Underbart kapitel, som vanligt.
Oj, Snape är verkligen mån om Miriam! Undrar när de får en stund ensamma.

Sedan undrar jag om hon kommer att vara i närheten när Harry kommer och skäller på Ron och Hermione.

Längtar till nästa avsnitt!

Såå underbart bra kapitel! Vad roligt att hon mötte Ron och Hermione. Oj, nu blev hon nervös när hon hörde Snapes namn!
Det ska bli spännande när de träffas! Tänk om Snape blir så nervös, att han tappar det han håller i. Vad synd att Miriam inte har tänkt klippa håret på honom! Hehe! Undrar vem flickan på bilden är, det som Sirius tappade.

Lite tips:

“Vänta, ni tappade något.” Jag böjde mig och tog upp det nötta fotot som fallit när han reste sig. En anmärkningsvärt vacker flicka med mörkt hår och djupblå ögon. Han tog emot det med tacksam blick och ett sekundsnabbt leende gled över hans ansikte, innan han stoppade bilden djupt inne i sin klädnad.

På ett ställe skulle det vara bra med ett komma-tecken och på ett annat vill jag gärna lägga till några ord.

“Vänta, ni tappade något.” Jag böjde mig och tog upp det nötta fotot som fallit när han reste sig. En anmärkningsvärt vacker flicka med mörkt hår och djupblå ögon syntes på kortet. Han tog emot det med tacksam blick, och ett sekundsnabbt leende gled över hans ansikte, innan han stoppade bilden djupt inne i sin klädnad.


“Här till höger,” visade hon och föste in mig i ett av rummen, innan hon bryskt stängde dörren bakom mig och försvann tillbaka nerför trappan.


Lägg till en bokstav i det röda ordet, så ser det lite bättre ut!

“Här till höger,” viskade hon och föste in mig i ett av rummen, innan hon bryskt stängde dörren bakom mig och försvann tillbaka nerför trappan.


Han dängde frustrerat en kudde i väggen, så att gammal fjäder från okänt århundrade flög åt alla håll.

Kolla hur jag har skrivit:

Han dängde frustrerat en kudde i väggen, så att gamla fjädrar från okänt århundrade flög åt alla håll.

Det låter lite bättre i mina öron.

Angående...


Nå, jag längtar till nästa kapitel!

Nu har jag läst ikapp det jag missade förra gången. Bra kapitel, båda två! Roligt att hon träffade Tonks! Nu ska vi se hur det går, och när hon träffar trion, Lupin, Sirius... och Snape!

Mardrömmen Miriam hade i föregående kapitel var hemsk! Nå, vi får se som sagt hur det går.

Jättebra kapitel! Oh, nu fick man bekanta sig med Miriams föräldrar! Får se hur hon reagerar när hon ser hur Snape var i skolan mot en viss person.

Undrar om hon kan övertala honom att klippa håret. Jag skojade bara!

En sak bara:


Innan jag hann ändra mig flög Hedwig iväg upp i den höga sommarskyn med brevet fäst vid benet. Skulle Harry ens tro på att det där var från mig, den fem år äldre lärarassistenten som umgåtts en del med honom och hans bästa vänner? Men faktum var att vi två nu, sedan den natten i juni då vi mött Voldemort, delade något som ingen annan riktigt kunde förstå. Ingen utom … nej, det var inte värt att tänka på. Det var som det var.


Jag skulle vilja ha ett komma-tecken.


Innan jag hann ändra mig, flög Hedwig iväg upp i den höga sommarskyn med brevet fäst vid benet. Skulle Harry ens tro på att det där var från mig, den fem år äldre lärarassistenten som umgåtts en del med honom och hans bästa vänner? Men faktum var att vi två nu, sedan den natten i juni då vi mött Voldemort, delade något som ingen annan riktigt kunde förstå. Ingen utom … nej, det var inte värt att tänka på. Det var som det var.

I övrigt var kapitlet bra!

Nu har jag läst ikapp! Jag finner inga ord på hur bra denna stury är!

Ta dig tid med kapitlet. Vi kan vänta!

Superbra kapitel! Jag kan riktigt känna av Miriams oro! Nå, får se hur det blir när hon möter Snape igen, för jag gissar att hon ska göra det!

Bra att han tvättar håret! Annars får Miriam hjälpa honom, hehe!

Jippi! Nu är uppföljaren äntligen uppe! En bra början på det nya året!

Bra att du laddar upp den här, känns bättre att skriva här. Då kan jag lättare hjälpa dig.
Nu bevakar jag tråden, så jag missar inte när det kommer nya kapitel!

Roligt att läsa ur Snapes perspektiv! (Ser att du följde rådet jag gav dig via ugglan.) Blir spännande att läsa fortsättningen.

Uppdatera när du tycker det känns bäst! .. Lille Snape, våga släppa taget om det förflutna, och våga tro på kärleken! Passa på att tvätta håret också, så ska vi se vad Miriam säger om det. Haha! Jag skojade bara!
Tack för att du länkar till mina berättelser! ♥

catradora, förlåt mig, för att jag inte har kommenterat din underbara berättelse! Jag skäms över mig själv!



Du är ju så snäll och kommenterar min berättelse, och så glömmer jag kommentera din! Kan du förlåta mig?



In alla fall så skriver du jättebra! Jag kan inte finna mer ord! Personerna är bra, och jag längtar till nästa kapitel.

Jag finner inte ord på hur bra slutet var! Oh, det har varit superkul och spännande att läsa berättelsen! Du har blandat in humor, spänning och kärlek på ett bra sätt! ♥

Ja, jag vet ju att det kommer en uppföljare! Då får nog Miriam en chock angående en viss person!

Kommer hålla utkik!

En liten jul-novell så här i december!


Uppföljare till ”Himlen gråter”.

En ensam jul

Den tjugofemte december föll snöflingorna sakta ner och bildade ett vitt täcke över träd och buskar. I en grön villa höll all julmat på att lagas och i andra hus hördes skratt och sång. Quirinus Quirrell var dock inte lika glad. Han stirrade på snön, där han satt på vinden i sitt hem, som han hade gjort efter att ha ätit frukost. En ensam tår rann nerför hans ena kind när han tänkte sin mamma, Mia Quirrell, som hade gått bort för bara ett par månader sedan.

”Älskade mamma!” viskade Quirinus medan han drog en filt tätare omkring sig i skydd mot kylan. ”Jag saknar dig för varje dag som går. Varför fick jag inte vara med dig?! Du är i himlen med mormor och morfar, så det här blir första julen utan dig!”

Fler tårar rann nerför kinderna och han lutade huvudet mot sina knän. I vanliga fall hade han alltid varit glad åt jularna och alla presenter han hade gjort till modern, som hon tagit emot med glädje och han svalde hårt när han tänkte på hur det hade sett ut.

”Quirinus?” sa en röst plötsligt.
Quirinus torkade sig i ansiktet innan han tittade upp och fick syn på sin far. Nathan Quirrell såg förvånad, men också orolig ut där han stod mitt i rummet.

”Har du suttit här hela förmiddagen?” frågade han och kom fram till fönstret.
Quirinus svarade inte på en gång, utan kastade en blick mot fönstret, för han ville helst vara ensam just nu.

”Jag blev faktiskt ängslig när du inte var på ditt rum efter frukosten”, sa fadern och satte sig på huk. ”Jag letade efter dig ute i trädgården. Du vet att du inte får smita iväg sådär utan att säga något”, tillade han bestämt.
Quirinus nöjde sig med att nicka, för han hade fått en klump i halsen.

”Varför gick du hit upp?” undrade Nathan. ”Det är ju iskallt på vintern, det vet du.”

Quirinus sa fortfarande ingenting, för han ville inte göra sin far ledsen denna dag.

”Kan du inte berätta för mig?” Nathans röst var vädjande. ”Snälla, säg något”, tillade han.
Quirinus tittade in i sin fars gröna ögon och blev illa till mods när han såg den välmenande blicken.

”Jag… jag saknar mamma!” sa han och grät på nytt. ”Det är första gången vi firar jul utan henne, och det känns så… så… hemskt på något sätt!” Han slog händerna för ansiktet. ”Jag önskar att hon var här, men hon är inte det!”

”Jag vet”, sa Nathan och lade en arm om Quirinus axlar. ”Jag håller med om att det är annorlunda.” Hans ögon blev blanka. ”Du ska veta att ända sedan du åkte tillbaka till skolan efter Mias begravning, har det känts så tomt utan dig… och Mia. Det är jobbigt att komma hem från arbetet och så hör jag henne inte när hon lagar maten, städar eller tvättar. När jag vaknar, hoppas jag att allt bara är en dröm, och att hon redan är vaken och läser en bok, som hon brukade göra.”

Quirinus lutade huvudet mot hans axel och grät tyst.

”Förlåt”, viskade han. ”Förlåt om jag inte kan vara glad idag, men jag önskar att mamma var här!”

”Du behöver inte be om ursäkt.” Nathan gav honom en hård kram. ”Jag saknar henne också.”

De sa inget på en lång stund. Quirinus fortsatte att snyfta, medan han lät tårarna rinna. Han kunde inte sluta tänka på hur det hade varit efter Mias död.
När han hade kommit tillbaka till Hogwarts efter begravningen, hade alla hans rumskamrater betett sig väldigt konstigt mot honom, som om han bar på en obotlig sjukdom.

”Det är inte bara saknaden efter mamma som är hemsk!” sa han efter ett tag.

”Inte?” Fadern lät förvånad.

”Det är hur alla elever på skolan behandlar mig!” Quirinus grät på nytt. ”De vet att mamma är död, men nästan ingen av dem pratar med mig! Det… det är som om de t-t-tror att jag smittad av p-pesten!”

”De vet nog inte vad de ska säga”, sa Nathan vänligt. ”De är kanske rädda att de ska såra dig.”

”Kanske”, mumlade Quirinus. ”Det är visserligen två personer som är snälla mot mig. Remus Lupin och Lily Evans från Gryffindor brukar säga att de finns för mig om jag behöver prata.”

”Så bra!” sa Nathan uppmuntrande och strök Quirinus över håret. ”Det är verkligen snällt av dem.” Han log vänligt. ”Försök också att tänka på att Mia finns i ditt hjärta, hela tiden. Hon vill nog att vi ska fira jul som vanligt.”

”Jag ska försöka”, sa Quirinus och gav sin pappa en kram.

De reste sig upp och lämnade vinden för att äta lite lunch.

”Du kan även tänka på alla fina minnen du har”, sa Nathan medan han svängde på sin trollstav och lät en kastrull med gröt sväva mot köksbordet. ”Jag ska bara hämta en sak”, tillade han och försvann ur köket.

Quirinus suckade medan han petade i sin gröt. Även om han visste att Mia kanske satt i himlen och såg ner på honom, kunde han inte sluta tänka på vad som hade hänt, om hon fortfarande hade levt. Det sved när han tänkte på vad som hade hänt på skolan, under den sista veckan innan jullovet.

Kylan drog in genom korridorerna och alla elever pratade om vad de skulle göra under jullovet. Några skulle stanna kvar, med andra tänkte åka hem.
Quirinus hade funderat på att stanna på Hogwarts och bara hålla sig i uppehållsrummet hela lovet, men tanken på att låta fadern vara ensam, fick honom att ändra sig.

”Det blir inte som vanligt”, mumlade han tyst för sig själv när han styrde stegen mot biblioteket. ”På juldagsmorgonen kommer inte mamma att väcka mig, som hon alltid gjorde. Varje gång hade hon med sig en kopp choklad, och efter frukosten brukade vi ha snöbollskrig med pappa. Den tiden är förbi, för mamma är en ängel!”

Vid de orden steg en snyftning i strupen och synen blev suddig för honom på grund av att ögonen fylldes av tårar. Innan han visste ordet av, snubblade han och föll mot golvet.

”Men hur klumpig får man bli!” ropade en hånfull röst ovanför honom.

Quirinus ställde sig på knä och blev ännu mer illa till mods när han såg vem stod framför honom. Severus Snape, som var två år äldre än han själv, stod där med några av sina kamrater från Slytherin, och alla flinade elakt.

”Hur klantig får man lov att bli?!” upprepade Snape och hans svarta ögon gnistrade av illvilja. ”Behöver du glasögon?”

”J-j-jag tänkte på annat”, mumlade Quirinus i ett försök att hålla tonen stadig. Han hade aldrig gillat Snape, mest för att han alltid gav sig på honom utan anledning.

”Värst vad du darrar på läpparna”, hånade Snape. ”Är du rädd för din egen skugga?”

”Snälla”, bad Quirinus medan han samlade ihop sina böcker som han hade tappat. ”Låt… låt mig vara ifred! Jag… jag har annat att tänka på!”

Innan han hann göra något, kände han ett grepp om kragen till sin klädnad och i nästa sekund drogs han omilt upp på fötter, bara för att stå öga mot öga med Snape. Den äldre pojken flinade ännu spydigare när han sa:

”Så säger man väl inte till en vän?”

”Vi… vi är i-i-inte v-v-vänner, Snape!” sa Quirinus. ”Du behandlar mig bara som något katten har släpat in!”

”Värst vad du beter dig illa”, sa en annan pojke från Slytherin.

”Det stämmer!” Snape släppte taget om Quirinus klädnad. ”Din mamma borde ha uppfostrat dig bättre!”

”Dra inte in henne i det här!” Quirinus kände hur hjärtat slog hårt av ilska.

”Nej, nu minns jag!” sa Snape och låtsades se chockad ut. ”Din mamma kan ju inte göra något nu.” Hans leende blev ännu elakare. ”Hon ligger ju nergrävd i jorden!”

De andra eleverna från Slytherin skrattade hånfullt.

”Ja, då får du hoppas att du får en massa näsdukar i julklapp!” fortsatte Snape. ”Jag har i alla fall en mamma!” tillade han, vilket gjorde så hans kamrater skrattade så de grät.

Quirinus hade också tårar i ögonen, men det var tårar av vrede, samtidigt som hatet mot den äldre pojken växte. Innan han hann hejda sig, knöt han sin ena hand och i nästa sekund tog Snape sig för sin krokiga näsa, och några droppar blod letade sig fram mellan hans gulbleka fingrar.

”Vad är det som pågår här?!” utropade en chockad röst. Quirinus svalde hårt när han fick se hur professor Horace Snigelhorn, läraren i trolldryckskonst, skyndade fram mot dem och granskade Snapes ansikte.

”Han slog till mig, professorn!” sa Snape med grötig röst och pekade på Quirinus. ”Han är inte klok!”

”Gå till sjukhusflygeln, mr Snape”, uppmanade Snigelhorn bestämt. Sedan vände han sig mot Quirinus och sa: ”Quirinus Quirrell! Jag är mycket förvånad! Du är ju alltid så skötsam!” Han såg väldigt sträng ut.

Quirinus vågade inte säga något, för känslan av triumf hade försvunnit.

”Jag… jag…”, började han, men fick slut på ord. Snigelhorn tog tag om hans arm och drog med honom genom korridorerna.

”Professor Flitwick får bestämma ditt straff”, sa han strängt. ”Jag ska även skriva till din pappa!”

”Nej, snälla professor Snigelhorn!” bad Quirinus förskräckt. ”Jag vet att jag gjorde fel, men låt inte min pappa få veta det! Han har det nog så jobbigt.” Han tvekade innan han tillade: ”Det… det är f-första julen utan mamma, och pappa är redan tillräckligt ledsen, så det räcker. Det var därför jag slog till Snape.” Tårar fyllde hans ögon och en snyftning steg i strupen.

Snigelhorn stannade upp och betraktade honom, medan hans ansiktsuttryck mjuknade.

”Sa mr Snape något om din mamma?” frågade han försiktigt.

”Ja”, viskade Quirinus och berättade hur det hade gått till. ”Jag kunde inte hejda mig. Jag tar mitt straff, men jag ber er, kontakta inte min pappa! Han skulle bli förstörd!”

”Jag vet att det är jobbigt för dig och din far.” Snigelhorn såg medlidsam ut. ”Det var dumt av mr Snape att säga så om din mamma, så jag ska prata med honom. Men du har fortfarande gjort fel, så du måste få ditt straff.”

Quirinus nickade stumt, medan han grät tyst.

Quirinus suckade när han tänkte på utskällningen han hade fått av professor Flitwick samma dag som det hände. Det hade inte blivit bättre under straffkommenderingen när han och Snape hade varit tvungna att vistas i samma rum för att putsa alla bestick utan magi.

”Professor Flitwick var visserligen hygglig som lovade att inte kontakta pappa nu under julen”, mumlade Quirinus för sig själv. ”Men han sa att han ska skicka ett brev när jullovet är slut!”

Steg hördes och han försökte skjuta undan oron. Nathan kom fram mot bordet med ett rött paket i handen.

”Jag vet att vi brukar öppna paketen efter middagen”, sa han försiktigt. ”Men… när din mamma låg på sjukhuset, sa hon att om hon inte skulle klara sig, ville hon… att… att jag skulle ge dig det här, så du kan öppna det innan släkten kommer på middag.”

Quirinus tog emot presenten och med fumliga fingrar drog han loss papperet. En mörkblå sammetsask vilade i hans hand och när han öppnade den, låg ett brev där.

”Hon skrev det där meddelandet två veckor innan hon… somnade in”, förklarade Nathan vänligt.

Med viss tvekan vecklade Quirinus upp brevet, och strupen snördes samman när han såg hur darrig hans mors handstil hade blivit.

Älskade Quirinus!
Det blir annorlunda för dig, då jag är i himlen med dina morföräldrar. När du klev på tåget, visste jag inte att det var sista gången som vi sågs. Hjärtat gjorde dubbelt så ont som den gången då du hade åkt till din farmor. Vi hade inget annat val än att jag fick åka till sjukhuset. Du är säkert besviken på Nathan och mig, för att vi inte sa sanningen och det har du all rätt att vara. Men jag ville inte att du skulle försumma dina skoluppgifter på grund av mig. Jag hade alltid en känsla av att jag inte skulle klara mig, så din pappa gick med på att leta en julklapp på en gång. Min älskade son! Jag vet att pappa och jag länge tvivlade på att vi skulle få barn, men efter en lång tid, fick vi det glada beskedet att jag skulle bli mamma. När du föddes, sa jag att du var ett mirakel och när jag höll dig, visste jag att du var glädjen i mitt liv. Varje stund jag hade med dig var värdefull och du fyllde vårt liv med lycka. Din pappa ville inte ens gå till jobbet, för han ville umgås med oss båda två. När du fick veta att du skulle få gå på din fars skola för häxor och trollkarlar, kände jag sorg i hjärtat. Jag ville inte vara utan dig, men samtidigt visste jag att jag var tvungen att släppa taget. Kom ihåg Quirinus att jag älskar dig, oavsett vad som händer och jag ska alltid vaka över dig från min plats i himlen. Tänk på att jag alltid finns i ditt hjärta. När du ser gåvan, kommer du att förstå vad jag menar.
God jul, min son, och minns mig med värme och kärlek!
Kramar från din mamma.

Quirinus svalde hårt innan han kastade en blick i lådan och fick syn på en hjärtformad medaljong. När han öppnade smycket, kunde han inte hejda tårarna som återigen rann nerför kinderna. På insidan av berlocken fanns ett orörligt fotografi, som hade tagits samma dag som han fyllde elva år. Han log stort mot kameran, medan Mia kramade om honom bakifrån. Hennes leende var varmt och fängslande, samtidigt som de klarblå ögonen utstrålade både glädje och stolthet.

”God jul, mamma!” viskade Quirinus innan han kikade ut genom fönstret.
Ute på gården singlade snöflingorna ner, och för ett ögonblick tyckte han att han såg en ängel. I sitt stilla sinne tänkte han att Mia stod och log vänligt mot honom.
Ja, hon vakar över mig, tänkte Quirinus och höll berlocken hårt i sin hand. Hon kommer alltid att finnas i mitt hjärta!