Underbart kapitel! Men vilken otur! Malfoy ska vara med på Miriams lektioner. Hur ska detta gå? Undrar vad paddan har kokat ihop? Ja, ja. Hon försökte vara snäll mot Malfoy, även om han inte förtjänar det. Sorry, men jag tål honom inte!
(De rörliga bilderna kallas gif, ja. )

Så bra att du förstod det här med Remus och att nickar instämmande. Det visar bara att han är medlidsam mot förstaårseleven, och antyder att Snape INTE ska slänga sten i glashus. Som Frollo!

Lite tips:

“Nej, Harry sa det innan också”, sa plötsligt Cho. “Att det inte blir ikväll.” Hon blev alldeles skär om kinderna, när hon nämnde Harrys namn


Byt plats på de röda orden, det låter bättre.

“Nej, Harry sa det innan också”, sa Cho plötsligt. “Att det inte blir ikväll.” Hon blev alldeles skär om kinderna, när hon nämnde Harrys namn.

Då krympte han avsevärt och tycktes erinra sig att Crabbe och Goyle inte, som annars, fanns på varsin sida av honom.

Jag skulle vilja skriva på ett annat sätt, så det låter bättre.

Då krympte han avsevärt och tycktes erinra sig att Crabbe och Goyle inte fanns på varsin sida av honom, som de annars brukade göra.

Sista stycket blev i min mening lite för lång, så om du kan dela upp den, blir det bra. Det kan vara smart att låta läsaren få en liten andningspaus. Se på den gröna texten, där jag har gjort en styckeindelning.

“Vad finns det i Mysterieavdelningen, sir?”
“Många saker, Potter - men inga som angår dig. Har jag uttryckt mig tydligt nog?” Severus försökte låta kall, men jag kunde se att han var upprörd, rentav orolig. Harry strök hastigt över sitt ärr i pannan och mumlade fram ett trotsigt jakande svar.
“Kom hit igen på onsdag”, sa Severus kort. “Vi fortsätter då. Innan du somnar måste du rensa ut alla tankar och känslor från medvetandet, göra det tomt och lugnt. Förstår du?”
“Ja”, sa Harry igen, men han såg frånvarande ut.
“Jag kommer att märka om du inte har övat”, varnade Severus. “Vi ses på onsdag, samma tid.” Snabbt som ögat slängde Harry väskan över axeln och närmast flydde mot dörren. Jag gjorde mig beredd att följa honom, men Severus hejdade mig:
“Miss Silver, vill ni vara snäll och stanna bara ett ögonblick.”
Jag lydde och tänkte att jag skulle söka upp Harry direkt efteråt.

Med bultande hjärta vände jag mig mot Severus, som stod och fiskade upp de silverskimrande minnena ur sållet.
“Det verkar säkert som om jag är mycket hård mot pojken”, sa han konstaterande och jag kunde bara hålla med. Han vände sig mot mig med sorgmodig blick. “Men du förstår säkert, när jag säger att det jag utsätter honom för inte ens är en bråkdel av det Mörkrets herre skulle göra.”
“Jag vet”, sa jag och skakades av en rysning vid minnet av tortyren jag bevittnat i juni.
“Det är alldeles nödvändigt att han lär sig stänga till sin hjärna”, fortsatte Severus. “Kanske kan du vara behjälplig, Miriam. Förmodligen litar han mer på dig.”
“Jag ska försöka”, sa jag allvarligt och såg upp på honom. “Vi delar ju liknande erfarenheter. Du vet kanske att Harry har kännedom om mitt ärr?”
Han nickade sakta.


Spoiler från femte boken:



Blir spännande att se.

Nu har jag tagit mig chansen och läst ikapp! Superbra berättelse. Rolig och intressant!

Aha! Trelawney visade sig ha väldigt fel, när det gällde sjön. Trodde att Snape skulle få sig ett dopp och bli blöt. Haha! Han äter nudlar. Nå, kyckling är gott!

Och tvillingarna som har gett honom ett medel, som gör att håret växer för fullt! Haha! Det hade varit kul att se.

Älskar hur madame Pomfrey säger att det heter "Kan jag be att få"! Hon är awesome... näst efter McGonagall! Men Pomfrey har en poäng: Det är bra att vara artig. Haha, Filch har aldrig haft det lätt med tvillingarna! Lila hår! Ja gud, jag skrattade gott. Bra jobbat!

Underbart kapitel som vanligt. Haha, jag gillar att du tar till dig av mina tokiga idéer!
Nu har Miriam fått något att tänka på. Som sagt, roligt att du tog till dig förslaget. Nu kommer det bli ännu mer känsligt, när vi kommer till du-vet-vad! Angående föregående kapitel: Härligt, Miriam! Du vågade ryta ifrån! Bravo, raring! Det är ruter i dig.

Roligt att få se Remus igen! Älskar hur han försöker få Sirius att tänka om. Inget klagomål, men det hade varit bra om han hade nickat instämmande när Sirius nämnde förstaårseleven.*

Det är bra att Miriam får veta allt om Sirius, James, Snape och Slingersvnas. Då behöver hon inte vara fundersam.

Några tips:

Remus betraktade honom med svårtydd blick genom röken

Jag skulle gärna byta ut det röda ordet, och lägga till ett annat.

Remus betraktade honom med en fundersam blick genom röken



“Bara Sirius nu inte gör något dumt”, anförtrodde Harry mig en stund senare, när vi dragit oss tillbaka lite tidigare än familjen Weasley och packade inför avresan. “Tänk om han ger sig iväg på något våghalsigt uppdrag, bara för att visa Snape och de andra att han inte är feg.”

Meningen låter konstig när jag läser den högt.

“Jag hoppas att Sirius inte gör något dumt nu”, anförtrodde Harry mig en stund senare, när vi dragit oss tillbaka lite tidigare än familjen Weasley och packade inför avresan. “Tänk om han ger sig iväg på något våghalsigt uppdrag, bara för att visa Snape och de andra att han inte är feg.”

“Försök komma åt att tala med honom”, tyckte jag, fortsatt väldigt konfunderad över scenen vi upplevt i köket. “Det jag fortfarande inte förstår är, vad de där två har emot varandra. Har du någon aning om det?”


Ordet "tyckte" används inte så ofta på det sättet du gjort. Skriv hellre "föreslog". Det ser, och låter, bättre.

“Försök komma åt att tala med honom”, föreslog jag, fortsatt väldigt konfunderad över scenen vi upplevt i köket. “Det jag fortfarande inte förstår är, vad de där två har emot varandra. Har du någon aning om det?”


“Alltså, jag vet ju att Sirius och min pappa var bästa vänner”, sa Harry, medan han nogsamt vek ihop sin julklappströja och lade den i kofferten. “Och att min pappa och Snape tydligen avskydde varandra. Det har jag vetat länge.”

Nogsamt låter lite konstigt. Skulle hellre skriva noggrant, och så skulle jag flytta ordet.

“Alltså, jag vet ju att Sirius och min pappa var bästa vänner”, sa Harry, medan han vek ihop sin julklappströja noggrant och lade den i kofferten. “Och att min pappa och Snape tydligen avskydde varandra. Det har jag vetat länge.”


Det klack till i mig. Med tanke på det jag visste om Severus nuvarande uppdrag, kunde det mycket väl ha funnits en rivalitet mellan honom och Harrys pappa. Sirius kunde vara en del av det, men den här utstuderade avskyn dem emellan? Den måste bero på något mer. Och vad handlade svårigheterna med Harry egentligen om? Det kunde väl inte bara bero på likheten med fadern?

Egentligen är det väl inget fel med ordet, men det känns mer som talspråk, eller vad man ska säga.

Det klickade till i mig. Med tanke på det jag visste om Severus nuvarande uppdrag, kunde det mycket väl ha funnits en rivalitet mellan honom och Harrys pappa. Sirius kunde vara en del av det, men den här utstuderade avskyn dem emellan? Den måste bero på något mer. Och vad handlade svårigheterna med Harry egentligen om? Det kunde väl inte bara bero på likheten med fadern?


Åh nej! Jag hade glömt bort Umbridge! Vi får se hur det går med paddan. Hon kanske får en rak höger! Mohahahahahaha!

Jag längtar till nästa kapitel.

*

Jo, jag gillade scenen då Sirius förvandlade sig till en hund!

Ni som inte läst klart första boken, eller sett första filmen, bör undvika att klicka på spoilern.



Han kanske reagerade på detta sätt när han såg manuset!


Haha! Fast nu efterhand skrattar nog han och frun åt misstaget. Nåt att berätta för barnbarnen, om han får några!

Ojojoj! Det vara nästan på väg att bli slagsmål. Tur att Miriam satte stopp för det, liksom Harry. Nu har hon fått veta om lektionerna i ocklumenering. Det betyder att vi börjar närma oss du-vet-vad! Oh jag jag både längtar och gruvar mig!

Okej, då vet jag angående Sant Mungos och Nevilles föräldrar. Undrar om de nämner det för Miriam? Då måste hon anstränga sig för att hålla tyst, för hon har lovat Dumbledore att inte säga något om minnena som Quirinus lämnade.
Tänkte annars att Hermione är duktig på att inte göra så stor sak av alltihop, och om Miriam anförtrodde Quirrells minnen åt henne, skulle hon hålla tyst. Men som sagt, Miriam har ju gett sitt löfte, så hon får lov att hålla det.

Ja bra kapitel som vanligt.

Konstruktiv kritik:

Den fientliga stämningen från innan var som bortblåst och hjärtats intensiva slag började lugna sig.

Jag skulle vilja skriva på ett annat sätt, så det låter bättre.

Den fientliga stämningen som uppstått mellan Sirius och Severus, var som bortblåst och hjärtats intensiva slag började lugna sig.


Utan ett ord vidare var han borta.

Meningen låter lite tokig i mina öron. Prova att skriva som jag har gjort.

Utan att säga något mer, gick han iväg och var sen borta.

Ja, nu ska det bli spännande. Fast vi är båda överens om att det inte blir mysigt att möta Umbridge!

Återigen dök en tanke upp i mig, som jag måste få dela med mig av!

Nej kära läsare, det här är inte någon tråd om godis och liknande. Det är ett nytt kapitel, men det kan bli spännande så bilderna visar vad ni kan ha för att ni inte ska bita på naglarna!
_________________________________________________________



Kapitel 10


När Amy kom hem dansade hon in i köket där hennes mamma satt.
”Värst vad du är på gott humör”, sa Amber vänligt.
”Ja, jag börjar bli klar med artikeln”, svarade Amy och tog ut en kopp för att göra te. ”Jag måste sticka till stallet halv fyra i morgon”, tillade hon.
”Jaså?” Amber såg förvånad ut. ”Du har ju inte lektion förrän på fredag?”
”Jag ska träffa… miss Moyes för att höra hur det är med hästarna”, sa Amy medan hon hoppades att det lät ärligt. ”Jag kommer hem innan fem, jag lovar.”
Amber log.
”Det låter bra”, sa hon och reste sig upp. ”Jag går och tvättar dina ridkläder så kan du byta om innan du åker dit, för jag vill helst inte att du går dit med dina andra skolkläder.”
Amy skrattade generat för hon hade ju varit i stallet med sina vanliga kläder ganska ofta nu.
”Tack mamma”, sa hon och kramade Amber innan hon smet in på sitt rum.
Det var tomt i rummet så hon tog fram sin dator och skrev ett meddelande till Lionel.
Jag pratade med mrs Dubois ikväll och hon verkar alldeles säker på att miss Moyes ljuger om sina sömnproblem. Hon påpekade även att hon såg att flaskan stod på bordet.
Hon tvekade om hon skulle nämna något om samtalet, eller om hon skulle vänta till imorgon.
Nej jag väntar tills han pratar om det själv, tänkte hon bestämt, jag vill ju inte skrämma bort honom.
Hon avslutade mejlet och stängde datorn för att sedan ta sig ett bad innan läggdags. När hon somnade, drömde hon att hon och Lionel red under månens sken.


”Jag tycker det här låter konstigt”, sa Helen.
Det var på morgonen och flickorna väntade på att deras lärare i engelska skulle komma.
”Vad menar du?” undrade Amy. ”Om du syftar på samtalet med mrs Dubois, håller jag med. Jag menar…”
”Jag tänker på att Lionel ringde dig”, avbröt Helen bestämt. ”På din mobil dessutom.”
”Ja, ni har ju inte ens bytt nummer med varandra”, sa Kate med låg röst.
”Hur fick han reda på det?” undrade Janice förvånat.
Amy bet sig i läppen för det låg något i det de sa.
”Han… han har väl sett mitt nummer i registret”, svarade hon undvikande. ”Vi var ju tvungna fylla i våra telefonnummer när vi började skolan.”
”Det verkar skumt att mrs Berry sa att hon hade sett flaskan”, sa Janice. ”Det Lionel sa låter konstigt.”
”Jag vet”, medgav Amy. ”Men det kan hända att det hans mamma sa stämmer. Jag kan ju fråga miss Moyes en gång till.” Ingen av de andra sa något på en stund och det enda som hördes var de övriga elevernas prat.
”Ja, om du måste gå”, muttrade Helen plötsligt, ”så bör du väl göra det. Men lova att du är försiktig!” tillade hon strängt.
”Jag lovar mamma!” skojade Amy.
Trots det bistra ansiktsuttrycket smålog Helen och gav henne en kram.


Så fort skolan var slut tog sig Amy snabbt hem och bytte om till sina ridkläder. Hon granskade sin egen spegelbild och log åt sina vita byxor och den mörkrosa kortärmade tröjan som fick henne att verka färgstark. Därefter tog hon sig snabbt till ridskolan. Amy småsprang till höloftet men blev förvånad över att Lionel inte var där.
”Lionel! Jag är här nu”, ropade hon.
Ingen svarade. Amy kikade ut på platsen där de brukade öva hopp med hästarna innan hon gick till stallet. Men Lionel syntes inte till någonstans. Amy letade överallt innan hon gick tillbaka till höloftet. Hennes första tanke var att klättra upp till övervåningen men hon avstod för tänk om Lionel kom just då. ”Amy”, ropade någon plötsligt. ”Kom ut och gå sedan till fönstret!”
Oj, han menade kanske inte inomhus, tänkte Amy medan hon fick en skrattattack. Det kan ändå vara skönt med lite frisk luft.
Med snabba steg tog hon sig till stället där hon hade blivit tillsagd att gå. Hon kände sig mer förväntansfull för varje sekund som gick.
Plötsligt hördes ett konstigt ljud ovanför henne. Amy tittade upp och alldeles försent såg hon hur en jättelik höbal föll ner mot henne och inom loppet av några sekunder skulle hon krossas under den.
________________________________________________________________

Hur ska det gå?! Hehe! Jag är en liten stygging som gör cliffhangers!

Så underbart kapitel! Finns nästan inga ord som beskriver hur bra det var! Haha! Jag gillar början, då Snape och Miriam har sin lilla stund tillsammans. Som vanligt tycker jag om vänskapen mellan Hermione och Miriam!
Hihi! Kan inte låta bli att skratta, då Harry frågar ifall Miriam har en pojkvän i Sverige! Ja, hon tar det bra i alla fall! Harry skulle bara veta.

Roligt att hon möter Sirius! Fast jag trodde det skulle bli som i boken, alltså lite bråk. Nå, det gick ändå bra. En sak är jag nyfiken på. Har Harry, Hermione och familjen Weasley varit på Sankt Mungos? Har de andra fått veta något om Nevilles föräldrar?

När Quirrell nämns, kan jag känna hur Miriam har medlidande för honom. Vilket i och för sig inte är så konstigt. Hon har ju sett vad han råkade utför. (Min story! Hehe! )

Tips:

“Miss Granger, miss Silver.” Severus gjorde en lätt bugning och lämnade rummet. Om jag ändå kunnat berätta för Hermione allt som fanns att veta! Jag var helt övertygad om, att hon skulle förstått alltsammans och dessutom varit ett perfekt vänskapligt stöd. Hon såg ivrigt på mig med sina hasselbruna ögon.

Om du ser den röda delen av texten: Flytta komma-tecknet, det ser bättre ut. Lägg även till ett ord


“Miss Granger, miss Silver.” Severus gjorde en lätt bugning och lämnade rummet. Om jag ändå kunnat berätta för Hermione allt som fanns att veta! Jag var helt övertygad om att hon skulle ha förstått alltsammans, och dessutom varit ett perfekt vänskapligt stöd. Hon såg ivrigt på mig med sina hasselbruna ögon.


“Vid Merlins alla hippogriffer!” vrålade George, när en av Fred förhäxad ölflaska kom susande i luften och spilldes ut på honom av misstag.

Lägg till ett s på namnet! Lägg även till ett e i slutet på förhäxad, så blir det bra.

“Vid Merlins alla hippogriffer!” vrålade George, när en av Freds förhäxade ölflaska kom susande i luften och spilldes ut på honom av misstag.


Quirrell. Quirinus. En ung man som, från början, verkligen inte haft några onda avsikter med sitt liv.


Det är egentligen inget fel med meningen, men den känns inte riktigt "levande" på något sätt. Kolla mitt exempel.


När jag hörde Quirinus Quirrells namn, fylldes mitt hjärta av medlidsamhet och jag tänkte tillbaka till hans minnen. Han hade varit en ung oskyldig man, som från början inte hade haft onda avsikter med sitt liv.


Harry höll sina trubbiga pojkhänder om den tomma flaskan och stirrade ledset ner i den. Så såg han upp på mig och sa:

Skriv hellre sorgset eller dystert. Det låter bättre i mina öron när jag läser texten. Du bestämmer själv vilket ord du vill ha.

En sak bara: Det står i texten att Harry öppnar Miriams flaska med magi. Det får han inte göra, i och med att han är utanför Hogwarts och omyndig.

Kopian från texten med gul färg: (Se delen som är understruken)

Jag nickade och vi drog oss obemärkt ut från köket med långsamma steg. Harry korkade vant upp min öl med hjälp av magi och skålade försiktigt med sin egen flaskhals mot min

Tror du att du kan ändra den delen? För som sagt, han får inte göra en sådan sak utanför skolan, när han bara är femton år. I början av boken använde han magi i ett sätt att försvara sig själv, så därför blev han friad. Hoppas du förstår att jag vill hjälpa dig. Det är INTE klagomål.

I övrigt älskade jag detta kapitel. Längtar till nästa avsnitt. Ser dock inte fram emot att möta paddan Umbridge! Undrar om det blir mugglarslagsmål!
Angående spoiler:Glad att du förstod vad jag menade. Gud, vad jag längtar!

Tur att jag inte är ensam om det. Bara jag kan klappa hundar och katter, blir jag nöjd.

Klippte håret och fick en jättefin frisyr! Dessutom var tjejen supertrevlig.

Nu går det snabbt att duscha och tvätta håret, samt att jag överlever sommaren. (Avis Fortunae vet! )

Avis Fortunae, du skrev ju att du tycker det är roligt när jag delar med mig av tankar och idéer, så nu under dagarna har jag fått en till idé, så jag skriver ner den medan jag kommer ihåg det!

Spoiler från våra ugglor:



Så, nu har jag luftat mina tankar! Känns skönt!