Hon ger mig huvudvärk!
Jag sätter mig på armstödet och tittar på mamma. Hon fyllde fyrtio runt Halloween men ser inte ut att vara en dag över tjugo. Många misstar oss för systrar eftersom vi har lika lockigt, blont hår och lika stora, blåa ögon.
– Det kommer bli bra mamma, säger jag utan att tro på det själv.
Mina föräldrars skilsmässa var otroligt rörig. Rörig men oväntad. Trots att mina föräldrar är av helt olika blodtyper, mamma häxa och pappa mugglare, så hade de ett perfekt äktenskap. Det kan ha någonting att göra med att pappa inte visste om att mamma var häxa, vilket han fortfarande inte vet någonting om. I alla fall, deras äktenskap var perfekt tills pappa en dag kommer hem och berättade att han skulle flytta ut. Jag kommer ihåg att mamma höll i en kastrull med gröt som hon tappade när pappa berättade att han skulle flytta ihop med mammas bästa vän Karen, som han hade haft ett förhållande med i över ett halvår. Månaderna efter det innehöll en massa bråk om möbler, pengar och framför allt mig. I slutändan vann mamma allt eftersom pappa brutit mot äktenskapslöftena genom sin otrohet. Men trots att det gått sju år så har mamma inte förlåtit Karen, och det kommer hon aldrig göra.
– Du måste åka nu. Ha det så jättebra och skriv! Jag blir ju orolig om du inte hör av dig, säger mamma och vi kramas ännu en gång innan jag ställer mig i elden.
Mamma håller fram burken med flampulver och jag tar en hand full.
– Hogwarts! säger jag tydligt och släpper ner pulvret.
Det känns som om någon suger mig igenom en roterande tunnel och rätt som det är så hamnar jag i eldstaden inne på professor McGonagalls kontor. Professorn själv sitter vid sitt skrivbord.
– God morgon Ms Davies. Har ni haft ett trevligt lov? frågar hon.
– Mycket trevligt. Hur hade professorn det? Några roliga julklappar? undrar jag.
– Det gamla vanliga. Bara en massa mjuka, berättar McGonagall. Men nu ska jag inte hålla dig kvar här något mer. Vi ses på förvandlingskonsten imorgon.
Jag säger hej då och drar min resväska bakom mig när jag går mot Ravenclawtornet. Klockan är bara lite över elva, alltså har varken Mason och Audrey eller Gwen kommit hit än eftersom de åker med tåget, så jag känner mig lite ensam. Det är kämpigt att dra resväskan upp för trappan och jag är glad att det är den enda väskan jag tog med mig hem över lovet. Allt annat ska ligga kvar i kofferten.
– Du deltar i ett lopp. Du tar dig förbi personen på andra plats. Vilken position har du nu? frågar örnen när jag kommer fram till dörren.
– Andra plats, säger jag med andan i halsen.
Den där trappan kommer ta död på mig någon gång, jag lovar. Jag klarar i alla fall av att svara rätt på frågan och örnen öppnar dörren åt mig. Jag är inte helt ensam i sällskapsrummet. Framför den brinnande elden sitter min prefektkollega Willbur Atkins och bläddrar i en tjock bok. Han verkar vara så inne i den att han inte märker mig.
– Hej, säger jag och sätter mig i fåtöljen bredvid.
Willbur rycker till och tittar på mig. Han har välkammat brunt hår och rektangulära glasögon som har svarta, tjocka bågar.
– Hej, jag märkte dig inte. Förlåt, säger Willbur.
– Det är ingen fara. Vad läser du? frågar jag nyfiket.
Han lägger ett finger där han är och slår sen försiktigt ihop boken.
– Kung Arthur, säger han.
– Den är bra, säger jag och han nickar.
Sen blir det tyst. Ingen av oss verkar veta vad vi ska prata om. Han bryter tystnaden först.
– Vill du gå följa med till uggletornet? Jag tog aldrig med mig min uggla Cleo hem under lovet, säger Willbur.
– Visst, då kan jag hälsa på Ethel samtidigt, säger jag.
Vi reser oss ur fåtöljerna och går ut ur dörren. Jag antar att det inte skadar att umgås med Willbur tills de andra kommer hit.

Hoppas ni ska tycka om den här lika mycket som den andra! Kan säga att det blir lite mer drama

superbra!!

Kapitel 2- Gwen
Det är samma visa varenda gång. Så fort jag stiger utanför dörren med min ryggsäck så vet de vad som är på gång. Den här gången var det jobbigast. Timothy slutade inte gråta och Annabeth vägrade komma ut ifrån toaletten. Mamma var tvungen att muta hennes med lite av det julgodiset som fanns kvar. Jag stoppar händerna i fickorna och sparkar på en sten. Men det är inte många på vår gata som håller med Timothy och Annabeth att det är tråkigt att jag ska åka iväg. Vi bor på en gata där husen är slitna och ser ut att rasa ihop när som helst. Majoriteten av de ungdomar som bor och växer upp här får inte världens ljusaste framtid. Jag vet att grannarna bara väntar på att ett fjärde barn ska födas i vårt hus och att det kommer vara jag som föder det. Vad mer kan man förvänta sig av en dotter till en alkoholist och misshandlad kvinna, som dessutom själv födde barn i tidiga tonåren, säger de. Jag vrider på huvudet och tittar rakt in i ett fönster. Bakom gardinen ser jag skymten av en gammal tant. Jag kommer ihåg att jag brukade gå över till henne när jag var liten och mamma inte orkade ta hand om mig. En bil kör upp bredvid mig. Jag känner den som kör.
– Hoppa in, säger Tom.
Jag går runt och öppnar passagerardörren. Innan jag sätter mig i bilen tittar jag in i fönstret igen. Den gamla tanten ger mig ett bekymrat ögonkast och jag sätter mig ner. Bilen stinker av rök och vid mina fötter ligger flera tomma ölflaskor.
– Du har inte hört av dig på länge, säger han.
– Jag har varit upptagen, säger jag.
Tom nickar. Jag tittar på honom. Han är lång och muskulös med mörkt, snaggat hår och skägg. Trots att det är vinter ute har han bara på sig ett linne och armarna är klädda med tatueringar.
– Vart är du på väg? undrar Tom och jag slutar att granska hans armar.
– Skolan. Tåget går om en timma ifrån Kings Cross, säger jag.
– Ja, juste. Du går på en anstalt för hopplösa ungdomar, säger han.
Jag suckar. Eftersom vi knappast ens har råd att säga att jag går på privatskola så fick en anstalt bli svaret. Jag orkar inte ens bry mig.
– Mm, jag är en hopplös ungdom, säger jag.
– En väldigt sexig, hopplös ungdom, säger Tom och lägger en hand högt upp på mitt lår.
Jag blundar och känner hur hans fingrar smeker. När jag känner att bilen har stannat öppnar jag dörren. Vi kan väl inte redan vara på Kings Cross? Och nej. Tom har parkerat bilen i en ödslig gränd. Han tittar på mig med vattniga ögon och jag ser hur blicken fokuserar sig på min V-ringning. Jag vet vad han vill och han kommer böna och be till hans får det. Vi kysser varandra och jag får klättra över till hans säte och sätta mig gränsle i hans knä. Hans händer åker upp under min tröja men jag har plötsligt inte någon lust.
– Nej, jag vill inte, säger jag och klättrar tillbaka.
Tom stönar och tittar på mig. Han andas tungt och tittar bara på mig.
– Vad är det med dig? I somras var du ju hur villig som helst men sen åker du till skolan och hör aldrig av dig mer. Är det någon annan? frågar Tom.
Jag skrattar.
– Någon annan? Som om du inte vart med någon annan på hela hösten, säger jag och rättar till mina kläder.
– Om jag skulle vart med någon annan skulle du bry dig? frågar han.
Jag skrattar igen.
– Tom, jag är inte tjejen som man har ett förhållande med. Tro mig, jag är för komplicerad, säger jag.
– Vi kan ju ha ett speciellt förhållande, säger Tom och stryker mig över armen.
– Skulle inte tro det. Ska du skjutsa mig till tåget eller måste jag gå? frågar jag.
Han skakar på huvudet och startar bilen. Den bit som det är kvar till tåget säger vi inget. Jag känner en stor lättnad när han stannar bilen vid stationen.
– Tack för skjutsen, säger jag och öppnar dörren.
– Gwen? säger Tom och tar tag i min arm.
Jag tittar på honom.
– Om du skulle ångra dig är det bara att höra av dig, säger han och släpper taget om mig.
– Hej då Tom, säger jag.
Kalla mig känslokall eller elak men jag är bara ärlig. Jag är verkligen inte tjejen som har ett förhållande. Ibland undrar jag hur Cat och Audrey står ut med att vara bunden till en och samma kille. Samma ögon när man vaknar, samma samtalsämne och samma läppar som man måste kyssa varenda dag! Nej, förhållanden är inte något för mig. Jag går genom spärren och känner mig hemma på perrongen. Ombord på tåget letar jag upp en tom kupé och undrar om Audrey kommer och gör mig sällskap eller om hon sitter med Casper. Nu skulle det vara skönt att ha Ozzy. Men kattskrället sprang bort precis innan jag skulle åka hem, så jag antog att han inte ville följa med hem och lämnade kvar honom på Hogwarts. Han dyker väll upp, någon gång. Hoppas jag.

Gud så bra du skriver. :3
Ledsen att det inte blev någon kommentar igår. x)

Förresten så trodde jag inte att Gwen skulle ha det så där :<

*Bevakar*

Awesome!!!

jättejättejättebra!!